C Albert Lindhagen

2 Lindhagen, Claes Albert, bror till L 1, f 25 juli 1823 i Askeby, Ög, d 21 okt 1887 i Sthlm, Hedv El. Inskr vid UU 8 okt 41, disp pro exercitio 42, fd kand 22 maj 47, disp pro gradu 13 juni 48, mag 15 juni 48, hovrättsex 6 juni 49, eo kanslist i Justitierevisionsexp 15 dec 49, auskultant i Svea hovrätt 19 dec 49, eo notarie där lOjan 50, v notarie 29 sept 51, v häradsh 31 maj 53, eo fiskal 10 jan 55, fiskal 29 sept 56, tf revisionssekr 1 juni 59, assessor 21 aug 60, led av överstyr för Sthlms stads folkskolor 62 — 79, led av stadsfullm från 63 (fattigvårdsnämnden 63—64, beredn:utsk från 64, stadsplanekommittén 64—66, drätselnämnden 67 — 80, stadsfullm:s v ordf från 79), revisionssekr 21 aug 63, expichef i civildep 24 aug 64-10 aug 66, led av AK 69 (tillf utsk), byråchef för lagärenden i Justitiestats-exp 17 sept 69, led av o sekr i styr för Sthlms högskolefören 69—82, led av lagbyrån 5 sept 71, justitieråd 4 maj 74—24 sept 86, led av styr o inspektor for StH från 78, sekr där 78— 84, led av FK 83—87, av komm ang byggnadsplatser för nytt riksdagshus o ny riksbank juni 83-nov 84.

G 1) 28 jan 1860 på Angsta, Ytterlännäs, Vnl, m Anna Emilia Schönmeyr, f 4juli 1833 i Sthlm, Nik, d 16 febr 1880 där, Hedv El, dtr till häradsh Carl Martin S o Johanna (Jeanette) Charlotta Sebenius; 2) 4 april 1882 i Sthlm (enl vb for Ytterlännäs) m sin första hustrus syster Elin Mathilda Schönmeyr, f 17 dec 1843 i Gudmundrå, Vnl (enl hfl), d 22 juli 1945 i Sthlm, Osc.

Albert L gick tillsammans med sina bröder i Linköpings läroverk. "En särdeles kraftig stam utgjorde bröderna L, söner till en fattig komminister", skriver den något äldre skolkamraten Louis De Geer i sina minnen (s 20). Fadern dog redan 1839, drabbad av ett slaganfall i predikstolen. Sönerna fick därefter själva finansiera sina studier o hjälpa varandra. Efter skolan fortsatte L sina studier i Uppsala men trivdes inte. "Nationsdebatterna utgöra för mig den angenämaste förströelsen i mitt enformiga liv, ty jag älskar strider", skriver han till brodern Georg (L 1), som då tjänstgjorde vid Pulkovo-observatoriet i Ryssland, "icke för deras egen skull utan såvida de sträva till ett gott mål" (16 dec 1847). Han tyckte att juridiken var ett trögt studium. Enligt ett brev året därpå måste han skynda sig "att komma ifrån detta olycksaliga näste, där det är så lätt att bliva försoffad men så svårt att bli livad till stora ansträngningar" (17 sept 1848). När han för Georg skildrade hur Sverige börjar vakna, tillägger han bittert: "Den enda som icke rives med av tidens ström är Uppsala akademi" (6 maj 1849).

L:s karriär i ämbetsverken började i Sthlm 1849, då han blev både kanslist i justitierevisionen o auskultant i Svea hovrätt. 1853 satt han ting i Södra Ångermanlands domsaga, där han lärde känna häradshövdingen C M Schönmeyrs båda döttrar. Redan s å skriver han i förtroende till den i Ryssland nyförlovade brodern Georg om sin egen utvalda, den äldre systern Anna.

