Hans Larsson

Larsson, Hans, f 18 febr 1862 i Ö Klagstorp, Malm, d 16 febr 1944 i Lund. Föräldrar: lantbrukaren Lars Persson o Kersti Nilsdtr. Mogenhetsex vid Lunds h elementarlärov 10 juni 81, inskr vid LU 31 aug 81, andre lär vid Kronobergs läns folkhögsk i Grimslöv sommaren 84—vt 90, FK vid LU 14 dec 88, FL 31 jan 93, disp 23 maj 93, FD 27 maj 93, docent i teoretisk filosofi vid LU 5 juli 93 o vid UU 2 nov 99, prof i teoretisk filosofi vid LU 30 dec 01—27, led av komm för utarbetande av examensstadga vid univ:en maj 04—mars 06, studierektor vid privata h lärarinneseminariet i Lund 05—16, ordf i nämnden för fördeln av statens understödsmedel för förf 07—19. — LHVL 18, LSA 25.

G 8 juni 05 i Anderslöv, Malm, m lärarinnan Johanna Påhlsson, f 21 maj 77 där, d 8 juli 63 i Lund, dtr till lantbrukaren Pål Andersson o Hanna Larsdtr.

L växte upp i ett lantbrukarhem, en gammal släktgård. Uppväxtmiljön kom på många sätt att prägla honom. Han har själv levandegjort den bl a i boken Hemmabyarna. Efter skolgång i Trelleborg flyttade han över till Katedralskolan i Lund. En av hans klasskamrater var den blivande skalden Ola Hansson, en nära släkting till L, som från honom fick viktiga impulser. Sedan L blivit student, påbörjade han studier vid Lunds univ i naturvetenskapliga ämnen för den s k medicofilen men avbröt studierna för att ta anställning som lärare vid Grimslövs folkhögskola. Han blev där starkt intresserad för pedagogiska frågor. Ambitionen att skriva enkelt o begripligt kom allt framgent att prägla hans skriftställarskap, o hans skrifter lästes överallt inom folkbildningsorganisationerna o fann också väg till vida kretsar inom den bildade allmänheten. Under en sjukdomsperiod 91—92, som L tillbragte på landet, tillkom boken Intuition (92). Den blev snart uppmärksammad, bl a av Heidenstam. Nästa större skrift blev doktorsavhandlingen Kants transcendentala deduktion af kategorierna (93). Den gav L en docentur i teoretisk filosofi, men något docentstipendium kunde han inte få. Han blev hänvisad till att försörja sig på privatlektioner. Under de närmaste åren skrev han inte någon vetenskaplig avhandling, o han förklarar själv i sin uppsats Från nittiotalet (Skånsk kalender 37), att han misströstade om sin akademiska framtid. Men redan efter några år erhöll han professuren i teoretisk filosofi i Lund.

L kan sägas ha fört vidare en gammal lundensisk filosofitradition, präglad av en odogmatisk inställning, öppenhet för inflytanden från olika håll o intresse för filosofins historia. Själv har L förklarat sig närmast tillhöra den kantianska linjen i filosofin. Frågor inom denna riktning har han behandlat i sin redan nämnda doktorsavhandling, vidare i Viljans frihet (99) o Den intellektuella åskådningens filosofi (20).

Platon har betytt mycket för L. I boken Platon och vår tid (13) återberättar o tolkar han ingående innehållet i Platons olika dialoger. Samtidigt kan boken sägas vara en inledning till studiet av filosofin. I Den grekiska filosofien (21) har L givit en översiktlig framställning av teorier hos antika grekiska tänkare. En tredje filosof från äldre tid, Spinoza, har också i hög grad bidragit till att forma L:s livsåskådning o åt denne har L ägnat sitt mest omfattande arbete, Spinoza (31). I förordet förklarar L, att hans bok — efter mönster av boken om Platon — skulle kunnat heta "Spinoza och vår tid" o likaså "en introduktion i de filosofiska grundproblemen". Han vill, att problemen skall kännas som "personliga livsfrågor". L visar kanske särskilt tydligt här sin utomordentliga förmåga att vägleda en läsare genom svåra texter. Han gör detta på ett så enkelt o lättfattligt sätt som möjligt men ändå utan att ge avkall på de krav som bör ställas på en grundlig analys.

L:s tidigt väckta pedagogiska engagemang har resulterat i några mycket uppskattade o lästa skrifter: Kunskapslivet (09), Rousseau och Pestalozzi i våra dagars pedagogiska brytningar (10) o Skolformer och skolkurser (22). L har också skrivit flera, mycket använda skolböcker: Psykologi, Logik o Filosofiens historia i korta drag.

