Anders Lissander

Lissander, Anders, f trol 1704, d 22 sept 1786 i Sthlm, Kat. Sannolikt son till trädgårdsmästaren Olof Andersson. Skrivare vid länsstyr (lantränteriet) i Gbg 20 juni 21, kammarskrivare vid krigskoll:s krigsmanshuskontor i Sthlm 9 febr 30, kassör där 11 mars 35— 18 mars 42, kamrer i riksens ständers manufakturkontor med särsk göromål 8 maj 39, en av direktörerna i (äldre) civilstatens änke- o pupillkassa 13 dec 40—5 aug 61, kamrerare o led av Sthlms hall- o manufakturrätt 18 mars 42—46, ord kamrer vid manufakturkontoret 28 febr 47, förste kommissarie där 29 okt 47, vid manufakturkontorets indragn 16 maj 66 överförd till kommerskoll på indragn:stat, kommerseråd på manufakturdivisionen 13 febr 70, på handels- o manufakturdivisionen från 1 nov 73, honorar medl av dir för civilstatens änke- o pupillkassa 73—82.

G 1) trol 1731 m Beata Berg, d 10 april 1737 (bouppt 1740/3:686, SSA) i Sthlm, Maria (dödslista, SSA); 2) 1740 trol i Sthlm (lysn 12 april i Kat) m Catharina Nyman, f trol 1710 i Sthlm, d 19 nov 1754 där, Kat, dtr till undervägaren vid järnvågen Lars N o Catharina Balck.

L började sin karriär i Gbg o var trol född där eller i trakten omkring. I statstjänst sedan tonåren avancerade han via kassörssysslsn i krigsmanshuskontoret 1739 till kamrer i det av ständerna nyinrättade manufakturkontoret, hattpartiets flaggskepp i den ekonomiska politiken. Efter att de första åren ha fått ägna sig åt det tillfälligt under kontoret ställda Vedevågs bruk liksom den närstående hallrätten i Sthlm kom han att från 1747 utan avbrott handlägga ärenden inom manufakturkontoret o dess fortsättning. Som förste kommissarie o ledande tjänsteman fick han som första uppgift att utreda den politiskt ömtåliga affär som utvecklats efter oredlig- heter av avlidne kamreren Mauritz Bonge o som kastat ett tvetydigt ljus över ingen mindre än nytillträdde kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin.

Ursprungligen kunde manufakturkontoret i sin stödverksamhet endast lämna lån mot varupant. Riksdagsbeslutet 1756 att medge även växeldiskontering sanktionerade en utveckling, som redan påbörjats, av allt att döma på L:s initiativ. Även internationellt var Sverige tidigt ute härvidlag. Helt naturligt synes L knyta an till den dominerande hattpolitikens huvudlinjer, även om hans konkreta insatser inte så lätt låter sig fångas. Biträdet till de särskilda handels- o manufakturdeputationerna vid riksdagarna 1746/47 till 1765/66 i form av fabriksbesiktningar o redovisning av kontorets förvaltning bör dock ha givit rum för ett reellt inflytande. När mösspartiet av politiska skäl avvecklade kontoret 1766, överfördes L liksom den övriga personalen till kommerskollegium. Som kommerseråd tog han ännu under 1770-talet befattning med de till kollegiet överförda manufakturfondernas förvaltning. I hög grad representerar han kontinuiteten i den sv manufakturpolitiken under merkantilismens glansperiod.

Familjepension i form av gratial var ännu helt beroende av KM:ts eller ständernas godtycke o betraktades som ren nödhjälp. Hösten 1740 hade L tagit initiativ till bildande av en änke- o pupillkassa för civilstatens tjänstemän. Inspiration fick han med säkerhet från sin befattning med Vadstena krigsmanshus o en restriktiv statlig förordning från 1739 men också av ett par flagranta fall i sin omgivning. Yttre förebild togs sannolikt från Danmark. Hattarnas expansivare bankpolitik gav slutligen bättre möjligheter att förränta insatta medel. Civilstatens änke- och pupillkassa fick några år senare efterföljare för prästerskapet resp militiestaten. 1748 tog L också upp tanken på en livräntekassa. Denna stannade emellertid på papperet.