Brevväxlingen med Georg pågick ända till 1856, då denne kallades hem som astronom vid Sthlms observatorium. Breven visar att L intresserat följde med i den sv utvecklingen. Han berättade 1849 om aktietecknandet för järnvägsbyggandet o bolagsbildningen (6 maj). 1851 (30 dec) omtalar han att Sthlm fatt ett gaslysningsbolag o att järnvägarna detaljplaneras: "gamla Sverige börjat att ruska på sig". Han skriver om hur isolerat Sthlm är vintertid. Våren 1855 (6 april) tycker han att den dag äntligen randats då även vi far järnväg. Sthlm har fått telegrafförbindelse med kontinenten o man kommer "att anlägga en vattenledning for hela staden .... Vårt beskedliga Stockholm skall numera bliva en 'Städernas stad' ".

I maj 1853 hade L fått fullmakt som v häradshövding o blev notarie i riksdagens bevillningsutskott. I febr 1856 skriver han till Georg att han nu är bunden vid Sthlm för all sin tid. Han gifte sig 1860, då han ansåg sig vara "rangerad karl". På bröllopsresan kom paret till Paris, när den stora Haussmannska stadsplaneringen pågick som bäst. I Bryssel hade en boulevardring börjat ersätta de gamla befästningarna. I synnerhet Paris' nydaning kom att bli mönsterbildande för Europas storstäder. L bör där ha fängslats av de stora greppen o det hänsynslösa nyskapandet.

Vid hemkomsten flyttade de nygifta in i ett litet tvåvånings 1700-talshus, Södra Tullportsgatan 32 (nuv Östgötagatan). Två av L:s ogifta systrar bodde hos familjen. Han hade efter föräldrarnas död lovat att stödja dem. Dessutom var hans hustru sjuklig o satt tidvis i rullstol, varför hemmet till stor del sköttes av systrarna. Familjen växte, o 1865 flyttade den, ökad med två söner, till ett nybyggt fyravåningshus, Pilgatan 6 D (nu Folkungagatan) i hörnet av Tullportsgatan. Det var en av de första hyreskasernerna i denna lantliga del av Söder med stall o vagnshus på gården o stora trädgårdar som närmaste grannar. Hyran var låg, lönen blygsam o studieskulderna stora. 1878 flyttade familjen till nuvarande Humlegårdsgatan o var från 1881 bosatt i hörnet av Östermalmsgatan o Grev Turegatan.

När L 1863 fick fullmakt som revisionssekreterare, hade han också valts in bland de första stadsfullmäktige. Ingen kunde då ana att den framåtsträvande juristen där skulle få "sin valplats och sin värld". Sonen Carl (L 3) har dock omtalat att fadern tidigt intresserat sig för staden o dess utveckling o fäst inflytelserika personers uppmärksamhet på aktuella kommunala angelägenheter (Carl L, Memoarer, 2, s 34). En handskriven (odaterad) lapp i L:s efterlämnade papper ger en psykologisk förklaring: "Han hade ämnat slå sig på historien. Men så tänkte han att det vore förmer att själv göra historia". Verkligheten kom o "gjorde honom till renskrivare. ... Då den nya kommunalrepresentationen upprättades fick han dock litet luft". L blev invald i stadsfullmäktiges beredningsutskott, stadens regering, o fick betydelsefulla utredningsuppdrag, vilka förde fram honom i rampljuset. När de nya fullmäktige 1864 skulle låta granska det förslag till reglering av malmarna, som överståthållaren låtit utarbeta för stadens framtida utbyggnad, blev L inte bara invald i kommittén utan också dess ordförande. Säkerligen var det den handlingskraftige L:s förtjänst att granskningen resulterade i ett helt nytt, mera radikalt regleringsförslag, vilket presenterades redan 1866 o trycktes 1867. Förslaget bär vanligen L:s namn o gav honom verkligen tillfälle att "själv göra historia". Han blev 1867 ledamot av drätselnämnden o dess första avdelning, som bl a handlade "stadsplaneärenden", o han utsågs 1879 till stadsfullmäktiges v ordförande. Eftersom överståthållaren var fullmäktiges självskrivne ordförande, blev L den valda kommunalstyrelsens främste representant. Han kunde därför från centrala positioner medverka till regleringsföretagets genomförande.

