Clas J Livijn

Livijn, Clas Johan, f 12 nov 1781 i Skänninge, d 12 okt 1844 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: kh Johan Alexander Livin o Juliana Christina Törner. Elev vid trivialskolan i Linköping 14 april 94, vid gymnasiet där 95—00, inskr vid LU 10 okt 00, vid UU 19 okt 02, kansliex o jur ex där 05, auskultant vid Svea hovrätt 21 juni 05, kammarskrivare i kammarrätten 30 okt 05, eo kanslist i krigsexp 19 dec 05, eo notarie i Svea hovrätt 20 dec 05, förordn att göra revisionstjänst i kammarrätten 20 nov 06, förordn vid revisionen av Pommerska krigsräkenskaperna 11 maj 08, kopist i krigsexp aug 08, auditör vid Skaraborgs reg 7 dec 08—15 april 17 (tjänstl från 12 mars 15), assessors n h o v 12, led av krigsrätten vid arméns andra division 31 maj 13, av krigsdomstolen vid arméns första division 3 sept 14, sekr i bevilln:utsk vid riksdagarna 17—18 o 23, krigsjustitiarie vid krigshovrätten från 11 maj 19 (tilltr 1 juli, från 25 april 27 med titeln krigshovrättsråd), led av komm ang tryckfrihetens vård 23, ang rust- o rotehållares skyldigheter från 25 (komm:s arb oavslutat), ombudsman i civilstatens pensionsinrättn o led av dess dir 17 okt 27, led av komm ang ordnings- o tjänstgöringsreglemente för armén 34—37, generaldir o ordf i styr över fängelserna o arbetsinrätt:na i riket från 13 mars 35, led av komm ang fattigvården 38— 39, ang arbetsinrättn i Sthlm juni 43. Förf. — LKrVA 25, LPS 29, LSkS 36, led av Sv fornsknsällsk 44.

G 21 sept 1822 i Danderyd, Sth, m Beata Sofia Löwenborg, f 16 okt 1794 på Sveaborg (mtl, Elg), d 19 okt 1868 i Sthlm, Hedv El, dtr till lagman Christoffer Mauritz Reinhold L o Johanna Sofia Wirsén.

Clas L härstammade från en lång rad präster som varit verksamma i Östergötland o norra Småland. Efter studier vid Linköpings gymnasium, där särskilt hans lärare i historia o moral Samuel Gustaf Harlingson kom att betyda mycket för hans utveckling, kom han till LU, där han vid sidan av studierna var informator för en kusin, som då bodde i sin farfar borgmästaren Nils Sommelius' hem. L trivdes ej i Lund o blev klar över att han ej ville bli präst. Efter faderns död 1802 flyttade han till Uppsala. På våren 1803 lärde L känna Lorenzo Hammarsköld (bd 18), som gjorde honom bekant med en lång rad unga studenter med litterära intressen. Innan han i okt 1803 lämnade Uppsala for att under drygt ett år ha plats som informator hos dåv överste K F Aschling i Sthlm, hann L vara med om bildandet av sällskapet Vitterhetens vänner, en föregångare till Auroraförbundet, där Hammarsköld var den centrala gestalten. Redan under sommaren 1803 hade de inlett en regelbunden brevväxling som skulle pågå med korta avbrott till Hammarskölds död 1827. Breven vittnar bla om de båda vännernas flitiga studier i främst nyare tysk litteratur. Hammarsköld försökte få vännen att tro på en litterär framtid, men L var skeptisk. L gjorde visserligen en rad litterära försök, som han insände till Vitterhetens vänner, men någon större tilltro till sin talang tycktes han inte hysa. Helst sade han sig vilja ägna sig åt historien, men eftersom han inte fatt något stipendium slog han sina magisterplaner ur hågen o förberedde sig i stället för en ämbetsmannakarriär. Efter en vårtermin i Uppsala 1805 återvände han till Sthlm med en juridisk examen.

Efter Gustav IV Adolfs störtande i mars 1809 infördes snart fullständig tryckfrihet. Den skulle visserligen på viktiga punkter inskränkas efter några år, men den sv litteraturens järnår var över o en våldsam litterär aktivitet följde. L befann sig sedan slutet av 1808 i Marstrand som auditör vid Skaraborgs regemente. Han var alltså inte närvarande, när statskuppen ägde rum i Sthlm o inte heller när hans vänner beslöt att fira den nya friheten med att instifta "sällskapet för det löjliga" Pro Joco. President blevj C Askelöf, som också blev utgivare av sällskapets tidskrift Pölyfem, där L bidrog med parodier o satirer.

