G H Sigfrid Lindström

Lindström, Gustaf Hilding Sigfrid, f 19 april 1892 i Lidhult, Kron, d 1 maj 1950 i Lund (kbf i Halmstad). Föräldrar: komministern Peter L o Anna Aquilina Wickelgren. Studentex vid Halmstads hal 14 juni 11, inskr vid LU 15 sept 11, FK 31 maj 17, FM där 31 maj 18, bibliotekarie vid Gbgs nation i Lund ht 18—ht 20, medl av red for Lundagård våren 20—25, medarb i Lunds dagblad hösten 20, fast anställd där 1 aug 21—sept 23 o 1 juni 24—30 mars 25. Förf, översättare. — Samf De nios stora pris sept 48. — Ogift.

Sigfrid L, som kan räknas till den sv litteraturens minor classics, föddes i komministerbostället i Lidhults socken i Småland. Fadern var en prästman av saktmodig o tillbakadragen natur, farfadern en i sin bygd välkänd originell rättare med utpräglat spefågels-humör. Modern tillhörde präst- o lärdomssläkten Wickelgren, morfadern var god humanist o begåvad tegnerid.

Under skoltiden i Halmstad kom L in i den litterära gymnasistföreningen Concordia. Där o i dess tidskrift med samma namn visade han tidigt prov på sin litterära läggning o talang. Från gymnasiståren stammar bl a ett bevarat föredrag om Fröding, en diktare som för L livet igenom förblev den sv lyriker han satte högst, vidare en tidig version av prosasagan Den möderne Judas, som ett trettiotal år senare publicerades i samlingen Vindsröjning.

Efter studentexamen med betyget A i latinsk skrivning o i modersmål kom L hösten 1911 till Lund. Vid universitetet läste han litteraturhistoria, nordiska språk, engelska, franska, teoretisk filosofi o pedagogik, blev fil kand 1917 o fil mag året därefter. Studierna fördröjdes genom exercisen, som sammanföll med det första världskrigets tidiga år, o av hans engagemang i studentlivet. Där skrev han revyvisor, författade tillsammans med Alf Ahlberg spexet Näktergalarna i Wittenberg, deltog som munk i 1913 års karneval o skrev i karnevalstidningar. Signaturen Tristan, som skulle komma att nära nog ersätta hans förnamn, använde han i tryck första gången 1912. Under studentåren medverkade han strövis med vers o prosastycken i Söndagsnisse o i Strix. 1920 fick han ett forum i den nystartade studenttidningen Lundagård, vars redaktion han länge tillhörde. I tidningen skrev han kåserier, allvarliga dikter o skämtsam vers. Han blev nära vän med männen i Lundagårdskretsen: Ingvar Andersson, Frans G Bengtsson, Ivar Harrie o Hjalmar Gullberg o förblev något av tidningens genius under dess första decennium.

Under senare delen av 1910-talet o in på 20-talet skrev L ned infall o reflexioner i böcker med svarta vaxdukspärmar. Det var en journal intime, avsedd blott for honom själv enligt devisen på första sidan: Ad se ipsum, o det blev en skattgömma för hans senare produktion. I flera formuleringar föregriper han här det öde av en nederlagets o resignationens människa som han i senare sammanhang skulle gestalta. "Jag känner mig övertygad om att mitt liv som helhet kommer alt bli förfelat". I dessa anteckningsböcker kan man också avläsa hans vidsträckta beläsenhet o hans sympatier bland författarna: Swift, Cervantes, Heine, H C Andersen o Amiel.

Efter ett lärarvikariat (1918), som slutade i fiasko, valde L journalistbanan. Från 1920 medarbetade han i Lunds dagblad, där han 1921 fick fast anställning med en månadslön av 300 kr. Han tjänstgjorde bla som korrekturläsare, alltså nattarbetare, skrev emellanåt recensioner av nyutkommen litteratur, bla Pär Lagerkvists Den lyckliges väg, skrev om teater, exempelvis om en föreställning av spexet Uarda, vilket han ansåg vara vårt främsta lustspel vid sidan av Hjalmar Bergmans Swedenhielms, o kommenterade olika akademiska evenemang som Birger Sjöbergs studentafton 1923. Något av en egen journalistisk genre skapade han med sina väderlekskåserier. Som uppskattad kamrat på den lilla redaktionen hade han Ture ("Tusse") Sjögren, den evige studenten, grundaren av Akademiska föreningens arkiv. Någon effektiv yrkesjournalist blev L aldrig, o han tog sitt avsked från tidningen definitivt 1925. Motvilligt lämnade han då också Lund. Efter några år i Ingelstad, där han tog hand om en sjuk släkting, återvände han till Halmstad, i hans privata mytologi: "De onda ögonens stad". Han bidrog till sin försörjning genom översättningar av följetonger till tidningar o av romaner för olika förlag.

L:s i bokform utgivna författarskap omfattar endast fyra tunna volymer. Debuten skedde med Sagor och meditationer 1922. Redan här har han funnit sin genre: sagor eller meditativa poem på prosa. Hans metod är att utgå från o spinna vidare på äldre sagomotiv, så i hans variant av sagan om Kejsarens nya kläder o i berättelsen om Don Quijotes sista dagar. Det mänskliga skådespelet betraktas med en blandning av ironiskt löje o förstående medkänsla. Typisk är sagan om Guldsmeden i Villabella, där stadsbilden har inslag från Lund o där huvudpersonen irrar som en skuggvarelse, omsider försonad med sin tillvaro. Formen är redan i dessa tidiga sagor artistiskt genomarbetad; den resignationens filosofi som präglar hans verk mildras av de lekfulla infallen o krumsprången. Sagor och meditationer gick tämligen obeaktad förbi, om man undantar en recension av den som bokanmälare debuterande Ivar Harrie i GHT.