L:s engagemang i stadens styrelse under en arbetskrävande brytningstid hindrade honom inte att göra betydelsefulla insatser som ämbetsman. Civilministern Gerhard Lagerstråle (bd 22) kallade honom 1864 till expeditionschef i civildepartementet. Lagerstråle var en av författarna till 1862 års kommunalförfattning o var angelägen om att reformarbetet fullföljdes. I L, vilken som kommunalman visat "ett så nitfullt och varmt intresse", hade han funnit en idealisk medhjälpare. Denne fick 1866 uppdraget att utarbeta de stadgor o förordningar, som skulle komplettera författningen o göra städerna mera funktionsdugliga inför den utveckling, som man ansåg skulle bli följden av järnvägsbyggandet o industrialiseringen.

L började med ordningsstadgan för rikets städer, vilken blev fastställd redan 24 mars 1868. Han hade omarbetat o till stor del nyskrivit ett vilande förslag. Den trädde i kraft 1869 o blev den första för alla städer gällande. Principen var att införa allmänna grundregler, medan man lämnade öppet för varje stad att under nödig kontroll införa mera lokalbetonade föreskrifter.

1871 blev L medlem av den nyinrättade lagbyrån, o de följande åren fortsatte han med byggnads-, brand- o hälsovårdsstadgorna för rikets städer, vilka blev fastställda 8 maj o 25 sept 1874. De tre stadgorna hörde delvis ihop, men grundläggande o viktigast var givetvis byggnadsstadgan. För detta omfattande arbete insamlade L material från både in- o utlandet. Han fick 1868 statsanslag för resor till Tyskland, Schweiz o Norge o 1870 ett reseanslag för att studera byggordningar i Finland o S:t Petersburg. Resan till Finland blev betydelsefull; storfurstendömet hade inte bara fatt en byggnadsstadga 1856, utan flera städer hade nyplanerats efter bränder. L upptog den finska stadgans bestämmelser om breda brandhejdande planterade esplanader. Städerna skulle enligt stadgan ha byggnadsnämnder o av K M:t fastställda stadsplaner, vilka borde motsvara trafikens o sundhetens behov o skönhetssinnets anspråk o skapa trygghet mot större eldsolyckor. Hushöjderna sattes i relation till gatubredderna o maximerades till fem våningar. Stadgan krävde också allmänna planteringar, breda gator samt rymliga torg o hamnplatser, detta för både luftväxlingens o brandskyddets skull.

De tre stadgorna kom otvivelaktigt att bli av stor betydelse för de sv städernas lortsatta utveckling o bidrog till bättre planering, hygien o brandskydd. Byggnadsstadgan möjliggjorde också att L:kommitténs stora stockholmsförslag från 1866 kunde börja bearbetas för genomförande. Byggnadsstadgan har kritiserats för att vara mer avpassad för Sthlm än för våra många mindre städer o för att medverka till att dessa fick breda gator o höga hus, helt främmande för deras miljö. Sannolikt avsåg dock L att de byggnadsordningar, som varje stad enligt stadgan skulle upprätta, borde avpassas efter ortens speciella förhållanden. Därpå tyder det kartverk för "spridandet av kunskap ifråga om goda stadsplaner", som på L:s initiativ utgavs 1875 o utdelades Ull myndigheter, kommuner o enskilda. Materialet hade L själv insamlat i Finland o låtit renrita i hemmet. Åtta av de 13 bladen upptog nyreglerade finska städer med breda esplanader, parker o regelbundna kvarter med låg bebyggelse. Fyra blad illustrerade relationen mellan gatubredd o hushöjd samt visade olika sätt att indela o bebygga kvarteren. Utom de tre stadgorna fick L under sin tid i lagbyrån utreda frågan om överståthållarämbetets organisation o bearbeta bl a lagfarts- o inteckningslagarna samt vattenrätten. När huvudparten av detta arbete genomförts, utnämndes han 1874 till justitieråd.

Redan 1863, bl a vid stadsfullmäktiges första sammanträde 20 april s å, engagerade sig L för sammanbindningsbanan, som efter hårda strider också genomfördes. Men han ville att det utom norra stambanan skulle anläggas järnvägslinjer också till Bergslagen o Jämtland o till Nyland vid Ångermanälven, en trakt som han kände väl genom sin tingstjänstgöring o hustruns släkt. På hans initiativ skrev stadsfullmäktige 1 febr 1868 till K M:t o begärde att dessa båda järnvägslinjer också skulle övervägas.

