S Gustaf Lallerstedt

1 Lallerstedt, Sven Gustaf, f 16 maj 1816 på Norrö, Heda, Ög, d 4 febr 1864 i Sthlm (enl db för Vadstena o Ekerö, Sth). Föräldrar: krigskommissarien o godsägaren Erik Gustaf L o Ulrika Johanna Hertzman. Inskr vid UU 15 okt 33, jur fil ex 36, hov- rättsex 37, kanslist i kammarkoll 39, notarie där 41, avsked 53, sekr o ombudsman i Allm brandförsäknverket för byggnader å landet 42—56, attaché vid beskickniarna i Paris o Berlin 42, en av grundarna av tidn Bore 48, medarb där dec 48—nov 51, deläg o medarb i AB 51—64, burskap i Vadstena 7 juli 51, led av borgarståndet vid riksdagarna 56—63 (allm besvärs- o ekonomiutsk 56—58, förstärkta bankoutsk 56—58, förstärkta lagutsk 56—58 o 59—60, bankoutsk 59—60 o 62— 63, förstärkta konstit:utsk 59—60, ståndets särsk utsk 59—60), led av Finanskomm okt 58—juni 60, ordf i kommunalstämman i Ekerö 63.

G 56 i Paris m Marie Becket Duchel, f 5 okt 39 där (mtu för Ad Fredr 70 o 74), bosatt i Sthlm ännu 79 (adresskal), men ej 82 (rotemansarkivets liggare över obefintl).

Gustaf L förde redan som ung ett ekonomiskt oberoende liv, om tack vare släktens resurser eller genom egna affärer är svårt att avgöra. Han ansågs under senare skeden av sitt liv ha goda förbindelser med en av Sthlms ledande köpmän, H N Schwan, o det gick rykten om att han bedrev brännvinsspekulationer, rentav med kronprins Karl som kompanjon. De befattningar L efter studierna i Uppsala hade i kammarkollegiet o i brandförsäkringsverket, har gett obetydliga löner, o han var dessutom under långa perioder tjänstledig för omfattande resor i Europa. Inte desto mindre har han kunnat satsa kapital i tidningsföretag (Bore o AB).

Bortsett från en rätt ringa journalistisk medverkan i de tidningar han var delägare i, framträdde L inte i offentliga sammanhang förrän in på 50-talet. 54 utgav han skriften Om bränvinslagstiftningen i främmande länder, ett inlägg i den då pågående debatten om reform i den sv brännvinslagstiftningen. Utländska erfarenheter visar enligt L, att sammankopplingen jordbruk— brännvinshantering är skadlig för jordbruket o att den fabriksmässiga ångbränningen konkurrerar ut husbehovsbränningen. — Ett 53 utgivet anonymt debattinlägg, Bränvinet i Sverige, har i litteraturen tillskrivits L, men sakinnehållet utesluter honom som författare.

I skriften om brännvinsfrågan framträder L som reformanhängare. Detsamma gäller det område, där hans främsta expertis låg: bank- o kreditväsendet. 54 gav han i översättning ut den franske ekonomen Coquelins arbete Du crédit et des banques o kompletterade det med en redogörelse för det franska kreditväsendets utveckling under tiden efter februarirevolutionen. Avsikten med utgåvan var enligt L att bekämpa den okunnighet o de fördomar som rådde i Sverige, inte minst gentemot enskilda banker.

Vid denna tid hade Krimkriget brutit ut. I den omorientering av Sverige-Norges utrikespolitik som Oscar I genomförde under kriget o som ledde till novembertraktaten 55 med västmakterna kom L att spela en viktig roll. Våren 55 begav han sig till Paris o började där arbeta på en skrift på franska om Skandinaviens roll i kampen mot Ryssland. Den var från början tänkt som en anonym broschyr men så utformad att den internationella publiken skulle anse kronprins Karl som upphovsman. Skriften växte emellertid till en hel bok, La Scandinavie, ses craintes et ses espérances, under L:s eget namn. Den kom ut i början av 56, senare också i sv o engelsk version. Boken redogör ingående för ryska inkräktningsförsök i norska Finnmarken o för den sv utrikespolitikens utveckling från Gustav IV Adolf till novembertraktaten, varvid Oscar I lovordas för att han vågat bryta med Karl XIV Johans ryssvänliga system. L argumenterar vidare för ett politiskt enat Skandinavien inkluderande även Finland — även detta i full samklang med Oscar I:s nya politik. L:s skrift väckte stor uppmärksamhet både internationellt o i Sverige. Redan innan den kom ut hade viktiga delar av dess budskap spritts i europeisk press o bidragit till att väcka intresse på västmaktshåll för nordiska problem.