Ända till 1761 — då anställde man för första gången en kamrer för bokföringen — var L en av änke- o pupillkassans fyra direktörer o anlitades även senare vid direktionens sammanträden. Otvivelaktigt stod kassans ledning, även L själv, rätt främmande för t ex mortalitetsteori. Dessutom började först efter seklets mitt en sv befolkningsstatistik utvecklas. Kalkylerna blev därför på känn o överlag för optimistiska. 1782 var kassans fallissemang ett faktum, även om den kunde rekonstrueras följande år under annat namn o sammanslagen med militiekassan. Redan på 1750-talet tycks L ha börjat få kassans för-säkringstekniska brister klara för sig men kunde trots sina varningsord inte undgå kritik vid avvecklingen. — L:s sociala intresse framträder också i hans arbete med direktionen för Katarina fattighus, då beläget i Lillienhoffska huset vid Götgatan, helt nära L:s bostad. Till fattighusets nya reglemente 1773 var L författare.

L framstår som den långa vägens man med en stor arbetskapacitet. Troligen delvis tack vare trägen verksamhet i organ som låg "rätt" i tiden — hallrätten, manufakturkontoret, kommerskollegium — lyckades han genomföra en klart mer än ordinär ämbetsmannakarriär. Hans håg låg åt den praktiska kameralistiken, o det var säkerligen symtomatiskt för honom, när han i slutet av 1770-talet gick emot ett förslag om teoretisk merkantil utbildning. Praktik på handelshusens kontor var i L:s ögon nog. Han förvärvade dock en beläsenhet på begränsade områden, vilket dokumenteras i hans skrifter om t ex linberedning, fårskötsel o odling av fruktträd — småskrifter, kanske mer uttryck för tidsandan än särskilt betydande i sig. Bortsett härifrån samt från vissa kunskaper i tyska o engelska präglas hans insatser i huvudsak av brist på teoretisk underbyggnad o internationell överblick. L medverkade i den kortlivade ekonomiska tidskrift som 1751 utgavs av Johan Fredrik Kryger (bd 21), L:s kollega som kommissarie.

Avgjort ligger L:s främsta betydelse i rollen som drivande kraft i två fall, där han visade en påtaglig framsynthet. Det gäller dels realiserandet av den i Sverige på 1740-talet nya försäkringsidén med änke- o pupillkassor, även om bristen på försäkringsstatistiska insikter hos ledningen på sikt visade sig ödesdiger, dels utvecklingen under 1750-talet av manufakturkontorets kreditpolitik i en riktning, som pekar framåt mot 1770-talets diskonter.

1749 inköpte L fastigheten Bryggaren (Nederland) nr 8 vid Götgatan. Under hela sin stockholmstid synes han ha bott på Södermalm. L kom också att göra en insats som äldre vän o gynnare av söderbon Carl Michael Bellman. Kanske hade kontakten knutits genom dennes med L nästan jämnårige fader. Under ett för skalden kritiskt skede lyckades L 1764 placera honom i manufakturkontoret. Regelbundet upplät han sitt hem till livligt besökta tillställningar med Bellman som centralgestalt. Den då endast nittonårige Johan Gabriel Oxenstierna överväldigas i sina dagboksanteckningar av ett bellmanskt ordenskapitel hos L strax före jul 1769 — "i all min livstid ej skrattat så mycket som i kväll". L själv men speciellt hans äldsta dotter Inga Margareta blev föremål för skaldens täta poetiska hyllningar. Omkring 1770 tycks emellertid kontakterna ha avtagit efter en brytning mellan Bellman o dottern.

Under några år i mitten på 1730-talet var L stockholmskommissionär åt landshövding Nils Reuterholm i Falun, tidigare hans överordnade vid förvaltningen av krigsmanshusmedlen. De i RA bevarade breven förmedlar intryck av de oroliga politiska stämningarna i huvudstaden.