Året därpå valdes L till Sthlms representant i AK efter den hastigt bortgångne August Blanche. Där väckte han omedelbart en motion om anläggandet av järnvägslinjer för att främja sv järnindustri o Norrlands utveckling, varvid han hänvisade till stadsfullmäktiges nyssnämnda skrivelse. Motionen behandlades tillsammans med andra järnvägsmotioner, o beslutet blev att inga andra banor än de 1856 föreslagna stambanorna skulle få anläggas under den närmaste tiden. Lika liten framgång hade L med sin andra, samtidigt inlämnade motion om en annan av tidens stora frågor, emigrationen. Originellt nog ville han inte söka hejda emigrationen utan länka in den till for sv kolonisation lämpliga trakter o trygga emigranternas framtid. När L dessutom i andra frågor fronderade mot stockholmsopinionen, blev han utslagen, när det i aug 1869 var ordinarie val till AK — bl a ville han ha kvar överståthållaren som ordförande i stadsfullmäktige.

L lyckades intressera dåvarande överståthållaren G Bildt o några andra inflytelserika män att arbeta för en järnväg mellan Sthlm o Bergslagen. Den kände järnvägsbyggaren major Claes Adelskiöld uppgjorde planer o kostnadsberäkningar, o 28 jan 1871 konstituerades Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernvägsab med Bildt som ordförande o L som vice. En begäran om statslån avslogs av riksdagen 1871, men stadsfullmäktige lämnade räntegaranti för ett obligationslån, o 1872 kunde byggandet börja. Trots stora svårigheter kunde Bergslagsbanan invigas i Västerås 12 dec 1876 av Oscar II. L var då styrelsens ordförande. Utan hans inflytande o energi hade målet inte nåtts.

Kanske var det L:s vantrivsel i Uppsala, som kom honom att engagera sig för Sthlms högskola. Det har sagts, att vid sidan av ga-turegleringen var högskolefrågan den som främst "tog hans rika krafter och varma kärlek i anspråk". Från 1863 hade riksdagen beviljat anslag till offentliga vetenskapliga föreläsningar i Sthlm, o två år senare anslog stadsfullmäktige 30 000 rdr som grundplåt till Decemberfonden för upprättandet av en högre bildningsanstalt. Någon riktig fart på insamlingsarbetet blev det inte, förrän Högskoleföreningen i Sthlm bildats hösten 1869. L blev dess sekreterare o har kallats "grundläggningsarbetets verklige fullbordare. ... Med lågande entusiasm men med alltid bevarad klokhet, sans och måtta satte L i denna stund in hela sin väldiga kraft och utomordentliga organisationsförmåga på huvudstadens universitetsfråga. Att den blev löst på ett sätt, som gav rika löften för framtiden, var utan allt tvivel hans förtjänst framför alla andra" (Tunberg, s 26 f). Hur intensivt han var engagerad o hur i detalj han dirigerade arbetet framgår av hans egenhändigt skrivna protokoll, upprop o förslag till grundstadgar o de många brev, där han vädjar om bidrag, tackar för gåvor, påminner om sammanträden o föreläsningar etc. 1875 meddelade han föreningen att högskolan kunde träda i verksamhet 1877. Han blev dess inspektor 1878, o innan L av ohälsa tvingades bort ur händelsernas centrum, fick han uppleva, att de första professorerna anställdes 1881 o att högskolan 1885 fick lokaler i det nybyggda Lundbergska huset vid Kungsgatan.

Redan samtiden ansåg, att det inte fanns någon viktigare fråga inom kommunalförvaltningen, där L "icke tagit en stor och kraftig del" under sin tid som stadsfullmäktig 1863 — 87. Några frågor som speciellt intresserade honom kan nämnas. 1872 väckte L en motion om Stadsgårdshamnens utbyggnad. Eftersom den stora stadsplaneregleringen lagts på is, ansåg han, att man skyndsamt måste bygga ut Saltsjöhamnen o förse den med varumagasin o järnvägsspår. Resultatet blev att Stadsgården, som tidigare haft en smal träkaj, 1876—81 sprängdes ut till 55 m bredd o fick en stor magasinsbyggnad o direkt spårförbindelse med stambanan.