Även sedan kriget genom freden i Paris 56 fått ett ur den nya sv utrikespolitikens synpunkt för tidigt slut, uppträdde L så snart tillfälle gavs som talesman för sv engagemang i tidens nationalitetsfrågor, för en aktiv skandinavism, för den italienska enhetskampen o för polackerna i deras uppror mot Ryssland 63. Hans främsta forum för denna aktivitet blev från 56 borgarståndet. Sedan han vunnit burskap i Vadstena som husägare o grosshandlare, representerade han nämligen denna o andra städer vid tre riksdagar. Vid riksdagen 56—58 uppträdde han vältaligt till försvar för Sveriges politik under Krimkriget, som hade angripits särskilt från liberalt håll.

Om L såsom kunga- o regeringsadvokat i utrikespolitiska spörsmål sågs med viss misstro av många liberaler, var hans övriga verksamhet som riksdagsman å andra sidan helt i linje med liberalismens idéer. Inte minst hans motioner vittnar härom liksom om spännvidden i hans intressen. Han motionerade 56 om inrättande av kommunalrepresentation för socknar, städer o län, o lämnade därigenom ett bidrag till den reformrörelse som mynnade ut i kommunalreformen 62. Han blev också den förste ordf i den nyinrättade kommunalstämman i Ekerö, där hans gods Stafsund var beläget. En annan motion av L gällde en undervat-tenskabel mellan Skåne o Rügen. L argumenterade på karakteristiskt sätt, då han hänvisade till att telegrafen nu knyter världen samman från Amerikas västkust till Indien. I en tredje motion yrkade han, under hänvisning till den borgerliga medelklassens plikt att ta arv från aristokratin såsom kul-turbefrämjare, på stora anslag för att främja konst o litteratur bl a genom resestipendier. Han befinner sig här i en påfallande samstämmighet med sin farbror Jacob Letterstedt från Kapkolonin, som just vid denna tid under besök i Sverige inledde sin donatorsverksamhet.

Andra motioner av L rör hans centrala intresseområde, penningväsendet. Ett offentligt erkännande av hans expertis på detta fält kom då han utsågs till medlem av en av periodens viktigaste statliga utredningskommittéer, den s k Finanskommittén, som 58 tillsattes av finansminister Gripenstedt för att dels allmänt utreda Sveriges ekonomiska ställning, dels föreslå reformer i kreditväsendet. Kommittén avgav yttranden om liberalisering av räntepolitiken samt om ny organisation av hypoteksinrättningarna o om reformer i bankväsendet (samtliga 60). Kommitterade ville inrätta en allmän hypoteksbank, vari dock endast hypoteksinrättningar för jordegendom på landet skulle få bli delägare, eftersom man ansåg stadsfastigheter erbjuda för dålig säkerhet — de kunde rentav förmodas förlora i värde med tiden. Mot detta opponerade sig L i en reservation, där han, utan tvivel mer framsynt än majoriteten, hävdar stadsfastigheters duglighet som hypotek. Stadgarna för Sveriges allmänna hypoteksbank, inrättad 61 med L som en av styrelsemedlemmarna, följde dock majoritetens mening.

I Finanskommitténs sista stora betänkande om Sveriges ekonomiska utveckling 1834—60 (63) hade L ingen del. Hans privata ekonomi hade under tiden utvecklat sig synnerligen ogynnsamt. Vid sin bråda död 64 efterlämnade han ett konkursbo. Under ett årtionde hade han då med elegans o kunnighet spelat en inte obetydlig roll i Sveriges yttre o inre politik.