H Jonas (John) Lindskog

1 Lindskog, Hans Jonas (John), f 2 febr 1869 i Gbg, Karl Johan, d 3 jan 1948 i Sthlm, Brännk. Föräldrar: kontraktsprosten Claes Svante L o Albertina Augusta Dann. Mogenhetsex vid Gbgs h latinlärov 22 maj 87, inskr vid LU 13 sept 87, FK 31 maj 89, teor teol ex 19 sept 91, prakt teol ex där 14 maj 92, prästex i Gbg 5 jan 93, prästv där 6 jan 93, div förordnanden i Gbgs stift jan 93—1 okt 97, TK vid LU 25 maj 98, v pastor i Domkyrkoförs i Gbg 1 juni 98—1 april 03, v pastor vid Sv Ulrika Eleonora förs i London 1 maj 03, pastor där 26 mars 04—15, v legationspredikant vid sv o norska beskickn i London 1 maj 03, legationspredikant där 22 juni 04—15, kh i Brännkyrka förs i Sthlm 19 mars 15— 1 april 40, assessor i Sthlms stads konsistorium 23 juli 15, ordf i Religionsvetensk sällsk i Sthlm 17 — 23, led av styr för Förb för kristet samhällsliv 18—43, preses vid Uppsala ärkestifts prästmöte 21, led av Sthlms stads folkskoledir 21—23, av allm kyrkomötet 26, av Sthlms stads mindre konsistorium 1 maj 27 — 31 mars 40, ordf i Sthlms prästsällsk. — Teol hedersdr vid UU 31 okt 17.

G 22 maj 1906 i Danderyd, Sth, m Johanna Maria Smith, f 28 jan 1875 i Gävle, d 24 dec 1928 i Sthlm, Brännk, dtr till handlanden Anders Erikson o Johanna Persdtr.

John L växte upp i Majorna i Gbg, där fadern var kyrkoherde i Karl Johan. Denne, magister o TD o stiftets ombud vid riksdag o kyrkomöte, var en aktiv o känd gestalt i staden. L:s akademiska studier i Lund inriktades först på humaniora, o han blev FK 1889 med betyg i klassiska o österländska språk, historia o teoretisk filosofi men också i fysik. Efter teologiska studier o prästvigning hade han kortare missiv i Gbgs stift, varunder han läste in den mycket omfattande gamla TK:examen.

Uppenbarligen stod L:s längtan till en livsinsats för vetenskapen. Han var utpräglat teoretiskt lagd o förvaltade den teologi som förmedlats av Pehr Eklund (bd 12) med arv från Schleiermacher, Ritschl, A v Harnack o andra i den teologiska skola som brukar kallas liberal. L kom aldrig att inneha akademisk tjänst, trots förnämliga förslagsrumsplaceringar till professurer 1913 o 1922. När han 1929 mottog kallelse från Åbo akademi till professur i systematisk teologi, avböjde han av åldersskäl. L:s första vetenskapliga skrift utgavs under åren som domkyrkovicepastor i Gbg, då han inför stiftets prästsällskap 1901 i modesta ordalag presenterade den sk bibelkritiken o tog positiv ställning till denna.

1903 förordnades L till legationspredikant o sv kyrkoherde i London. Vid sidan av ett aktivt församlingsarbete tillkom där några av hans mest genomarbetade skrifter. 1912 utgav han den historiskt-systematiska under- sökningen om Schleiermachers lära om synden, där han markerade det samband han ansåg måste finnas mellan valfrihet o skuld. Skuld är ett mera begränsat begrepp än synd o existerar endast om reella valmöjligheter förefinns. L fann detta synsätt vara ett etiskt krav. Han avvisade arvsyndsläran o menade, att det onda hör med till skapelsens villkor, o såg därmed inte döden som en följd av synden utan som en ordinär naturtilldragelse, f den s å utgivna skriften om Bönens problem sökte L visa, hur tron på bönhörelse kan förenas med det moderna naturbegreppet o orsakslagens obetingade giltighet.

Också när L inskränkte den kristna trons centrum till Jesu bergspredikan o mindre betonade hans person o gärning till förmån för "realiteten bakom personen, nåden, livet och ljuset" (Auktoritetsprincipen, s 140), fjärmade han sig medvetet från sv kyrkans officiella bekännelse. Han hävdade, att den moderna tiden krävde, att reformationen inte avstannade. Så berodde enligt L Jesu storhet inte på gudomlig allvetenhet utan på dennes psykologiska skarpblick o förmåga att bedöma klart. L sammanfattade "Jesu religion" o hans liv som "präglat av full barnaförtröstan till Gud, ren självuppoffrande kärlek till nästan och energifylld väntan på Guds rike i himmelen och på jorden" (Till frågan om kristendomens väsen, s 146). Härav följde att L avvisade den i luthersk teologi starkt markerade s k objektiva försoningsläran. I Tankar om försoningen karaktäriserade han Jesu lidande o död som ett aktualiserande av bergspredikans etik om lidandet som kärlekens yttersta konsekvens. När den gudomliga kärleken lider, medför detta en sådan subjektiv förändring av människan att hon försonas.