I Lrkommitténs regleringsförslag 1866 hade ett salutorg lagts ut mellan Artillerigården o Strandvägen. Redan 1873 begärde K M:t att få veta om platsen kunde upplåtas "för hovstallets inrättande". Trots L:s kraftiga o vältaliga protester beslöt stadsfullmäktige 1874 att tillmötesgå kronan, o Sthlm gick miste om en vacker öppen plats.

1883 blev L ledamot av den kommitté, som skulle utreda placeringen av nya riksdags- o riksbankshus. Han blev där den skarpaste motståndaren mot riksbyggenas placering på Helgeandsholmen. Han påpekade, att kommunen befriat slussnätet från bebyggelse o att även slottet o Gamla stan i norr borde friläggas: "arkitektoniska verk om än så snillrika förfela sin uppgift, om de ställas i strid mot vad naturen anvisat" (cit efter Bååth, 2, s 220). Tyvärr talade han denna gång för döva öron.

Lrkommitténs stora gaturegleringsförslag från 1866 är det som främst gjort L:s namn känt för samtiden o eftervärlden. Förslaget var radikalt men förutseende; det räknade med Sthlms snabba utveckling o andades ett socialt patos. Enligt parisisk förebild ville man omge staden med gröna boulevarder o infora ett system av genomgående trafikleder: den 70 m breda avenyn Sveavägen från Gustav Adolfs torg till Brunnsviken, den spikraka Birger Jarlsgatan från Nybroviken till Brunnsviken o den öst-västliga från Karlaplan via Kungsgatan genom hela Kungsholmen är de mest iögonfallande. De planerade gatorna skulle få direkt kontakt med stora parker; man ville införa landets natur genom "planteringar och parker i mängd". Förslaget mottogs av en imponerad men oroad samtid. En del ansåg det som enbart ett fantasifullt projektmakeri, andra kunde medge dess ändamålsenlighet men ryggade för kostnaderna. Att förslaget fick vila berodde också på att gaturegleringen glömts bort vid kommunalreformen. Den lydde fortfarande under magistratens handels- o ekonomikollegium, den myndighet vars regleringsförslag L:kommittén utdömt.

Under 60-talet hade en oordnad hyreshusbebyggelse växt upp vid de trånga gatorna på Malmarna o övertygat allt flera om att en gatureglering var nödvändig. Redan 1868 hade L föreslagit att handels- o ekonomikollegium skulle indras, men det skedde formellt först 1881. Då hade dock L:s byggnadsstadga från 1874 satt kollegiet ur spel, o stadsfullmäktige fick genom stadgan både resurser o skyldighet att överta gaturegleringen.

1874 togs gaturegleringen upp av drätselnämnden. L fick redogöra för kommitténs förslag. Han ville att man först skulle ta ställning till de stora huvudledernas sträckning men fick inte gehör för detta yrkande. Den första delstadsplanen som antogs 1875 omfattade endast en del av Östermalm norr om Storgatan. Året därpå fick stadens byggnadschef o stadsingenjör uppdrag att göra stadsplaner för de oreglerade delarna av staden, tydligen för att man skulle fa ett mera lätthanterligt förslag. De kom med en plan över de norra stadsdelarna hösten 1876. Detaljer ur kommitténs förslag togs där upp, men förslaget förenklades, gatubredderna minskades, stjärnplatser o parker reducerades o Birger Jarlsgatan slopades. L utarbetade på kort tid ett motförslag, där han i viss mån modifierade kommitténs gatusystem.

