Leonard Labatt

Labatt, Leonard, f 4 dec 1838 i Sthlm, Mosaiska, d 7 mars 1897 där, Hedv El. Föräldrar: fabrikören Isaac David L o Bernhardina Fürstenberg. Innehade modeaffär i Sthlm 63—67, engagerad vid K teatrarna 1 juli 66—30 juni 68, vid operan i Dresden 68—69, vid hovoperan i Wien 1 okt 69—31 maj 83, fast anställd vid K teatrarna 1 sept 83—30 juni 84. Operasångare.

G tidigast 69 (—91) i Wien m Eugénie Lilly Schulhof från Ungern.

L drev i flera år med framgång en modeaffär i Sthlm o hade sången som hobby. Han uppmärksammades på allvar som solist vid Nya Harmoniska sällskapets konserter i början av 1860-talet. L upptäcktes o togs om hand av Julius Günther, som gav honom sånglektioner o uppmuntrade honom att debutera vid operan. Den första debutrollen (26 maj 66) blev Tamino i Trollflöjten. Trots hans totala oerfarenhet av teater o trots att denna lyriska roll inte låg särskilt väl till för honom insåg teaterledningen vilken glädje man borde kunna få av hans klangfulla tenorstämma. L engagerades omedelbart o utförde snart den ena stora rollen efter den andra, exempelvis Faust i Gounods opera med samma namn, Masaniello i Den stumma från Portici o Armand i Vattendragaren. Sitt verkliga genombrott som operasångare fick han som en kraftfull Vasco da Garna vid den omtalade sthlmspremiären på Afrikanskan i L Josephsons uppsättning 29 april 67. Denna roll utförde han nära femtio gånger under två säsonger. På grund av sina framgångar blev han utsatt för avund o intriger i Sthlm (Josephson), vilket möjligen även sammanhängde med hans judiska härkomst.

Hösten 68 besöktes Sthlm av en representant för Dresden-operan, då en av Europas ledande scener. Man behövde en ny l:e tenor o erbjöd L ett treårskontrakt. Han debuterade i Dresden 17 aug 68 som Vasco da Gama. På denna scen uppträdde han även som Adolar i Euryanthe samt i operor av Donizetti, vanligen med goda, om än inte översvallande recensioner. Verkligt bra lyckades han däremot i sin första Wagner-roll, Walter von Stoltzing i Mästersångarna i Nürnberg, 21 jan 69, bara ett halvår efter urpremiären.

L:s Dresden-sejour avbröts hastigt våren 69 genom hovoperans totalförstörelse i en eldsvåda. Han begav sig nu till Wien, där han hade turen att få göra ett inhopp i sin favoritroll som Vasco da Gama i Afrikanskan o hade sådan framgång att han erbjöds engagemang. Här stannade han i hela fjorton säsonger o fick i stort sett ensam utföra alla stora roller i det dramatiska tenorfacket. Bl a sjöng han Pollione i Norma (70), Eleazar i Judinnan (så) o titelrollen i Rienzi vid verkets Wien-premiär 30 maj 71. I nov 75 sjöng han Tannhäuser under Wagners personliga ledning. Både denna roll o Siegmund i Valkyrian studerade han in för tonsättaren själv. Bland övriga roller i Wien kan nämnas Raoul i Hugenotterna, John av Leyden i Profeten o Lohengrin samt mer lyriska partier som Faust o Fra Diavolo.

På hösten 83 återvände L till Sthlm. Han fick nu uppträda i flera av sina glansroller från kontinenten, t ex Raoul o Eleazar. Vid sv premiären på Hallens Harald Viking 18 febr 84 utförde han på ett strålande sätt den krävande titelrollen. Allra bäst lyckades han som Tannhäuser, som dramatiskt sett blivit ett misslyckande för företrädaren Arnoldson. "Det som i Tannhäuser fattades Arnoldson, nämligen lidelsens allt behärskande kraft och intensitet, det fanns däremot i rikaste mått hos Leonard L" (Hedberg).

Efter bara en säsong lämnade L 84 Sthlm. Orsaken var främst meningsskiljaktigheter, bl a oenighet om hans gage, med den nye operachefen A Willman. Han slog sig nu ned i Holland, där han under ett par år var knuten till teatrarna i Rotterdam o Haag o där han även utförde ett par regiuppgifter. Från 86 gästspelade han bl a i Bremen m fl tyska städer o i Prag. Säsongen 88—89 gjorde han en längre turné i USA med ett sällskap under ledning av den berömde impressarion Max Strakosch o uppträdde bl a i New York, Boston o Chicago. Han gästspelade i Sthlm nov 90 som Tannhäuser men gjorde inte samma lycka som tidigare; han hade passerat de femtio, o hans sångförmåga hade mattats av. I början av 91 drabbades han av ett slaganfall, som tvingade honom att framleva sina sista sex år som invalid.

Ett intressant faktum är att L lyckades bättre på kontinenten än i hemlandet. Förklaringen är troligen, att en hjältetenor av hans typ i Tyskland var eftersökt o uppskattad men här hemma ovanlig o främmande. Tyngden i L:s röst — samtidigt en tillgång o en belastning — uppmärksammades tidigt av kritiken. L Josephson, som på olika sätt stödde L o bl a en sommar (troligen 67) följde med honom till England för en prov-sjungning för den mäktige teaterchefen Mapleson, ansåg det "sällsynt att i Sverige träffa på en tenor med verkligt utpräglade egenskaper för hjältetenorfacket". Som Vasco da Garna (67) fick han "lysande tillfällen att använda alla de stora resurserna hos sin starka och genomträngande stämma, som just i dessa kraftmoment fick en skärhet och klang, vilka den icke ägde i de mera dämpade momenten, då en viss guttural tjockhet ibland störde dess fägring . .." (Hedberg). Vad vidare publiken o kritiken ömsom imponerades o ömsom stöttes av var L:s inlevelsefulla utspel. Han ansågs vara alltför "tysk", men en recensent vid hans gästspel i Sthlm 78 ansåg detta "tyskeri" vara "konstnärens användande av kraftfulla men alltid väl avvägda åtbörder för att därmed giva ett starkare uttryck åt sitt musikaliska föredrag" (DN 5 april).

L kom att verka som en frisk fläkt vid den på den tiden något isolerade sthlms-operan. Det är troligt, att han var en av dem som banade väg för den nya Wagner-stil som bröt igenom där kring sekelskiftet. Det kanske inte är någon överdrift att kalla L den förste i den lysande raden av sv Wagner-sångare.