S Arvid A Lindman

2 Lindman, Salomon Arvid Achates, kusin till L 1, f 19 sept 1862 i Österbybruk, Upps, d 19 dec 1936 vid Croydons flygplats, Surrey, England (skriven i Sthlm, Jak). Föräldrar: bruksdisponenten Emil Achates L o Ebba Carolina Dahlgren. Studier vid hal i Hudiksvall 73 — 76, aspirant vid sjökrigsskolan 28 sept 76 —hösten 82, underlöjtn vid flottan 18 okt 82, löjtn i flottan 13 juli 87 (i reserven 92), genomgick vid Svea artillerireg en förberedande kurs till krigshögsk 87 — 88, anställd vid ab Iggesunds bruk 89, led av Gävleborgs läns landsting 92 — 05, kapten i flottans reserv 10 aug 92, disponent o VD vid ab Iggesunds bruk okt 92—03, VD vid Luos-savaara-Kiirunavaara ab (LKAB) 1 febr 00— våren 01, led av Norrlandskomm juni 01-okt 04, VD för Strömbacka bruks ab 04-23, generaldir o chef för telegrafstyr 7 okt 04—dec 07 (tjänstl större delen av tiden), led av FK 05-11 (led avlagutsk06), av AK 12-35 (led av särsk utsk 13, 24 o 33, ordf där 16, av särsk utsk nr 1 14B, 19A, 19B, 20, 22 o 25, ordf där 23, led av heml utsk 14B, 19A, 19B o 20-21, av talmanskonferensen 15 — 28 o från 31, av särsk utsk nr 3 18B, av särsk utsk nr 2 19A, 19B, 20 o 26, av utrikesnämnden från 21), statsråd o chef for sjöförsvarsdep 2 aug—6 nov 05, kommendör i flottan 2 aug 05, i reserven nov 05, överadjutant hos Oscar II från nov 05, statsminister 29 maj 06—6 okt 11, konteramiral i flottans reserv 07, ordf i styr för Carnegiestiftelsen från 11, i Allm valmansförb:s överstyr o verkst utsk o ledare för AK:s högerparti 12—juni 35, ordf i styr för Rörstrandsbolagen, Sv ab Gasaccumulator, Sv allm sjöfartsfören, Försäkringsab Skandia o Försäkringsab Freja från 12, för ab Sthlms handelsbank (senare Sv handelsbanken) 12 — febr 23, i komm ang byggnadssätt för en pansarbåt okt—nov 12, i styr för skogshögskolan o statens skogsförsöksanstalt från 15, i statens industrikommission 16—17, i styr för Sv skogsvårdsfören från 17, minister för utrikes ärendena 30 mars—18 okt 17, led av styr för ab Iggesunds bruk från 23, ordf i styr för Strömbacka bruks ab från 23, statsminister 2 okt 28 —6 juni 30, led av komm ang förberedande av Sveriges deltagande i 1932 års allm nedrustningskonferens i Geneve juni 31—jan 32, av sv delegationen där 32. - HedLÖS 05, LKrVA 06, RoKKMO 08, R CXIII:s O 17, LLA 17, HedLLA 28, HedLIVA 32.

G 19 (enl annan uppg 10) mars 1888 i Sthlm, Skeppsh, m Anna (Annie) Lovisa Almström, f 27 juli 1867 där, Ad Fredr, d 30 maj 1927 där, Jak, dtr till bruksägaren Adolf Fredrik Robert A (bd 1) o Eva Cecilia Teresia Påhlman.