Man kunde väntat sig att dessa båda principlösningar ställts mot varandra, men både de förberedande instanserna o stadsfullmäktige röstade om de olika alternativen etappvis. L fick strida för varje detalj, o ofta måste han kompromissa, gå med på smalare gator, minskade grönytor o gatugenombrott. Ibland segrade han med minsta möjliga majoritet. L lyckades 1877 efter en hetsig debatt få igenom Birger Jarlsgatan från Engelbrektsplan till Nybroviken med 46 röster mot 45. Även om debatterna inte alltid var lika spännande o utgången lika oviss, förstår man, att han levde under en hård psykisk press, innan planerna för Kungsholmen o Söder avgjordes 1880. De följande åren genomfördes detaljjusteringar, bl a av gatornas höjdlägen, o även där var L livligt verksam. 15 sept 1885 kom katastrofen. Han drabbades av ett slaganfall o måste året därpå ta avsked somjusti-tieråd, men han lämnade, trots att han var förlamad, inte sin plats i kommunalförvaltningen. Det sista sammanträde han bevistade var 13 okt 1887, då han i beredningsutskottet genom sin röst (5 mot 4) avstyrkte en Blasieholmsbro. Natten till 21 okt avled han i en ålder av 64 år. 11 nov 1887 beslöt stadsfullmäktige "såsom en gärd av tacksamhet för det oskattbara gagn" han gjort Sthlms kommun låta resa en minnesvård på hans grav o tillerkänna änkan årligen 3000 kr. Gravvården avtäcktes 10 juli 1891 på "Lindhagens kulle" på den Norra kyrkogården, som också var L:s verk. — 1883 hade stadsfullmäktige valt L till ledamot av FK som "erkänsla för allt, vad han uträttat till huvudstadens bästa". Någon betydande insats gjorde han inte som senator, men hans inlägg i debatterna refereras utförligt i sonen Carls Memoarer, 2.

L kallades redan av samtiden för Sthlms Haussmann, o förvisso har han gjort skäl för denna hederstitel. De båda männen var skickliga administratörer, energiska o hänsynslösa men varmt hängivna sina uppgifter. De gjorde sina största insatser som stadsplanerare, trots att de var lekmän. De hade givetvis fackutbildade medhjälpare men dominerade själva vid både planerandet o genomförandet. L tycks själv ha ingripit med pennan o dragstiftet (L:s ritbestick i SSA) o hade tidvis i hemmet unga ingenjörer som hjälpte honom med ritarbetet. "Då dagen inte räckte till fick nattens vila och sömn uppoffras."

På en punkt är skillnaden mellan de båda stadsplanerarna stor. Haussmann hade bakom sig en enväldig kejsare o kunde utan inblandning på sjutton år genomföra en stor del av den gigantiska Parisplanen. L var en av hundra stadsfullmäktige i det fattiga Sthlm, han fick ofta kompromissa, o han hade många motståndare — ett par gånger under 1870-talet hängde det på ett hår att han blivit utslagen ur fullmäktige. Både Haussmann o L kritiserades för den dryga skuldsättning gaturegleringen medförde, men på en punkt gick L fri från kritik: "Intet spår av egennyttiga intressen grumlade hans själ eller motiverade hans iver." Han var, som sonen skriver, fri från "den avlägsnaste tanke på egen eller vänners fördel" (Memoarer, 2, s 109). Hans bouppteckning upptog en behållning på c:a 8 000 kr. Hans enda värdepapper var 120 aktier i Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernvägsab. De var inte köpta på spekulation utan som stöd.

L har beskrivits som kortväxt o en smula korpulent men hade något i blicken o det skarpskurna ansiktet, som genast fångade uppmärksamheten. Som talare undvek han oratoriska prydnader, yttrade sig enkelt, logiskt o övertygande o var en överlägsen debattör. Hans "osläckliga arbetshunger" gjorde att han sällan råkade familjen annat än vid måltiderna: "På förmiddagarna var han i staden. På eftermiddagarna gick han på sammanträden eller stängde in sig, insnörd i den sedvanliga nattrocken, på sitt rum, försjunken i arbete" (Memoarer, 1, s 116).

Hans ambition hade varit att skapa en plan "för Stockholms hela framtid". För denna utopiska uppgift hade han offrat sin tid o, som beredningsutskottet skrev, "ansträngt sina krafter i en utsträckning, som sannolikt bidragit till att alltför tidigt bryta dem".