Olof Kexél

Kexél, Olof, f 28 nov 1748 i Kalmar, d 4 mars 1796 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: kh Petrus Kiexhelius o Sara Swebilia. Elev vid Kalmar skola, inskr vid UU 12 aug 61, jur studier där, auskultant i kommerskoll 13 maj 68, vistades utomlands 71—73, ordonnatör vid K teatern 73, sekr där från 73, initiativtagare till sällsk Par Bricole 79, medarb i Sthlms Posten 79—80, andre sekr vid direktionen över K nummerlotteriet 95. Förf. — Ogift.

Enligt Kalmar stifts herdaminne var K:s far "kvick men utsvävande"; han blev med åren "underlig" till lynnet. Ett par döttrar uppges ha varit "Fröjas dyrkan tillgivne". Om K:s uppväxttid är ingenting mer bekant än att han genomgick hemstadens skola. Tretton år gammal blev han student i Uppsala, där han tillbragte sju år för juridiska studier. Redan nu framträdde hans lust för glada tidsfördriv o vitterlek. Han var en av stiftarna av det litterära sällskapet Apollini Sacra.

Sedan K blivit auskultant i kommerskollegium o flyttat till Sthlm kom han snart in i den bohemiska kretsen kring Bellman. Han ägnade sig åt författarskap i skilda genrer o ställde sin penna i hattpartiets tjänst. 68 började han utge en politisk veckoskrift, Hatten, som endast upplevde elva nummer. S å utkom en broschyr, Prästmanna öde i Sverige; ovisst är om K är författaren, men han hade iklätt sig ansvaret för skriften. Han blev åtalad för "ogrundade tillmälen emot tidens prästerskap" o ådömdes betydande böter. Aret därpå råkade han illa ut för en paskill "om mössornas ursprung o uppförande", fylld av lösa anklagelser mot mösspartiet. Även i detta fall är det osäkert om K är den verklige författaren. Skriften åtalades o indrogs, o K fick bota 300 rdr smt.

K inlät sig i affärstransaktioner med en äventyrlig boktryckare W Momma. Då denne rymde ur landet, råkade K i sådana ekonomiska svårigheter, att han fann för gott att lämna Sverige för att undslippa sina borgenärer. Han tog sjövägen till Portugal, varifrån han begav sig till England. Om hans upplevelser under dessa år är inget annat känt än att han skall ha knutit kontakter med ledande politiker i de besökta länderna. Återkommen till Sthlm anställdes han som sekreterare vid direktionen för den nyinrättade K teatern. Under ett tiotal år utgav han välredigerade teateralmanackor, som ger värdefulla upplysningar om operans personal o repertoar.

K, som saknade allt ekonomiskt sinne o levde ett glatt ungkarlsliv, hade alltid trassliga affärer ("Jag flera björnar har än himlavalvet stjärnor"). 71 hamnade han första gången på gäldstugan för obetalda skulder — det skulle inte bli den sista. På hans hithörande erfarenheter syftar titeln på hans 76—77 utgivna Mina tidsfördrif på gäldstufwan, som inleds med ett galghumoristiskt företal. Innehållet i övrigt är en högst brokig samling skämtsamma o kuriösa notiser o anekdoter, nästan allt översättningar o bearbetningar av utländskt gods. I kåseriet Baldur den vise hade K parodierat Höga visan o i Sagubrott om Pater Gispogapius travesterat berättelsen om Simson. Än en gång drabbades han nu av åtal, nu för att han skulle ha visat förakt för prästerskapet o missbrukat Guds ord o sakramenten. De Förklaringar K utgav över åklagarens plädering är något av det kvickaste han skrivit, mästerliga i sin dräpande ironi. Åklagaren skärpte nu sitt yrkande att gälla även K:s "i flera avseenden oanständiga förklaringar" samt krävde hans avsättning från tjänsten. Domen löd på avsevärda böter, men sedan K gått till kungs, befriades han från större delen av dessa.

K tycks medvetet ha strävat efter att omge målet med stor publicitet, vilket kom avsättningen av hans skrifter till godo. Det var nämligen i hög grad fråga om brödskriveri. Detta gäller väl också hans medarbetarskap 79—80 i Sthlms Posten, där han bidrog med mer eller mindre kvicka, ofta skabrösa skämt, liksom redaktörskapet i tidningen Mina tidsfördrif (80), som han fyllde med prosastycken, ofta hämtade ur Spectator. Hans förmåga av stilimitation framgår av att Sthlms Postens läsare uppfattade många av hans inlägg som författade av Kellgren. Först Sverker Ek har i våra dagar visat att K är den verklige författaren.