Efter studier vid Hudiksvalls läroverk antogs Arvid L 1876 som aspirant vid sjökrigsskolan, där han bl a hade Marcus Wallenberg o Henning v Krusenstierna som kamrater. Som nyutexaminerad sjöofficer deltog L i fregatten Vanadis' uppmärksammade världsomsegling dec 1883 —april 85. L gick ut kadettskolan med högsta betyg o ansågs som en mycket lovande sjöofficer. Redan 1889 lämnade han likväl den sjömilitära banan för att i stället gå i tjänst hos ab Iggesunds bruk, ägt av släkten Tamm. L:s far var vid denna tid chef för såväl Iggesunds bruk som för de tammska Österby o Strömbacka, o en bror till L var förvaltare på Österby. 1892 blev L VD för Iggesunds bruk, en befattning som han innehade till 1903, då bruket såldes till Hudiksvalls Trävaru ab genom L:s försorg. Därvid undantogs Strömbacka o Hedvigsfors, o L förblev chef för Strömbacka bruks ab till 1923, då företaget såldes till ab Iggesunds bruk, fortfarande med L som ordförande i styrelsen o desslikes som styrelseledamot i Iggesund.

Som industriledare visade sig L framsynt o skicklig. Genom Marcus Wallenberg fick han ett lysande anbud att bli chef för LKAB, ett uppdrag som han accepterade för ett drygt år (1900—01), ett år av intensiv investeringsverksamhet, bostadsbyggande för LKAB mm. Sina erfarenheter härifrån utnyttjade L under de förhandlingar, som 1907 ledde fram till statens delägarskap i LKAB.

L, som var landstingsman i Gävleborg sedan 1892, avböjde redan 1897 ett anbud att kandidera till FK. Likaledes avböjde han 1902 ett försök från EG Boström att enrollera honom som finansminister. 1904 accepterade emellertid L att bli generaldirektör för telegrafstyrelsen. Så invaldes han av Gävleborgs läns landsting i FK o var då kammarens yngste ledamot. Då den Lundebergska ministären bildades i aug 1905 för att lösa unionskrisen, blev L sjöförsvarsminister. Som sådan skulle han ha en militär grad o befordrades till kommendör; två år senare blev han konteramiral i reserven. Om L fått som han önskat, hade han i stället blivit civilminister o då näppeligen fått amiralstiteln. Redan då regeringen Lundeberg avgick 1905, fanns vissa planer på en högerregering eller moderatliberal regering med L som chef. K Staaff erbjöd senare under hösten L ministerposten i London, men denne avböjde av ekonomiska skäl.

L invaldes vid 1906 års riksdag i "stora partiets" (FK:s konservativa majoritet) förtroenderåd o blev ordinarie ledamot av lagutskottet. Sedan regeringen Staaff fallit på rösträttsfrågan o Alfred Petersson i Påboda o Fredrik Wachtmeister avböjt att bilda en ny ministär, gick budet till L, som accepterade. Regeringen hade ingen påfallande högerfärg. L sökte stöd även i moderatliberala kretsar. Till en början var han skeptisk mot dubbel-proportionalismen, d v s proportionella val till båda kamrarna, men var samtidigt angelägen att nå resultat. En författningsreform genomdrevs, men först efter åtskilliga eftergifter för radikala krav. Allmän rösträtt för män vid AK-valen o införandet av en 40-gradig skala vid de kommunala valen utgjorde endast steg på vägen mot allmän o lika rösträtt vid såväl kommunala val som riksdagsval. Regeringens vinst låg främst i att det proportionella systemet hade knäsatts o att hotet mot FK:s likaberättigande med AK hade avvärjts. Konservativa kritiker förutspådde dock, att den 40-gradiga skalan snart skulle elimineras o resultatet bli ett enkammarsystem med proportionalism, som skulle leda till ett ökat partivälde med fastlåsta positioner.

1907 års riksdag har betecknats som "de stora beslutens riksdag". Förutom rösträttsfrågan avses därmed främst avtalet om de norrbottniska malmfälten. Regeringen var överhuvudtaget aktiv. Under sina 5 1/2 år avlämnade ministären L mer än 1 100 propositioner, som rönte anmärkningsvärt få bakslag. Över 200 kommittéer tillsattes, bl a för utredning av ålderdoms- o invaliditetspensionering, en fråga som det senare blev förunnat regeringen Staaff att föra i hamn.