Närmast följde diktsamlingen De besegrade 1927. Dikterna där hade tillkommit under en lång följd av år; äldst är Officiell kommuniké med motiv från första världskriget, först tryckt i Söndags-Nisse 1916. Persongalleriet i dikterna utgörs av idel anti-hjältar: slaven i marmorbrottet, Don Quijote i landsvägsdiket, Ikaros som fallit ned på en gödselhög efter sin alltför höga flykt, Filoktetes på Lemnos, den trojanske krigaren som ensam med ett stinkande sår tvingats stanna kvar på en öde ö. Inledningsdikten med titeln Såpbubblor talar om diktandet som lekverk o illusionskonst: såpbubblorna speglar himmel o jord men faller svidande ned i ögat på den Narcissus som speglat också sin egen bild i den bristande bubblan. Samlingens titeldikt, De besegrade, blev den mest berömda o trycktes ofta i tidens antologier; tidigare hade den dock två gånger refuserats av olika publikationer. Den ger ett signalement på en tidig förlorad generation. Samlingen fick många berömmande recensioner; Frans G Bengtsson skrev i Lundagård med beundran för artisteriet; Fredrik Böök i SvD prisade dess "sammansmältning av ömtålig lyrisk vekhet och gäckande ironisk kvickhet" som han funnit också hos en samtidig lundensisk debutant, i Hjalmar Gullbergs första diktbok.

Till symboliken i dikten Såpbubblor anknyter titeln på L:s tredje bok, Leksaksballonger från 1931. Här prövar L på nytt o fulländar den symboliska sagans genre, en form som ger fritt spelrum åt hans associationskonst, hans bildskapande förmåga o hans vemodiga ironi. Ett nytt motiviskt inslag utgör de kosmiska fantasierna i Månarnas moder o i Den kosmiska karusellen, myter med apokalyptiska slutperspektiv. Samband med undergångsstämningarna under mellankrigstiden har också prosadikten Den vandrande juden, där den uråldriga sagogestalten placerats in i det moderna krigets värld. Varmare o innerligare tonfall får sagorna, när bilder från den småländska hembygden fälls in, som i Utsikten, där Vår Herre o Sancte Per ses vandra över markerna kring Ingelstad, o i Domaredansen, där bilden av världsbranden far som kontrast en idyllisk scen från barndomshemmet.

Alltifrån mitten av tjugotalet hade L lidit av ohälsa. Sjukdomstillståndet blev aldrig klart medicinskt diagnosticerat; själv beskriver han det som en "kombination av sömnsjuka och sömnlöshet" o med termer som "letargi" o "stupor". För symptomen sökte han lindring med brompreparat. Under de sista decennierna av sitt liv tvingades han till många o långa sjukhusvistelser; dessemellan vårdades han i halmstadshemmet av modern o två systrar. Hans eget litterära skapande stagnerade. Karaktären av en halvt postum scrapbook har den lilla volymen från 1939 med en tidsanknuten titel Vindsröjning. Det mesta i denna samling är äldre gods, som sagan om Manitou och piprökaren från Lun-dagårdstiden. Enstaka ting är nya som Diktatorer efter döden, ett av de satiriska tidningskåserier riktade mot naziväldet o dess koryféer som L publicerade i dagstidningar under 30-talet. Oförmögen att själv träffa det definitiva urvalet lämnade han över uppdraget åt sin trofaste vän o kritiker Olle Holmberg, som såg till att boken verkligen kom ut. Utgivningen ledde till att L återupptäcktes. Han fick De nios stora pris o stipendium från SA. Han stimulerades att ställa samman ett slutgiltigt urval av sin produktion i samlinen Sagor på vers och prosa (1948).

Utmärkande för L:s artistiskt medvetna, någon gång maniererade författarskap i olika genrer är hans förbluffande associationsrikedom o hans bildskapande fantasi. De bevarade manuskripten har sitt intresse genom att dokumentera de språkliga överväganden o samvetskval som föregått den slutgiltiga formuleringen efter ett otal varianter o versioner. Friast blommade hans ordfantasi o leklynne i privatbreven, som ibland innehöll små sagoutkast; han torde vara en av de sista i vårt land som format brevet till epistolär konst.

Som översättare har L tolkat verk av bl a D H Lawrence, Gérard de Nerval o Camus. Hans mest kvalificerade översättaruppdrag blev försvenskningen av Charles Lambs Essays of Elia, en av hans tidiga favoritböcker; hans tolkning utkom postumt med en oavslutad inledning. Han sysslade med de tobaksfläckade manuskriptbladen till dessa översättningar ännu under de sista månaderna av sitt liv, drabbad av den urinförgiftning som blev hans sista sjukdom. I tankar o tal återvände han då också ibland till Dantes Divina Commedia, som han en gång drömt om att kunna översätta; på sjukbädden såg hans utmärglade o förvridna kropp i kvällsskymningen ut som en illustration till någon scen ur Limbo eller Inferno. Han dog på morgonen 1 maj 1950 på Ribbingska sjukhemmet i Lund o gick därmed definitivt in i den lundensiska legenden. Vid begravningen i S:t Peters Klosters kyrka prestaverade Olle Holmberg o Fritjof Nilsson Piraten. Ivar Harrie höll ett tal som om det tryckts kunde haft titeln på en av hans böcker: Tjugotalet in memoriam. Gravsättningen skedde på Vrå kyrkogård i hemtrakten. — En initierad, ömsint o rikt dokumenterad levnadsteckning över L författades 1951 av Olle Holmberg.