Under hela sitt liv visade L stort intresse för litteraturstudium o litteraturkritik. Hans Studier och meditationer (99) innehåller flera uppsatser av närmast litteraturkritisk art, bl a en berömd essä om Ibsens Peer Gynt. Detsamma gäller om Reflexioner för dagen (11), där man bl a finner en uppsats om Ola Hansson o hans diktning.

Frågor inom den psykologiska o filosofiska estetiken kom att bli utgångspunkten för L:s filosofiska tänkande. Varav kom, frågade han sig, den poetiska stämningen o den poetiska klarheten i en dikt? Man hade i allmänhet gjort gällande, att det var känslor, inte föreställningar, som var väsentliga i detta sammanhang. L förnekade inte, att känslan här spelar en viktig roll, tvärtom. Men han ansåg, att man i allmänhet förbisett den stora betydelse som föreställningarna har i detta sammanhang. Det estetiska intrycket är, menade han, i hög grad beroende av den rikedom av föreställningar i koncentrat som t ex en dikt kan väcka till liv. Denna mängd av föreställningar måste kunna hållas samman o fångas samtidigt i en enda blick. L talar här om "intuition" o "intuitiv syntes". Det är fråga om en mycket högtstående form av andlig aktivitet. Motsatsen till intuitiv är "diskursiv". Att tänka något diskursivt är att genomlöpa en serie föreställningar eller tankeled utan att därvid överblicka serien i dess helhet.

L fäster mycket stor vikt vid en sådan helhetssyn. Denna präglar den estetiska upplevelsen, men den är också betydelsefull i många andra sammanhang. Det kommer ofta an på att kunna fatta mycket i en enda blick. Denna tankegång var originell o intressant. L utvecklade temat vidare i boken Poesiens logik (99) med avseende på bl a poesiens ordval o de poetiska figurerna. Vad de senare beträffar, får synekdoken något av en särställning. Den framhäves också speciellt i senare skrifter. Det är här fråga om att fatta det hela i delen, som då man kallar ett fartyg för ett "segel". L förklarar, att diktningens komposition i smått o stort är synekdokeisk. I slutet av det avsnitt som handlar om synekdoke konstaterar L, att denna figur är pedagogikens medel, den rätta formen för pedagogisk koncentration. Då man ställs inför ett ständigt växande lärdomsmaterial, finns ingen annan utväg än att koncentrera sig på enskildheter. Man bör då välja enskildheterna efter synekdokens mönster, så att det hela ges i delen.

I slutet av boken kommer L in på ytterligare ett område, etikens. Också dess normer har, menar L, sin grund i ett objektivt teoretiskt förhållande. Det finns en objektiv världsordning, där varje väsen har sin givna ställning, sin uppgift o sitt mått. Att handla i strid med denna ordning är i sista hand en dumhet från logisk synpunkt. L:s åsikter är här inspirerade av Platon, som han också nämner. Han vill närma sig Platon utan att binda sig vid hans metafysik. På samma sätt syftar det estetiska livet "förbi njutningen" o riktar sig på ett objektivt logiskt förhållande. — L visar verkligen i Poesiens logik, att han lever som han lär. Han lyckas i en enda formel sammanfatta grundläggande förhållanden inom flera olika områden av kulturlivet.

Intuition är enligt L inget metafysiskt begrepp. Det är inte fråga om en särskild förmåga att skåda tillvarons innersta väsen. Då den franske filosofen Henri Bergson talade om intuition, avsåg han en sådan förmåga. Detta gjorde alltså inte L, vilket han ofta hade anledning påpeka. Det hände ofta, att han blev missförstådd på denna punkt. Han har skrivit om sitt förhållande till Bergson i bl a skriften Intuitionsproblemet (12). Intuition i L:s mening uppstår, då våra vanliga medvetenhetsfunktioner stegras till det yttersta i samspel med varandra. Om dessa psykologiska förhållanden uttalar sig dock L med viss försiktighet. Han vill inte påstå, att sista ordet är sagt i frågan. L betonar vidare, att intuitionen som regel föregås av ett intensivt studium av ämnet. Då man lärt sig behärska det, kan den vida överblicken plötsligt inställa sig. — L föreställer sig, att hans lära om intuition kan vägleda litteraturkritiker eller bedömare bland allmänheten. Också pedagoger, skriftställare o vetenskapsmän bör kunna ha nytta av den.