L, sades det, representerade en ny typ av statsminister. Som industriman stod han väl i samklang med tidens stora omvälvningar på näringspolitikens område. Hans biograf, Ivar Anderson, skriver (1956, s 127), att L under sin första regeringstid "hade en viss benägenhet att betrakta sina kolleger som en industriledare sina avdelningschefer". Visst är, att både principiella o personliga motsättningar spelade in vid en del av ministerskiftena (L Tingsten, E Trolle, Petersson i Påboda o G Roos). Tingsten o Påboda hörde i fortsättningen till L:s hätska motståndare. Men även inom högerleden fanns motsättningar. Inom FK-högern fanns många, som misstrodde L:s alltför stora kompromissvillighet, bland dem Ernst Trygger, vilkens val till "stora partiets" ledare efter Christian Lundeberg 1909 förgäves hade motarbetats av L. Förhållandet mellan L o Trygger blev kyligt o spänt. Trygger fann honom "farligt benägen att offra konservativa principer", medan L å sin sida "var utåtriktad, praktisk, impulsiv, ivrig att nå resultat" (Anderson 1956, s 144).

Efter det väntade bakslaget vid AK-valen 1911 avgick regeringen. L iklädde sig oppositionsledarens roll, samtidigt som han påbörjade sitt stora livsverk med att bygga upp ett fast o väl organiserat högerparti. I FK förenades de båda högerfraktionerna till nationella partiet 1912, o så sammanslogs i AK lantmannapartiet o nationella framstegspartiet till lantmanna- o borgarepartiet, vars ordförande L blev 1913. L:s mandat i FK för Gävleborgs län hade 1910 förvandlats till ett motsvarande för Älvs borgs län. I samband med 1911 års val flyttade L emellertid till AK som representant för Sthlms stad.

Regeringen Staaffs upphävande av beslutet att bygga en pansarbåt väckte en storm i landet, o en frivillig pansarbåtsinsamling kom till stånd 1912. F-båtsinsamlingen med L som ordförande rönte ett starkt gensvar. För L var försvarsfrågan oskiljaktig från utrikespolitiken, vilken i sin tur utgjorde ett starkt föreningsband mellan honom o kungen alltsedan dennes tid som kronprins. Grundläggande för L:s syn var det orubbliga fasthållandet vid neutralitetspolitiken. Försvarsfrågan blev successivt alltmer inflammerad. Staaffs karlskronatal i dec 1913 kom att utlösa krisen med bondetåget i febr 1914 som kulmen. L var närvarande vid bondetågsledningens sammanträden o tog i förväg del av ledarnas tal. Han ansåg dock, att regeringen Staaff borde sitta kvar, till dess att försvarsberedningarna lagt fram förslag. I stället anlitades alltmer Trygger som kungens främste rådgivare.

En stor uppmärksamhet har ägnats Gustav V.s fortlöpande kontakter med ledande högerpolitiker under hela Staaffs regeringstid (okt 1911—febr 1914). Anordningen med "dolda rådgivare" sattes direkt i system. Dessa överläggningar har inte utan rätt betraktats som en konspiration mot den sittande regeringen. Samtidigt skall det dock göras en skarp åtskillnad mellan L:s o flertalet högerpolitikers agerande o den roll som främst spelades av Trygger o kretsen närmast denne. L fick full insyn i monarkens svårigheter att samarbeta med Staaff men eggade inte upp honom mot ministären. Gång efter annan manade han till största försiktighet o avrådde från en brytning med regeringen, medan Trygger utstakade den handlingslinje, som kungen följde, o som gick ut på att driva fram Staaffs kapitulation eller avskedande. Det är omvittnat, att L inte var helt nöjd med rollen som "hemlig" rådgivare till kungen. Även om parlamentarismen som princip ännu vid denna tidpunkt knappast hade någon större anklang i högerkretsar, var dock de hemliga överläggningarna ohållbara ur konstitutionell synpunkt. L har för eftervärlden kommit att framstå som en kallblodig taktiker med stort tålamod, medan Trygger mer burdust spelat rollen av "ståndaktig tennsoldat". L visade dock samtidigt prov på svagheter. Hans varningar till kungen var inte så bestämda, att de uteslöt missuppfattningar. Han förstod knappast heller vilken utomordentlig tillgång, som bondetåget utgjorde i politiskt hänseende.