Under sin tid som auditör hade L på allvar börjat ägna sig åt författarskap. Han fick en dikt införd i uppsalaromantikernas nystartade tidskrift Phosphoros o började skriva en satirisk roman om småstadslivet i engelsmannen Sternes efterföljd. Romanen Johan David Lifbergs lefverne hade han påbörjat redan 1806, men det var framförallt upplevelserna av societeten i Marstrand som gav romanen dess stoff. I aug 1809 hade arbetet kommit så långt att L bad Hammarsköld skaffa en förläggare. Samma månad utkom emellertid i Strängnäs en roman med titeln Uno von Trasenberg, som fick strykande åtgång. L konstaterade att den visserligen inte lyste av Sternes eller Smolletts snille men att den innehöll "en noggrann skildring av verkligheten". L hade vid det här laget skrivit ungefär fem ark på sin roman. Mer blev aldrig skrivet. Läsningen av Fredric Cederborghs roman tycks ha förtagit honom lusten att fortsätta. Våren 1811 kom dock det fullbordade partiet ut i bokform. L hade i en inledning låtit Cederborghs pseudonym, friherre Dolk, uppträda som fadder. Cederborgh uppskattade dock inte komplimangen utan föreslog, att friherre Dolk i stället skulle få äran att såsom prestav ledsaga "den lilla varelsen till dess förmodeligen inom fäderneslandet redan utsedda grav".

L:s roman fick blandade recensioner, men de 120 exemplar som i mars anlände till Sthlm såldes ut på åtta dagar, o bokhandlarna fick beställa in flera. Fosforisterna hånade den. Atterbom t ex konstaterade att "det förhåller sig med Lifberg som med Ottar Tralling — där är mycken kvickhet och den ofta falsk, och ingenting vidare. Likväl synes Livijns tendens vara högre". Det är inte känt om L fick höra Atterboms omdöme. Hade han gjort det skulle det säkert ha påverkat hans lust att fortsätta sina litterära övningar. Sedan han läst Atterboms första dikter i Phosphoros konstaterade han i brev till vännen Hammarsköld: "Det stora ljuset A-m har nu uppgått, flera stjärnor tändas kring honom; jag vill ej vara den minsta och omärkbaraste, hellre återvänder jag självmant till mörkret".

Under de närmaste åren skulle L inte få mycken tid att ägna sig åt skönlitteraturen. I början av maj 1813 inskeppades Skaraborgs regemente i Gbg för avresa till krigsskådeplatsen i Tyskland. Under ett o ett halvt år deltog L i fälttågen i Tyskland o Norge. Hans brev till vännerna från den tiden innehåller både realistiska skildringar från slagfälten vid Dennewitz o Leipzig o mera idylliska beskrivningar från teaterföreställningar o biblioteksbesök. Upplevelserna av kriget ändrade L:s livssyn radikalt. Till Hammarsköld skrev han: "Du har kallat kriget en poesie. Däruti har du orätt. Kriget med sina förändringar, sina mödor, sitt nattvak, hunger, törst försänka människan helt och hållet till de djuriska behoven." När han efter kriget åter befann sig på sv mark konstaterade han: "De författare vilka fordom mest hänförde mig, göra det ej mera. Poeterna hava måst vika varemot jag hela timmar kan uthärda att genomläsa gamla förordningar." I ett annat brev förklarar han att "den lilla återstoden av min tro på människovärde har nästan försvunnit".

Ett avgörande skäl till detta var en process som L som auditör dragits in i. En intendent i armén hade försnillat en del av soldaternas förplägnad o utfört förfalskningar för att dölja sitt brott. L:s chef general C H Posse ville dölja oegentligheterna, o då L önskade reda ut affären, hotades han av repressalier. "Svårare belägenhet än den att behandlas som dräng och tåla försök av intrång i min övertygelse kan ej givas", konstaterade han i ett av breven. L ville ta avsked från sin befattning, men beviljades först ett års tjänstledighet. Under det tyska fälttåget hade L ägnat fritiden åt juridiska studier. När han som tjänstledig kom till Sthlm, hade han tillstånd att i de offentliga arkiven samla stoff för ett arbete om krigslagarna. Först i sept 1828 skulle han inför KrVA redovisa sina forskningsresultat.

