Karl Adam Lindström

Lindström, Karl Adam, f 20 okt 1816 i Tillberga, Vm, d 4 juni 1885 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: lantbrukaren Carl Fredrik L o Anna Carlsdtr. Inskr vid UU 20 jan 38, FK där 15 juni 47, extra amanuens i RA 26 okt 47, dessutom eo kanslist i ecklesiastikdep 48, disp vid UU 3 juni 48, mag där 16 juni 48, utrikeskorrespondent för tidn Väktaren 53 — 59, andre amanuens i RA febr 59—62 (tjänstl från 1 dec 59, k beslut 10 dec 59), huvudred för NDA från 17 nov 59 (utgjbevis 15 nov 59).

G 1858 m Amalia Christina Elisabeth Kronesz, f 8 dec 1833 i Budapest, Ungern, d 24 mars 1923 i Sthlm, Hedv El.

Sina studier vid UU inriktade L först på historia o statskunskap men disputerade 1848 för orientalisten prof Otto F Tullberg. Året innan hade han vunnit inträde som extra tjänsteman i riksarkivet med tjänstgöring också i ecklesiastikdepartementet.

I dec 1853 grundade frih J A Posse tidningen Väktaren i kyrkligt konservativ anda. Under de första åren medarbetade L med utrikesreferat. Därmed fick han också möjlighet att resa, bl a till Östeuropa o Mellersta östern. Särskilt uppmärksammade blev hans artiklar om Krimkriget. L:s journalistik sågs på många håll som en av orsakerna till Väktarens snabba upplageframgångar. Politiskt fick dock tidningen inget större inflytande.

Vid 50-talets slut dominerades presskören politiskt o upplagemässigt av liberala organ, särskilt AB o GHT, samt det relativt moderata StD. På den konservativa sidan saknades däremot ett representativt språkrör. Det konsortium som bildades våren 1859 för att med Nya dagligt allehanda (NDA) fylla detta tomrum kallade L till huvudredaktör. I sin programförklaring i det första numret 1 dec 1859 klargjorde L, att tidningen ansåg sig representera något nytt o främst skulle rikta sig till den "upplysta medelklassen". En klar markering av oberoende gjordes gentemot den samtidigt upphörda regeringstrogna Svenska tidningen, Dagligt allehanda i Sthlm, från vilken man emellertid kunde överta viss personal. En för tiden ovanligt stor redaktionell självständighet utgjorde L:s huvudvillkor. Mot bakgrund av programförklaringens tal om den politiskt orepresenterade medelklassen som tidningens målgrupp föll det sig för L naturligt att inta en alltmer uttalat reformvänlig hållning i representationsfrågan. Emellertid kritiserade han starkt den s k reformrörelsens o den liberala pressens hårda kampanj metoder o försökte utan framgång påverka S A Hedlund i GHT i modererande riktning. NDA.s klara stöd i sak åt det De Geerska reformförslaget torde ha fått viss betydelse för opinionsbildningen på den konservativa sidan.

Snabbt ansett för konservatismens ledande organ hamnade NDA i tidens stora politiska stridsfrågor vanligen i opposition mot AB, GHT o sedermera DN. Utöver representationsfrågan hade den starka liberala pressen gemensamt en positiv hållning till de skandinavistiska strömningarna, relativ Norgevänlighet i unionsfrågan, försiktighet med utgifter för försvaret o "byråkratin" samt en klar frihandelsinriktning, låt vara med vissa variationer. På samtliga punkter representerade L o NDA den liberala pressens motpol. Grundläggande för L var en "nationell" linje, riktad mot utländska idéströmningar. Den gav honom också en positiv syn på de nationella enhetssträvandena i Tyskland, Italien, Ungern o Polen. Sv ingripande på dansk sida mot Tyskland under krisen 1863 — 64 kunde han inte acceptera, inte heller unionella eftergifter mot Norge. En pangermansk anstrykning delade L även med i detta avseende avvikande liberaler som Rudolf Wall, Viktor Rydberg o SA Hedlund. Samtidigt markerade han vid varje tillfälle en fientlighet österut, som möjligen inspirerades av den ryske anarkisten Bakunin, en tid under det polska upproret 1863 landsflyktig i Sthlm.