Efter Staaffs avgång i samband med borggårdskrisen 1914 var Trygger villig att bilda ministär men fick inte stöd av högerpartierna. Hjalmar Hammarskjöld kunde endast med svårighet övertalas att åta sig regeringsbildningen. L hade verksamt bidragit till denna ministärs tillkomst. Det har hävdats att det var han "som förde Hammarskjöld fram till statsministerposten". L:s insatser stannade inte vid detta. Han gav den nye statsministern tips om statsrådsnamn o diskuterade dessa (Carlgren). Vårvalet 1914 till AK innebar högerframgångar. L betonade, att högern stod fri gentemot ministären, men gav helhjärtat stöd i huvudfrågorna, neutralitetspolitiken o försvaret. Han anlitades tidigt som regeringens medhjälpare i viktiga underhandlingar o som ledamot av olika kristidsorgan, bl a som ordförande i den viktiga industrikommissionen.

Efter regeringen Hammarskjölds avskedsansökan i mars 1917 vidtog intensiva förhandlingar. Det uppdrogs åt Trygger att bilda regering. L var först villig att gå in som utrikesminister men misströstade om samarbetet med Trygger. Denne drog sig tillbaka som regeringsbildare, o i stället blev Carl Swartz statsminister. Trygger blev uppbragt över att L gick in som utrikesminister under Swartz, sedan han vägrat att gå med Trygger. Ingen post kunde vara mer utsatt än utrikesministerposten. L fick till stånd en rad överenskommelser med England o Tyskland, o underhandlingar inleddes med Washington. Något generellt avtal med England kom dock ej till stånd, o livsmedelsbristen blev svår 1917. Han hade, vilket var känt i England, som delegat i handelsförhandlingar 1915 o som ordf i handels- o industrikommissionen motarbetat den handelspolitiska uppgörelse som vänstern önskade. Inrikespolitiskt var L ej villig att tillmötesgå vänsterns krav på författningsutredning, medan Swartz ställde sig positiv. I valrörelsen 1917 fick L utstå hård kritik för den sk Luxburgaffären; genom förmedling av sv beskickningen i Buenos Aires hade komprometterande tyska telegram kunnat skickas via Sthlm till Berlin. Frågan blev en belastning för L o högern, ehuru ansvaret för telegramtrafiken främst föll på den tidigare utrikesministern, K A Wallenberg. Högern led nederlag i valet, o i okt 1917 trädde regeringen Edén-Branting till. L:s engagemang för en nationell samlingsregering vann inte gehör.

L bedrev en lojal opposition mot Edéns regering. Liksom flertalet högermän tog han bestämt parti för Åland, då frågan aktualiserades. Han ogillade Finlands agerande o uppfattade den sv regeringen som rädd o småaktig. I författningsfrågan intog L en negativ hållning. Han hade en känsla av att ha gått för långt 1907. Det var ett konservativt intresse att bevara grundvalarna for FK orubbade, varav följde en obenägenhet att rucka på den 40-gradiga skalan, o motståndet mot att luckra upp "strecken" var starkt inte bara inom högern utan också rent allmänt på bondehåll. Den negativa linjen hade stöd av flertalet högerriksdagsmän med undantag av Carl Swartz o en liten grupp, som efterlyste högerinitiativ. L avvisade förhandlingar med Edén o liberalerna i författningsfrågan 1917. Efter det tyska sammanbrottet uppstod en ny situation. Varken L eller Trygger tog dock aktiv del i det sammanjämkningsarbete som följde.

