Lars Landgren

Landgren, Lars, f 14 april 1810 i Östervåla, Vm, d 30 mars 1888 i Härnösand. Föräldrar: arrendatorn Lars Olsson o Stina (Kierstin) Jönsdtr. Inskr vid UU 19 juni 27, FK 13 juni 32, v kollega i Hudiksvall ht 32, disp pro gradu 13 april 33, mag 14 juni 33, v kollega i Gävle ht 33—vt 36, apologist vid Uppsala katedralskola 12 dec 35, TK vid UU 16 okt 38, rektor vid Hudiksvalls skola 14 dec 39 (tilltr 40)—44, prästv 9 sept 41, pastoralex 22 sept 41, kh i Delsbo, Gävl, 27 juli 42 (tilltr 44)—76, v kontraktsprost 16 april 45, ord 26 nov 45, led av prästeståndet vid riksdagarna 56—58, 62—63 o av FK 67—68 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk o av ecklesiastika pastoralutsk 56—58 o 62—63, av förstärkta bevilln:utsk o förstärkta statsutsk 62—63, av KU 67—68), initiativtagare till Helsinglands fornminnessällsk dec 59, ordf där dec 60—maj 76, utn TD 4 maj 60, prom TD vid UU 7 sept 60, stiftade N Helsinglands missionsfören 67, biskop i Härnösand från 10 mars 76 (tilltr maj 76). — HedLVHAA 78, LVA 84.

G 1) 5 juni 42 i Njutånger, Gävl, m Mathilda Augusta Ferner, f 14 maj 17 där, d 15 dec 61 i Delsbo, Gävl, dtr till inspektören Johan F o Wilhelmina Christina Ehrengren; 2) 16 jan 65 i Delsbo m Clara Maria Martinsson, f 5 juni 28 i Sthlm, Kat, d 11 jan 22 i Härnösand, dtr till bokhållaren Mårten M o Maria Christina Bielefeldt.

L blev efter olika lärarförordnanden rektor i Hudiksvall. Hans utmärkta organisationsförmåga, kunskapsrikedom o initiativkraft förenades med verklig håg för undervisning o ett levande människointresse, o hans rektorat kom därför att innebära en för läroverket lycklig period.

Främst är dock L:s namn förknippat med Delsbo, där han under sin långa tid som kyrkoherde lyckades kraftigt förbättra den stora socknens sociala förhållanden trots ett i början hårt motstånd. Folkskolans förkovran låg honom varmt om hjärtat, o han byggde ett stort antal skolhus på egen bekostnad o deltog själv i byggnadsarbetet. Ett provisoriskt "seminarium" för utbildning av lärare förlades till prostgården i Delsbo men flyttades senare till Bollnäs. I undervisningen fruktade L utantilläsningen men räknade med att denna skulle begränsas genom att lärarna fick en bättre utbildning. Att prästen fick ansvaret för det på många håll impopulära skoltvånget ansåg L väga lätt mot fördelarna att nå verklig kontakt med folket. Nykterhetstillståndet i Delsbo förbättrades. Sin djupa samhörighet med socknen visade L genom att tillägna sig delsbomålet o ivra för den folkliga kulturens bevarande. Han stiftade Helsinglands fornminnessällskap o tog kontakt med Artur Hazelius.

I början av sin prästtid inskred L strikt mot de baptistiskt färgade väckelserörelserna men beklagade senare detta. Lutherskt orienterade rörelser hälsade han med glädje o tog aktiv del i Evangeliska fosterlandsstiftelsens arbete. Han var ivrig vän av missionen o stiftade 67 Norra Helsinglands missionsförening. L studerade oförtrutet främst exegetik o äldre luthersk teologi men stod öppen för allt nytt o accepterade t o m Darwins teorier. Han höll ett flertal utländska facktidskrifter o gjorde långa studieresor främst till England o Italien. Studierna medförde ett omfattande skriftställarskap i teologi som får ses som ett led i L:s strävan att höja den teologiska allmänbildningen. En pionjärinsats gjorde han genom sin stora missionshistoria, den första på svenska. Av bestående vetenskapligt värde är Uppränning till en grammatik för delsbomålet (62), som bevarar ålderdomliga språkexempel o även tecknar språkljuden. Hans småskrifter i nykterhetssaken bör nämnas inte bara för deras välunderbyggda informationer utan också för att de ger L:s sociala helhetssyn. Han såg dryckenskapen som en följd av usla levnadsförhållanden o han avvisade tanken på de fattiga som objekt för de rikas generositet.

Vid sextiosex års ålder blev L biskop i det då väldiga Härnösands stift o omsatte genast sitt arbetsprogram i mångdubbel skala. Visitationsresorna avlöste varandra, sv folkskolor inrättades i de nordligaste socknarna o den högre utbildningen liksom den folkliga kulturen omhuldades (Ångermanlands fornminnesförening o ansatser till samlandet av samiska kulturföremål). För att avhjälpa prästbristen ordnade L en egen universitetskurs, klarade av dispensfrågorna o prästvigde. L:s framträdande i riksdag o kyrkomöte ger bilden av en orädd praktiker med tankeskärpa o konsekvens. Han fronderade, utan att bilda parti, mot den då högkyrkliga tendensen till klerikal ämbetssyn o tryggandet av resterande prästerliga privilegier. Han talade för en församlingarnas kyrka, där ansvaret delades av alla goda medborgare, o med kyrkotukten efter skotskt mönster. Den angelägnaste reformen var, ansåg L, prästutbildningens reformerande, o han varnade för att åberopa lag o statligt stöd mot väckelsepredikanter o kolportörer. Han ivrade dessutom för flickskolor o för förbättrade förhållanden för barn utom äktenskapet.

L:s kraftfulla o kärva personlighet, hans humor o drastiska språk liksom hans ovanliga kroppskrafter gjorde honom som "Lång-Lasse i Delsbo" vida bekant, o en rik anekdotflora är ännu knuten till hans namn. I sitt enskilda liv drabbades han av svåra personliga sorger genom den första hustruns bortgång o förlusten av sina tre barn.