Som redan antytts återkommer intuitionsmotivet hos L i vidare sammanhang än estetikens. Den gör det bl a, då L ställs inför stora världsåskådningsfrågor som Finns Gud?, Finns idéer? osv. Här har L inga trosvissa besked att ge. Man kan nog säga, att hans försiktighet med åren blir allt större. Han misstror de klassiska gudsbevisen — som bevis. Men han uppmanar oss, att i en enda blick försöka överskåda de förhållanden som åberopats i "bevisen". Om man samlar ihop allt, säger L i den självbiografiska uppsatsen Min filosofi (tryckt postumt i Postscriptum 44), om man samlar ihop allt som förr tydde på en världsordnare, allt vari man såg ett spår av Gud — ter sig inte världen då mera beboelig, något som man kan trösta sig till och trygga sig till. .. . Om du icke får tag i Gud, så gör vad du kan av hans spår (s 74). — L anser, att vi är snabba med att betrakta som verkligt sådant vars existens egentligen ännu inte är säker. Han skiljer här mellan vad han kallar "fiktionen" o "fiktionsgrunden" (därmed är inte sagt, att fiktionen inte existerar; det är inte uteslutet, att den gör det). Hans tanke är tydligen, att visdomen i detta fall består i intuition av fiktionsgrunden.

L hade inte den dogmatiskt — för att inte säga fanatiskt — avvisande inställning till de metafysiska frågorna som präglat flera betydelsefulla riktningar inom senare filosofi. De metafysiska frågorna engagerade honom verkligen. Då han diskuterade dem i sina filosofihistoriska verk om Platon o Spinoza, tog han dem på allvar — som redan antytts. Han betraktade inte dessa metafysiska teorier som idéhistoriska kuriositeter. I sina referat o kommentarer fick han dem att leva o kännas angelägna. L:s läggning var emellertid inte sådan, att han reservationslöst kunde försvärja sig åt den ena eller den andra filosofskolan, o för det alltför himlastormande skyggade han. Dessutom blev han ju tidigt påverkad av Kants kritiska syn på metafysiken.

Som redan framgått, har också värdefrågorna, hos t ex Platon, en metafysisk aspekt. Också, då det gäller denna, är L:s ställningstagande reserverat, men på detta område känns, menar L, behovet av metafysik särskilt starkt. Det metafysiska "urvarat", som t ex den spekulativa teologin behandlar, vågade han egentligen inte ha någon uppfattning om. Men om vad han kallar "urvärdet" har han viktiga ting att säga. Urvärderingen är enligt L, att det finns en skillnad mellan å ena sidan gott o skönt o å andra sidan ont o fult. Vi är vidare så beskaffade, att vi som princip föredrar det goda, resp det sköna, framför det onda, resp det fula. Detta är, menar L, något som gäller oberoende av all erfarenhet. Det är a priori. — Nästa fråga är att avgöra, vad som är gott, resp skönt. Detta kan vi inte göra utan erfarenhet. Men L bestrider, att våra speciella värderingar bara är en känslosak o att de är notoriskt subjektiva. Hans viktigaste argument är därvid, att man inte kan göra en skarp skillnad mellan sakomdömen o värdeomdömen. Detta beror på att i vårt medvetande känsla o föreställning är oskiljbart sammanvävda med varandra. (Denna åsikt har L gjort gällande bl a i den tidiga skriften Gränsen mellan sensation och emotion, 99.) I själva begreppet sanning ligger för övrigt en värdering.

Utifrån denna ståndpunkt angrep L bl a Hägerströms teorier om att värdesatser inte är omdömen, dvs inte teoretiska, utan bara uttryck för känslor. Gentemot dem som menade, att man inte kan argumentera i värdefrågor, hävdade han bestämt en motsatt åsikt. Möjligheten att resonera i etiska o estetiska frågor beror på det avgörande inslag av föreställningar som ingår i värderingarna.

Man kan tala om bättre o sämre moral eller estetisk smak. Fördelsmoral, välfärdsmoral o idémoral representerar olika grader. De är också, som L ser saken, utvecklingsstadier (här hänvisar L bl a till Herbert Spencer, en filosof som han studerade med intresse). Men utvecklingen innebär inte, att det lägre stadiet helt förlorar sin giltighet. Principen att låta sitt handlande bestämmas av vad som gör en lycklig är ju t ex inte invändningsfri, men, säger L, om man bara fått tag i den riktiga lyckodriftens tråd, så kan den föra en fram till en punkt där lycka är detsamma som "harmoni, frid, klarhet, spänstighet, godhet". Det går inte att alldeles frigöra sig från sin lyckodrift.