L hade i armén blivit god vän med Askelöf, o vänskapen fördjupades i Sthlm. På hösten 1815 startade Askelöf ett av sina många tidningsföretag, Lifvet och döden. Redan i det första numret deltog L med en artikel om skillnaden mellan paskiller o smädeskrifter. Artikeln var ett angrepp mot den typ av skandalskriverier som börjat bli vanliga i tidens press. Med kraft försvarade L varje individs rätt att bli trodd på sitt ord så länge motsatsen inte bevisats. Lifvet och döden upphörde efter ett halvår, men redan hösten 1816 deltog Askelöf o L tillsammans med Fredrik v Schwerin i startandet av en ny tidskrift, Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper. I den medverkade L bl a med en artikel om hur man skulle förbättra den juridiska utbildningen i landet.

I april 1817 hade L definitivt tagit avsked från sin auditörsbefattning o stod nu utan fast anställning till våren 1818. då han utnämndes till krigsjustitiarie för lantarméns ärenden vid krigshovrätten. Under mellantiden tycks han ha gjort ett nytt försök att skriva en roman. På hösten 1817 utkom anonymt romanen Axel Sigfridsson, också denna ett fragment av ett längre arbete. Efter L:s död skulle en större del av romanen publiceras men av den bevarade planen framgår att endast en liten del blev utförd. På en mark- nad träffar studenten Axel Sigfridsson den unga försäljerskan Victoria. Han förälskar sig i henne, men hon avvisar först hans uppvaktning. Till sist far han dock följa henne. Men Victoria ger endast tillstånd till ett samliv på lika villkor. Något äktenskap vill hon inte veta av. Sin frihet vägrar hon att ge upp.

Romanens tendens föregriper Almqvists Det går an. Likheten är så stor, att man på allvar diskuterat frågan om Almqvist fått sitt uppslag från L:s bok. Men eftersom det avgörande avsnittet trycktes först efter L:s död, förutsätter det att Almqvist fått läsa manuskriptet. Förutom emancipationsmotivet intresserar den kritik romanen riktar mot det sk försvarslöshetssystemet, dvs den kriminalisering som hotade alla personer som inte kunde visa upp intyg om fast anställning.

Till detta motiv återkom L i den nya roman som han tycks ha påbörjat i stället för att fullborda den han höll på med. I början av 1825 utgavs i Sthlm Spader Dame, En berättelse i bref, funne på Danviken, men den tycks ha varit i stort sett klar redan våren 1822. Det är L:s enda fullbordade roman. Den översattes till tyska o blev mycket läst. Berättelsen handlar om en student Zachäus Schenander, som tröttnat på att i Uppsala "höra ett evinrterligt kärlekskirr av vitterlekens småsvenner" o beslutat sig ta tjänst som informator hos brukspatron Fjäderström i Slaggmyra. Anländ till platsen förälskar han sig i patrons vackra fosterdotter Maria. Men patron har redan utsett kapten Leyonbraak till make åt flickan, o Schenander måste till sist lämna sin plats. Han stannar dock kvar i trakten för att vara i närheten av sin älskade. Schenander grips som lösdrivare o bortförs av polisen. Det hela slutar med att Maria dör, o Schenander blir vansinnig.

I romanens sista kapitel blir Schenander på nytt fasttagen av polisen som misstänkt för delaktighet i ett barnamord. Kapitlet utgör ett blodigt skämt med tidens rättvisa. Bakom satiren ligger en verklig händelse. 1819 mördades några torpare på Värmdön. Som misstänkt greps deras dräng. Han bekände o angav dessutom sin bror o sina föräldrar som medbrottslingar. Det visade sig dock, att drängen varit ensam om brottet o att kronolänsmannen med tortyr fått honom att ange sina släktingar, vilka i sin tur genom tortyr tvingats bekänna. L var själv närvarande vid rättegången o deltog i utarbetandet av besvärsskriften till hovrätten. Dessutom publicerade han i Cederborghs tidskrift Anmärkaren en satir över händelsen, Utdrag ur en resa till Kina, som hör till hans bästa publicistiska bidrag.

