Katarina

Katarina, f 6 juni 1539 i Sthlm, d 21 dec 1610 på slottet Berum i Ostfriesland. Föräldrar: konung Gustav I o Margareta Eriksdtr (Leijonhufvud).

G 1 okt 59 i Sthlm m greve Edzard II av Ostfriesland, f 24 juni 32, d 1 mars 99, son till greve Enno II av Ostfriesland o Anna av Oldenburg.

Via staden Emden, då tillhörig Ostfriesland, fick Sverige under 1550-talet en rad invandrare, ofta kalvinistiska hantverkare o konstnärer, o när Sveriges önskan om ekonomiska förbindelser västerut resulterade i ett handelsfördrag med Ostfriesland 57, väcktes genom den sv förhandlaren Dionysius Beurræus frågan om att besegla detta med äktenskap mellan den äldsta sv kungadottern K o den sju år äldre greve Edzard. Först 59 kunde bröllopet firas efter ett uppskov som väckt konung Gustavs stora förtrytelse ("förundrer oss icke litet, att den handel om vår älskelige käre dotter med hundrede tusende gyllene [i brudskatt] skall vare den gode greve o hans råd så besvärlig till att beslute efter Gud vare lov att hon är varken halt eller blind").

Vid de nygiftas resa söderut inträffade vid jultiden det s k Vadstenabullret, då Edzards broder Johan överraskades i K:s syster Cecilias sovgemak. Följden för K blev konflikt med fadern, o greveparet kvarhölls — en tid under bevakning i Västerås — till fram på år 61. K synes ha ägt Vasarnas härsklystnad o handlingskraft, väl användbar i hennes mer veke makes arvsstrider med brodern Johan. Bekant är hennes fräna kommentar (bd 17, s 420) till Johan III:s äktenskap med Gunilla Bielke. Efter att ha blivit änka 99 residerade hon, moder till 11 barn, på slottet Berum med myndighet över sitt livgeding. K liknade sina fränder även i fråga om lärda — särskilt teologiska — intressen o skrev ett ode vid makens död.