Detta resonemang för — med rätta — tankarna till Spinozas etik, men däri röjer sig också L:s verklighetssinne. Ett sådant verklighetssinne kommer också fram i L:s idépolitiska författarskap. Han förstår den praktiska politikens villkor o behovet av att ta hänsyn till givna realiteter o av att sammanjämka olika ståndpunkter. Man bör inte alltid dra fram principfrågorna. Särskilt under 30- o 40-talen förde emellertid L en kompromisslös kamp mot tidens våldsläror o för humanitetsidealen. Han var övertygad om att dessa ideal inte var kraftlösa o verklighetsfrämmande. Tvärtom svarade de mot helhetens krav. Att förbryta sig mot dessa måste hämna sig i längden. — En betydelsefull inspirationskälla för L var i detta sammanhang Platons dialog Gorgias. Denna dialog har gjort ett outplånligt intryck på L liksom på så många andra. Kallikles i Gorgias är ett ytterst levande porträtt av maktmänniskan o maktideologen i sin prydno. Sokrates uppgörelse med honom har ständig aktualitet, o i sokratisk-platonsk efterföljd förde L under hela sitt liv en kamp mot maktpolitik. En av hans uppsatssamlingar har den betecknande titeln Idéer och makter (08).

L har ibland omtalats som "den blide tänkaren". Karakteristiken är kanske inte osann på det hela taget, men det bör sägas, att L, då det gällde idépolitik, kunde drivas till att skriva av vrede o upprördhet. Ändå valde han konsekvent ett lugnt o sakligt framställningssätt. Överdrifter o förenk- lingar tog han bestämt avstånd från, så t ex i en polemik mot den utpräglat konservative filosofkollegan Vitalis Norström. Dennes ganska onyanserade förkastelsedom över arbetarrörelsen gillade han t ex inte.

L hade stark känsla för traditioner men betraktade sig själv som vänsterman. Han hade, som redan antytts, förståelse för arbetarrörelsens strävanden, även om han inte var socialist. Att helt identifiera sig med någon "ism" var L främmande. Här, liksom då det gällde olika filosofiska riktningar, hade han en benägenhet att finna något rimligt i de flesta. Han tyckte sig ha märkt, att, om man fördjupar de olika tänkesätten o tänker ut dem i deras yttersta konsekvenser, så har de en benägenhet att närma sig till varandra. Detta är L:s s k konvergensfilosofi. Denna får emellertid inte uppfattas så, att alla motsättningar mellan de skilda tänkesätten kan elimineras. Det kvarstår ett "divergensnetto", o detta kan vara viktigt att framhäva. Men L betonar ändå starkast konvergensmotivet. Detta har, säger han, utkristalliserat sig hos honom genom att han ständigt upplevt förargelse, då han märkt, "att människor tvista om mycket som de i grunden äro ense om" (Postscriptum, s 85).

L började sin filosofiska bana genom att reflektera över estetiska problem. Dessa estetiska skrifter vittnade om hur nära han stod skönlitteratur o konst i allmänhet. Sin egen betraktelse Över sin filosofi avslutar L med några reflexioner om diktningen o filosofin. Han förklarar, att man ofta får bättre grepp om ett filosofiskt motiv i litteraturen än i fackfilosofin. Han förutspår, att skönlitteraturen mer o mer kommer att förmedla filosofisk syn på livet.

Själv har L utgivit en diktsamling På vandring (09). Vidare har han, som redan framgått, skrivit skönlitterär prosa, som innehåller eller ger uttryck för mycken livsvisdom. I Hemmabyarna (16), Idéerna i Stabberup (18) o Per Ståstdräng och de andra (24) sökte han sig tillbaka till sin sydskånska hembygdsmiljö o dess människor. Med dessa böcker skapade han något av en ny o specifik litteraturgenre. Men dessa skrifter betecknar inte en flykt från filosofin i vid mening. Själv förklarar L i sin självbiografiska artikel i Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (25), att hans personliga livssyn torde belysas av Hemmabyama o Idéerna i Stabberup. Han tillägger, att den senare allt igenom är byggd på ett filosofiskt motiv.

Slutligen bör nämnas, att L var en flitig medarbetare i en rad tidningar o tidskrifter. Han har skrivit ett stort antal kulturartiklar framför allt i GHT o SvD. Många av dessa artiklar var inlägg i aktuella debatter. L såg som en viktig uppgift att tillämpa sin filosofi i konkreta situationer.