I Spader Dame finns gott om politiska anspelningar. L angriper såväl liberalismen som den konservativa regeringen. Han har redan här klart intagit den tredje ståndpunkt som han skulle bli trogen hela sitt liv. L:s politiska intresse ledde till att han tillsammans med fjorton andra ämbetsmän 1820 bildade ett "sällskap för medborgerlig taleskonst". Syftet var att under sällskapliga former diskutera politiska, juridiska o ekonomiska frågor. 24 nov 1820 hölls det första mötet i Petersenska huset i Gamla stan. Diskussionen ägnades talspråket. Tre dar senare förbjöds föreningen. Förbudet överklagades men fastställdes av statsrådet. Hovkanslern motiverade det med att en tillåtelse av sådana debatter skulle "ådraga Sverige varnande framställningar från det europeiska lugnets bevarare", varmed han avsåg furst Metternich, som ofta uttalat sin tillfredsställelse med det sätt på vilket Karl XIV Johan skött sin övervakning av de radikala.

1822 gifte sig L med en systerdotter till G F Wirsén, en av de mest inflytelserika medlemmarna av Karl Johans statsråd. Släktskapen med Wirsén kom att betyda mycket för L:s karriär, men den tycks inte nämnvärt ha lagt band på hans frispråkighet. I början av 1829 startade Askelöf en ny tidning Den objudne gästen, vilken följande år bytte namn till Svenska Minerva. Tidskriften ägnade sig främst åt polemik mot den liberala oppositionen men var till skillnad från de flesta av den tidens konservativa organ oberoende också i förhållande till hovet. L deltog här i polemiken mot de liberala, men sitt viktigaste politiska inlägg gjorde han med skriften Om ministére och opposition i Sverige, som han 1831 gav ut under pseudonymen Jan Jansson. Skriften utgör ett angrepp på såväl regeringen som oppositionen. Huvudmotståndare är den sv aristokratin, som han anser dominerar båda o slutit förbund med byråkratin för att kunna befästa sin maktställning. "Aristokratien är hovman på hovet; den är sansculott på krogen; den är krämare bakom disken ...; den är spion vid polisen; och den är allestädes till hands då ett slagfält skall plundras eller då ett byte skall skiftas."

En revolution kan verka som ett förnyelsens bad men måste då gälla sak, ej person. 1809 års statskupp var ingen revolution, menar L. "Här bibehölls både gamla herrar och gamla idéer". Det bästa med den nya regeringsformen var tryckfriheten. Annars var friheten bara skenbar. Oppositionen har inget annat syfte än att byta platser med ministären "för att, om Gud hjälper, och vi fattiga ofrälse män skjuta oförtrutet på, bliva i sin ordning lika granna." L tror att en representationsförändring är att vänta. Den kan ske genom en ny revolution eller också genom en konung som vill förekomma en sådan.

Två bimotiv i L:s skrift finns det anledning att beröra. Det ena gäller tidningspressen, som L angriper för dess osaklighet. Det andra gäller domarmakten, som enligt RF 1809 skulle vara oberoende av rikets styrelse men som i praktiken underställts regeringen. "Domaren, som säljer rättvisan för mutor och publicisten, som driver en idé för prenumerationsintäktens skull äro lika föraktliga", förklarade L i en artikel i Svenska Minerva på hösten 1834. Hans inlägg väckte stort uppseende o blev flitigt omdiskuterade. Han deltog själv ivrigt i debatten.

Innan L gav ut sin politiska pamflett, hade han behandlat samma ämne i litterär form. 1830 eller 1829 hade han påbörjat tryckningen av en ny roman, Riddar Sankt Jöran, men när den hunnit till sidan 136 avbröt han den o förstörde upplagan. Ett exemplar har dock bevarats, o en fullständig version av texten finns bland L:s manuskript. Romanen är skriven i E T A Hoffmanns stil o består av en mängd övernaturliga händelser. Bakom intrigen skymtar ett stort upplagt gyckel med samtidens politiska o journalistiska etablissemang.

1834 härjade koleran i Sthlm. L o fem personer i hans hushåll insjuknade, men alla överlevde. Sjukdomen tycks ha tagit L hårt o undergrävde på allvar hans hälsa.

I mars 1835 utnämndes han till ordförande i styrelsen över fängelserna o arbetsinrättningarna. Han fick rang av landshövding o titulerades generaldirektör.