Med tillfredsställelse såg L 1919 års läroplan för folkskolan föreskriva bergspredikans etik som grund för kristendomsundervisningen. 1922 utgav han en lärobok i ämnet baserad på denna föreskrift, vilken spreds i 11 upplagor under mer än ett kvartssekel. Sedan katekesen som lärobok avskrivits i läroplanen, sökte L dock tillsammans med Carl Edquist återinföra den genom att inte blott språkligt omarbeta utan dessutom teologiskt revidera den till överensstämmelse med utgivarnas o läroplanens teologiska grundsyn. Eftersom katekesen är en av sv kyrkans bekännelseskrifter, åstadkom deras utgåva en häftig debatt i fack- o dagspress o i form av mot-skrifter (Ekman, Kolmodin). L gick 1927 i svaromål i en ny skrift.

Tidigt fick L sympati för den liberala teologins romersk-katolska motsvarighet, den sk modernismen, vilken 1907 i bullan Pascendi fördömts av påven. Under sina englandsår kunde han på nära håll följa debatten kring den slutligen exkommunicerade jesuiten George Tyrrell o utgav 1922, mer än tio år efter dennes bortgång, hans försvarsskrift Mediævalism på svenska med förord.

L:s gudsrikestanke o socialetiskt markerade teologi förde honom samman med Natanael Beskow, o i Förbundet för kristet samhällsliv bildade de tillsammans med bl a Sam Thysell o Jonatan Julen 1918 ett organ för sina strävanden att omdana den sv samhällsordningen i enlighet med "de rättfärdighetens och kärlekens lagar som innehållas i Jesu evangelium" (ur stadgarna). Förbundet drev frågorna om pacifism, nedrustning o samvetsfrihet, o 1924 sände det genom Beskow o L en skrivelse till K M:t med begäran om den allmänna värnpliktens avskaffande. De skattemedel som därigenom frigjordes borde avsättas till en särskild fond "som avser hjälp åt nödlidande folk och främjar mellanfolklig solidaritet". 1931 sökte Beskow, Thysell o L påverka försvarskommissionens avrustnings-delegation med en PM, Nationell avrustning ur religiöst-etisk synpunkt (även tryckt). I boken Krig och försvar i kristen belysning har L sammanfattat sin pacifistiska ståndpunkt. L, som länge tillhörde Förbundets för kristet samhällsliv styrelse, var en flitig föredragshållare på dess möten o sökte därvid också väcka intresse för den ekumeniska tanken.

I kretsen kring Söderblom tillhörde L den sv delegationen vid Bestyreisens för allmänkyrkliga världskongressen konstituerande möte i Geneve 1920. Han var 1925 delegat vid ekumeniska mötet i Sthlm, där han var sekreterare i kommissionen för handelsärenden. Vid mötet sökte han verka för kyrkornas aktiva pådrivarroll i nedrustningsfrågor. L deltog också i mötets fortsättningsnämnds sammanträde i Bern 1926 o i Faith and Order-konferenser bl a i Lausanne 1927, Prag 1928 o Mürren 1930.

1937 besökte L Spanien tillsammans med Ragnar Casparsson, Barbro Alving, Sonja Branting-Westerståhl o Olle Ollen på officiell inbjudan av den lagliga folkfrontsregeringen för att kontrollera sanningshalten i fascistregimens propaganda, i Sverige främst spridd genom Kreuger-tidningarna S-T o AB. I boken Spanien blöder (1937) o i föredrag kunde L vid hemkomsten offentligen vederlägga Francos påståenden om religionsförföljelse o massmord.

När Brännkyrka, som 1913 inkorporerats med Sthlm o 1915 bildat eget pastorat, för första gången skulle välja kyrkoherde, sökte L tjänsten på Söderbloms direkta uppmaning o utnämndes, oaktat församlingen med väldig majoritet valt komministern på platsen. Brännkyrka kom att bli L:s verksamhetsfält for återstoden av hans tid i tjänst. Ehuru från början oönskad vann han där med tiden både respekt o uppskattning. Han fick uppleva början till församlingens enorma expansion o var med om dess första delning, då Enskede 1931 avsöndrades till eget pastorat. Med sin utpräglat teoretiska läggning var L inte de praktiska initiativens man. Han insåg emellertid vikten av de krav den växande församlingen ställde. Han genomförde dess indelning i mindre distrikt o medverkade till byggandet av Mälarhöjdens kyrka o Liljeholmens församlingshus. Sammanträden sköttes med stor elegans o minutiös noggrannhet. I Sthlms kyrkoliv var han en känd gestalt, bl a ordf i Sthlms prästsällskap o i det med hans teologiska grundsyn kongeniala Religionsvetenskapliga sällskapet. Redan efter ett par månader i Brännkyrka blev L av Söderblom förordnad till preses vid prästmötet i Uppsala 1921. L var ledamot av 1926 års kyrkomöte o föreslog tillsammans med ett par andra kyrkoherdar med utlandserfarenhet, att sjömansvårdsärendena skulle särskiljas från sv kyrkans missionsstyrelse o handläggas av en särskild central styrelse; en sådan tillkom 1933. Redan 1910 var L en av initiativtagarna till sjömansvårdstidskriften De våra i främmande land.

Till sin yttre framtoning var L föga publikfriande, rösten var svag, framförandet entonigt o ämnesvalet ofta abstrakt. I umgänget kunde han vara mycket rättfram o frispråkig o hade rikt sinne för god humor. Av andra krävde han den precision o framför allt den punktlighet han ålade sig själv. Hela sitt liv var han ivrig cyklist o cyklade som student på 1890-talet mellan Gbg o Lund. Som daglig avkoppling roade han sig med biljard eller schack. Det stora fritidsintresset var segling.