Gustaf Adolf Levenhaupt

1 Levenhaupt (Leijonhufvud), Gustaf Adolf, f 24 mars 1619 på Vinas, Västra Ed, Kalm, d 29 nov 1656 i fältlägret i Rautus, Viborgs län, Finland. Föräldrar: guvernören greve Johan Casimir Leijonhufvud o Sidonia Grip. Inskr vid UU 28 maj 35, vid univ i Leiden 27 okt 37, volontär vid grevens av Solms reg i holländsk tjänst 37—40, kapten vid fältmarskalken Lennart Torstensons reg 42, deltog i riksdagarna 42 o 50, överstelöjtn vid ett tyskt reg till fot 43, överste där 43, för Nylands o Tavastehus läns kavallerireg 31 dec 44, generalmajor av infanteriet 27 maj 45, överste för Dalreg 30 juli 45—31 maj 50, kommendant på Nienburg an der Weser o befälh över trupperna i Westfalen 23 sept 47, generallöjtn av infanteriet 17 april 48, riksråd 30 sept 50, krigsråd 7 dec 50, general av kavalleriet o infanteriet i Finland 25 april 51, lagman i Tiohärads lagsaga från 31 juli 52, fältmarskalkslöjtn 52, fältmarskalk över den finska o livländska armén 14 april 55, v generalguvernör i Riga o över Livland 56, högste befälhavare över armén i Finland 5 juli 56.

G 21 mars 48 på Sthlms slott m hovfröken grev Christina Catharina De la Gardie, f 7 okt 32 i Sthlm, d 15 nov 04 på Runsa, Ed, Sth, dtr till riksmarsken greve Jakob De la G o grev Ebba Brahe, samt senare (58) omg m riksrådet greve Gustaf Otto Stenbock.

L inskrevs i maj 1635 vid univ i Uppsala, där han studerade i två år, o begav sig därefter till Leiden men gick 37 i holländsk krigstjänst som volontär vid grevens av Solms regemente. Hans egen namnform var L men han kallas oftast Leijonhufvud. Efter hemkomsten deltog L i 42 års riksdag, där han försvarade högadelns intressen o så grovt o "spotskeligen" förgick sig mot lantmarskalken Erik Gyllenstierna, att denne ville nedlägga sin befattning. L måste be hela ridderskapet om ursäkt o fick förlåtelse för sin ungdoms skull.

Sommaren 42 begav L sig till armén i Tyskland, där han antogs som kapten vid Lennart Torstensons livregemente. I slaget vid Leipzig i okt övertog han befälet över regementet, sedan de högre officerarna stupat, o förde det med stor framgång. Själv bortfördes han från slagfältet med 17 sår. Som nyutnämnd generalmajor o chef för Dalregementet deltog han 45 i Gustav Horns krig i Skåne o stred mot snapphanar o bondeuppbåd i Blekinge.

Efter freden med Danmark återvände L med en armékår till Tyskland, segrade vid Frankenberg i Hessen i nov 45 o förenade sig året efteråt med Wrangels huvudarmé i Böhmen. I maj 48 ledde han förläggningen av de sv förstärkningarna i Tyskland o följde sedan Karl Gustav på marschen mot Sydtyskland o vid belägringen av Prag. När L efter slutad fred kommit hem, kallades han 50 till både riksråd o krigsråd. I rådet blev han en av de tongivade o motsatte sig reduktionen av riksrådens gods, o i krigskollegium ägnade han sig träget åt arbetet med försörjningen av armén o förde tidvis presidiet.

Under fredsåren vistades L mycket vid Kristinas hov o deltog i karuseller o ringränningar men tillhörde inte hennes interna vänskapskrets. I dec 52 råkade han i strid med Claes Tott. L, som var avundsjuk på Tott för hans gunstlingskap hos drottningen, kallade honom vid öknamn på Rännarbanan. Tott utmanade L på duell, medan L:s tre bröder stödde honom "ljudligen att jag tror en hel armé skulle intet mer rumor göra", berättar Johan Ekeblad. Drottningen måste ingripa o förlika grevarna o förmanade L att inte bruka skällsord, vilket inte passade ett riksråd.

Våren 55 utsågs L till fältmarskalk över den finska o livländska armén. Efter Karl Gustavs anfall mot Polen erövrade L Dünaburg i Livland från polackerna o trängde fram i Litauen. Han opererade där under svåra ekonomiska förhållanden med uppstudsiga soldater o upproriska bönder. Då krig med Ryssland utbröt året efteråt, måste han utrymma Litauen o bege sig till Finland för att överta kommandot där. Han stärkte försvaret längs kusten, undsatte det belägrade Kexholm o tvang ryssarna att dra sig tillbaka. L gick sedan med armén i vinterkvarter i Rautus men dog där i hetsig feber i nov "mitt i sine blomstrande år och victorier" (jfr Tigerstedt, s 138). Han begravdes i Riddarholmskyrkan.

L var en tapper officer o skicklig general men hetsig, ärekär o girig på gods. Han var också en omtänksam äldre bror, alltid mån att använda sitt inflytande, när det gällde de yngre brödernas befordran. — L:s maka följde honom i fält under de sista krigsåren. Äktenskapet tillförde honom ansenliga domäner utöver de ärvda. Till hans egendomar hörde det stora grevskapet Raseborg i Finland o herrgårdarna Gräfsnäs i Erska, Älvsb, o Hässelbyholm i Fogdö, Söd. 53 fick han friherreskapet Vinberg i Halland.