L:s första åtgärd som fångvårdschef var att göra en inspektionsresa genom hela riket. Sina upplevelser har han nedtecknat i brev till Askelöf. Den verklighet L beskriver är upprörande. Det viktigaste straffmedlet var kroppsstraff, men fängelserna var trots detta överfulla. De flesta av de fängslade hade dock inte begått några brott utan var inspärrade därför att de var försvarslösa, dvs saknade fast arbete. Fångarna vistades i gemensamhetsceller, där framförallt barnen blev mycket illa behandlade. Den förplägnad de fick var i hög grad beroende på om de hade egna pengar eller ej. I en lång artikelserie i Sveriges statstidning hösten 1836 o i en "underdånig berättelse" inlämnad till K M:t 20 okt s å lade L fram en sammanfattning av sina åsikter om hur fångvården skulle reformeras. De förbättringar som L ville ha genomförda förutsatte ett stort program för nybygge av fångvårdsanstalter. Det var därför viktigt att få riksdagen, som skulle sammankallas 1840, engagerad i saken. I god tid dessförinnan utkom en liten skrift Om straff och straffanstalter. Skriften kallades allmänt "den gula boken". Något författarnamn fanns inte angivet på titelbladet, men snart spriddes uppgiften att ingen mindre än kronprins Oscar var dess författare. Tack vare denna kungliga inblandning kom riksdagen att bevilja nära två milj rdr för införandet av cellsystemet i rikets fängelser. Summan var långt större än den regeringen begärt.

Kronprins Oscar har fått en stor del av äran för den sv fångvårdens reformering. Enligt nyare forskning var dock "gula boken" i hög grad L:s verk. 8 maj 1836 hade han i kronprinsens egna händer lämnat en promemoria där många av uppgifterna i "gula boken" redan finns upptagna. I juni 1842 fick L också regeringens uppdrag att utarbeta en ny författning mot lösdriveri o försvarslöshet.

1 april 1844 inlämnade L Promemoria angående Sveriges försvarslöshetssystem till justitiestatsministern. I inledningen klagade han över att han på grund av ohälsa o för stor arbetsbörda inte blivit färdig med sitt lagförslag. Men det fanns också ett annat skäl till dröjsmålet. L hade blivit allt mer osäker på om det överhuvudtaget behövdes en författning mot lösdriveri. Själva systemet hade enligt L ingen förankring i rättstänkandet. Det hade tillkommit av politiska, inte av juridiska skäl. På 15-o 1600-talen användes systemet for att komplettera arméerna, på 1600-talet också för att erhålla tjänstefolk till de stora adliga godsen o på 1700-talet "för att anskaffa arbetare åt fabrikerna, vilket behov nu mera minskats sedan en mängd arbeten verkställes genom maskiner." Genom detta system delas sv folket in i två klasser, skrev L, "en med rättighet att meddela vad man kallar laga försvar, en annan i behov av dylikt". Situationen hade förvärrats genom arbetslösheten, som gjorde, att en hel del personer spärrats in som försvarslösa helt enkelt därför att de inte kunnat få arbete. Dessutom användes systemet av socknarna för att befria sig från personer som annars skulle ligga fattigvården till last.

Vad L i det följande föreslog var betydligt mera omfattande än vad hans uppdrag motiverat. Han ansåg bl a, att skråväsendet skulle ändras så att personer som kunde o ville arbeta skulle kunna göra det utan att först behöva ingå i ett skrå. Han föreslog, att en översyn gjordes av de olika lagar o förordningar som fanns på området, att polismakten i grund omorganiserades, att kolonier inrättades för frigivna fångar etc. För så radikala åtgärder var tiden inte mogen, men en del av hans förslag skulle beaktas i 1846 års stadga angående försvarslöshet. L var sjuk, när han skrev sin promemoria. Ett halvår efter dess inlämnande var han död. Promemorian framstår som en värdig avslutning på hans livsverk.

Några månader före sin död publicerade L i Svenska Minerva en oavslutad serie artiklar under rubriken Strödda reflexioner. Här återkom L för sista gången till kungstanken i hela sin publicistiska verksamhet: vikten av att var o en självständigt bildade sig en uppfattning o inte lät sig påverkas av ovidkommande hänsyn, ett krav som kunde ställas på riksdagsmännen lika väl som på dagbladsskribenterna. I själva verket ville L på dessa grupper tillämpa samma krav på oväld som man ställer på en domare. Att våga ställa det kravet i en tid som i mycket präglades av korruption o kryperi är kanske hans viktigaste insats.