Året före sin död blev L inblandad i ett tryckfrihetsmål, väckt av juveleraren o handskriftssamlaren Christian Hammer (bd 18). L hade i sin tidning skarpt angripit denne för en självsvåldig o förfulande privat bebyggelse på Djurgården. Processen avgjordes till L:s förmån o riktade ökad offentlig uppmärksamhet mot frågan om dispositionen av Djurgården, som samtidigt råkade vara högaktuell. Protokollen i målet blev delvis tryckta.

Några politiska förtroendeuppdrag innehade inte L utan begränsade sig till publicistisk verksamhet i sin tidning. Med bl a Wall delade han intresset att göra nyhetsförmedlingen snabbare o effektivare o dessutom höja pressens o journalistkårens anseende. Den skarpa debatteknik som kännetecknade vissa av de liberala tidningarna betecknade L ibland som "pressterror", o för egen del undvek han personligt färgad polemik. Han åtnjöt stort personligt anseende som tidningsman o blev vid tidningens 25-årsjubileum i dec 1884 föremål för omfattande hyllningar. Med undantag för sitt deltagande i det första sv tidningsmannamötet 1868 o det åttonde 1884, båda i Sthlm, tycks han emellertid inte ha varit särdeles aktiv utanför sin egen tidning.

Ett särskilt problem för L blev att ge tidningen en solid ekonomisk grundval. Genom en nyemission 1865, som gav nytt kapital o bla möjliggjorde överförandet av tryckningen till egen officin, nådde han delvis detta mål. Övervinnandet av den ekonomiska krisen vid 60-talets mitt hade också sitt pris i form av en tillfällig sk A-upplaga från juni 1865. Närmast på annonsvillkor upplät den utrymme åt de konservativa till höger om NDA i det upphetsade debattklimatet i representationsstridens slutskede. I botten låg en uppgörelse under hand mellan L o dominerande intressenter för att tillförsäkra tidningen nödvändigt kapitaltillskott. En informell kommitté sattes att övervaka innehållet i A-upplagan. L:s benägenhet att samtidigt med den konservativa huvudlinjen ge tidningen en prägel av balans o öppenhet motiverades av hans försiktiga o prövande natur men också av den ekonomiska nödvändigheten att vinna bredast möjliga anslutning. Även gentemot pressgrannarna visade L ett starkt sinne för marknadsföringens problem o reagerade snabbt på konkurrensåtgärder. Så svarade han vid DN:s start som morgontidning i dec 1864 omedelbart med en särskild morgonupplaga av NDA (1865 — 67), annars konsekvent aftontidning. Med tidningens ekonomiska konsolidering tycks L i det stora hela ha lyckats väl. För egen del ägde han vid sin död en aktiepost motsvarande inte mindre än 42,8%.

Med sina ledande presskollegor Hedlund i GHT, Wall i DN o Wilhelm Walldén i StD tycks L personligen ha haft goda relationer. August Sohlman i AB blev däremot hans bittre fiende o uttalade offentligt o i brev hårda domar över L o NDA. Hans kritik gick främst ut på att L i spekulativt syfte visade följsamhet mot förvaltning o näringsliv, men den bottnade sannolikt främst i motsättningar i den skandinaviska frågan, där Sohlman var djupare engagerad än även de flesta liberaler. Otvivelaktigt uppfattades också AB o NDA som huvudkonkurrenter o motpoler i sthlmspressen. Även om L ofta var praktiskt affärsmässig i sitt agerande, torde Sohlmans kritik ha skjutit kraftigt över målet. L kunde ibland framstå som tveksam, innan han på principiella grunder bestämde sig för en ståndpunkt men därefter som utomordentligt konsekvent o ihärdig. Just frånvaron av uttalade politiska principer fjärmade honom från lantmannapartiet, som han tycks ha stött någon tid efter tvåkammarriksdagens genomförande. Tidningens konservativa utgångsläge disponerade den att i relativt sett fler fall inta en "ministeriell" linje än vad den liberala pressen gjorde. Dock ingalunda konsekvent. Så anslöt sig L i huvudsak till finansministern Gripens tedts hårda hållning i unionsfrågan men drev i stark opposition mot denne o även senare en klart protektionistisk linje.

L gjorde, även under NDA-tiden, ett flertal längre utlandsresor i Europa o Mellanöstern. Som diabetiker besvärades han från 70-talets början av en tilltagande ohälsa, som tidtals tvingade honom till ledighet. Kraftfull i den politiska debatten o som tidningsledare uppges han till sitt väsen ha varit försynt o kanske något färglös.