För L framstod den framväxande politiska bonderörelsen som en källa till bekymmer. I början av 1919 diskuterades inom lantmanna- o borgarepartiet ett förslag att dela partiet i ett stads- o ett lantmannaparti. L såg dock som sin huvuduppgift "att hålla samman herrar och bönder", en linje som också segrade. Ett reformvänligt program antogs, som blev bestående till 1946 o kom att utgöra grundvalen för det nya högerpartiet.

Årtiondet efter 1918 utgjorde L:s höjdpunkt som partiledare o parlamentariker. Han byggde upp högerpartiet, samlade in pengar o skapade en effektiv valorganisation. "Amiralen", som han nu allmänt kallades, "blev under dessa år något av självhärskare inom sitt parti" (Anderson 1956, s 257). Det gällde särskilt Allmänna valmansförbundet (AVF), där han praktiskt taget bestämde allt. Han framstod som starkare än någon annan partiledare. Otto Magnusson i Tumhult, David Pettersson i Bjälbo, Carl Hederstierna, Sven Lübeck o Claes Lindskog var hans främsta rådgivare. Med sina främsta politiska motståndare, socialdemokraterna Branting, Herman Lindqvist o F V Thorsson hade han inga samarbetssvårigheter, medan Eden fram till 1924 framstod som L:s ständige motpart. Det var fråga om en ömsesidig brist på sympati, något som senare också kom att gälla C G Ekman. Liberalismen var dock under 1920-talet ej längre huvudfienden för L utan i stället en potentiell bundsförvant mot socialdemokratin. L:s arbete med partiuppbyggnaden gav framgång redan i 1920 års val. L uppträdde som en modern folktalare. Landet genomkorsades med bil o tåg. Han höll ett 40-tal anföranden (många av dessa tr; jfr nedan). Vid extravalet 1921 gick vinsten förlorad, men 1924 o än mera 1928 gick högern framåt. Därefter följde en tillbakagång.

Motsättningarna mellan L o Trygger kom i öppen dag vid den senares regeringsbildning 1923 — 24. Uppfattningarna gick helt isär beträffande högerns chanser i regeringsställning, den taktiska uppläggningen o främjandet av försvarsfrågan. Samverkan brast mellan L o Trygger vid regeringsbildningen, då L förespråkade en borgerlig samlingsregering. Vid försvarsfrågans avgörande kom det till en direkt kris. L ville, att partiets linje skulle vara den som uttryckts i högerns motioner, vilka gick längre än regeringsförslaget, medan partiets majoritet i riksdagen stödde regeringsförslaget o mot L:s vilja även önskade, att regeringen skulle kvarstå, även om den led nederlag. L ville avgå som partichef i riksdagen men fann sig i desavoueringen. Även om L:s position som högerns ledare inte hotades, var den dock omstridd. Hans auktoritet som partiledare återställdes dock 1925 o var sedan obestridd till hans avgång.

Efter 1928 års valframgång hoppades L ånyo på en borgerlig samlingsregering, vilket dock stjälptes av C G Ekman. L fick istället bilda en egen minoritetsregering. Han var nu 66 år o hans hälsa vacklande. Utgångsläget för regeringen var ändå ganska gott. Trygger blev utrikesminister, varmed enigheten inom högern markerades, o som finansminister enrollerades Nils Wohlin, den tidigare bondeförbundsledaren, som av många utpekades som en tänkbar efterträdare till L. Den andra ministären L blev emellertid på det hela taget en stor besvikelse för högern o även för L personligen. Visserligen drevs en del viktiga frågor igenom, men regeringsmakten stärktes inte gentemot riksdagen. Särskilt berodde detta på agerandet i Wohlin-krisen 1929. Wohlin tvingades att avgå efter vissa transaktioner, som syftade till försäljning av den till största delen statsägda Jordbrukarbanken. Sakligt var aktionen mot Wohlin föga underbyggd, men dennes osmidighet o en intensiv kampanj från motståndarhåll gjorde till sist situationen ohållbar. Att L offrade Wohlin i stället för att lämna in hela regeringens avskedsansökan bidrog avsevärt till att försvaga regeringens ställning, också i högerkrelsar. 1930 avgick L efter ett nederlag i riksdagen gällande spannmålstullarna.

Trots hårt arbete i valrörelsen 1932 — L höll 95 tal, färdades 600 mil i bil o 400 mil i flygmaskin — led högern ett allvarligt nederlag. Föga i samklang med sitt tidigare arbete torpederade L därefter försöken att bilda en borgerlig samlingsregering. Arbetet mot krisuppgörelsen 1933 blev också föga lyckosamt.

Spänningarna inom högern i början av 1930-talet ledde 1934 till en brytning mellan AVF o Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU). Tvistefrågorna var av personlig, organisatorisk o idémässig art. Inom AVF-ledningen var man sedan länge missnöjd med SNU:s fristående ställning, o i yngre högerkretsar fanns ett missnöje inte bara med partiets politik, som sågs som delvis kraftlös, utan också med vad man uppfattade som en maktfullkomlig o auktoritär AVF-ledning. Idémässigt var SNU talesman för nykonservativa strömningar, statsbejakande o positivt till planhushållning. L o AVF däremot såg planhushållning som en väg till diktatur o kopplade i sin propaganda samman SNU:s syn med nazismen.

L lade tidigt i dagen en stark motvilja mot nazismen, som han såg som en förening av grov demagogi o brutala metoder. Säkert förstärktes hans uppfattning av ställningen som frimurareordens ledare i Sverige; frimurarna i Tyskland utsattes för förföljelse.

1935 nådde L ett av sina mål, då riksdagens båda högerpartier sammanslogs till ett, riksdagshögern. Han blev dess förste ordförande. S å avgick L som AVF:s ordförande o lämnade även riksdagen. Han deltog dock aktivt i 1936 års valrörelse. Sedan han besökt England o Skottland i frimurareärenden omkom han i en flygolycka på Croydon.

L:s stora intresse vid sidan av politiken var skogen o skogsvården. Under de sista årtiondena av sitt liv nådde L erkännande som den främste målsmannen för svensk skogsvård o skogshushållning. Han var också ordförande i styrelserna för skogshögskolan, statens skogsförsöksanstalt o i Sv skogsvårdsföreningen.

L var inte teoretiker eller boksynt. Han hade ringa intresse för idépolitik. Hans politiska begåvning låg mer på det kritiska o det receptiva planet än på det konstruktiva, har det sagts. Han visade ibland brist på fantasi o förutseende o hade svårt att tänka sig mer än en handlingslinje. Politisk taktik var inte hans starka sida. Han saknade tålamod o kall beräkning. Men han hade en mångsidig erfarenhet, var metodisk o produktiv. Han hade ett klart verklighetssinne o stor människokännedom. Trots att L inte gärna släppte någon in på livet, blev han en "folkets man" mer än någon annan högerpolitiker inom sin generation. Han var ingen vältalare men medryckande o stridbar i debatten. Han var en stark ledarnatur. Hans åskådning har betecknats som "moderatkonservativ". Han kunde inte tänka sig en styrelse utan folkets medverkan; den urgamla sv självstyrelsen hade satt djupa spår hos honom. L var protektionist o motståndare till den klassiska liberalismen. Han accepterade inte Keynes' o Wigforss' teorier. Han vände sig mot klasspolitik o samhällsupplösande krafter. Ett starkt försvar, näringsskydd o lagbunden ordning var honnörsord. I hela sin gärning utmärktes L av ansvarskänsla o pliktmedvetande.