Mina tidsfördrif på gäldstufwan följdes av liknande samlingar, bl a Mina tidsfördrif på högvakten. Hans i dessa skrifter ingående prosaberättelser, av vilka några av allt att döma är original, har visst intresse som tidiga försök att skapa en sv novell. Det i fyra delar utgivna Bacchi handbibliotheque har sitt främsta värde av att Bellman här bidragit med de bästa styckena. A andra sidan lånade mästaren K:s penna för bidrag till sin egen tidning Hvad behagas? K:s 81 utgivna "historiska berättelse" Zamaleski anges på titelbladet vara en översättning från flera språk; i själva verket har K försvenskat ett franskt original av B Imbert. Det är en skämtsam saga i Voltaires stil om en furstetjänares till det absurda drivna servilitet. Skickligt insatta anspelningar på sv förhållanden förtar dock intrycket av efterbildning.

K:s författarskap för scenen började med en mystifikation. 74 utkom en tolkning av en fransk komedi av Chamfort, Slafhandlaren i Smirna, med dedikation till konungen — den blev också uppförd inför hovet. Som översättare angavs en 15-årig operadansös, Sophie Holmstedt, hos vilken K enligt uppgift "låg länge för ankar". Allt tyder på att K är den egentlige översättaren av stycket. Under eget namn framträdde han 76 med Sterbhus-kammereraren Mulpus eller Caffe-huset i Stora kyrkobrinken, som spelades på Humlegårdsteatern för fulla hus. Stycket bygger på J B Rousseaus komedi Le Café men är så väl lokaliserad till sthlmsk kafémiljö, att samtiden tog den för ett originalverk. Det är betecknande för K:s hela litterära verksamhet, att han ogenerat lånade från olika håll utan att uppge källorna.

I slutet av 80-talet återvände K till komedien. På den nyinrättade Dramatiska teatern spelades en rad lustspel med K som uppgiven författare. Flera gjorde stor lycka o sattes upp ännu en bit in på 1800-talet. Hit hör Michael Wingler eller Bättre vara brödlös än rådlös, som går tillbaka på Garricks The lying valet, o framför allt Capitain Puff eller Storprataren, som blev en stor publiksuccé med den unge Lars Hjortsberg i titelrollen. Stycket spelades ännu på 1860-talet, o i vårt sekel har "storpratarens" roll återupplivats i Anders de Wahls radiotolkning. I detta lyckade lustspel har K nära följt de Boisseys komedi Le babillard. Men han har genom sin förmåga att återge väl avlyssnat sv talspråk o genom att anspela på samtida lokala förhållanden gett stycket en så genuin karaktär, att publiken uppfattade den politiserande kaptenen som en direkt karikatyr av de adliga debattörerna under riksdagen 89, då stycket hade urpremiär.

Till komedien Namnsdagen har ingen förlaga kunnat påvisas, men om alla de andra gäller att K fått uppslaget o ofta också handlingens detaljer o persongalleriet från engelska o franska förebilder. Men den skickliga anpassningen till sv förhållanden gör illusionen av originalverk fullständig. De realistiska interiörerna från livet i det gustavianska Sverige vittnar om skarp iakttagelse o har en oförneklig sanningsprägel. Om en av komedifigurerna skrev Leopold till Gustav III: "Man vill hava funnit originalet ibland Ers Majestäts trogna undersåtare här i Sthlm." Också som författare för operascenen försökte sig K, då han, även nu med en fransk förebild o till musik av d'Aleyrac, skrev en "komisk opera", Folke Birgersson till Ringstad. Resultatet blev mindre lyckat, då K inte kunnat ge vare sig historisk tidsfärg eller större komik åt handlingen. Hans humoristiska ådra flödade fritt endast då han fick röra sig med samtida miljöer, där han kunde bygga på självupplevelse.

En bestående insats i ordenslivet gjorde K vid stiftandet av Par Bricole, som har en av sina rötter i en glad krets, där han var den samlande gestalten. Sällskapet blev snart ett av Sthlms förnämsta o största i sitt slag med hundratals medlemmar, bland vilka Bellman o K var de tongivande i dubbel mening. Verksamheten i Par Bricole byggdes upp o fick sina riktlinjer av K, som att döma härav ägde en viss organisatorisk talang.

Till hela arten av sitt författarskap är K typisk för undervegetationen i den gustavianska tidens litteratur, typisk för epoken också genom sina fria åsikter o sitt intresse för ordensliv o bohemeri med vittra o musikaliska förtecken. Fastän huvudsakligen en eftersägare kan kvickhet o sinne för komik inte frånkännas honom, låt vara att han — dock inte i komedierna — kunde slå över i det plumpa o anstötliga. Om de flesta av dessa gäller vad Kellgren skrev i en recension: "Huvudkaraktärerna äro ädla, situationerna ofta rörande, intrigen simpel, moralen god." Han skrev också uppskattade backanaliska sånger; av denna produktion är endast föga bevarat.

Trots sin fattigdom o sitt sorglösa levnadssätt var K ingalunda någon deklasserad krogkund. Han var alltid mån om att vara prydligt klädd o välputsad. Sin tjänst vid operan tycks han ha skött oklanderligt. Som ett slags erkännande härav får det väl ses att han efter Bellmans död utsågs till sekreterare vid K nummerlotteriet. Om hans sociala anseende vittnar de besök han fick, då han 81 var bysatt på högvakten. Förteckningen över dessa upptar inte bara hans teater- o författarvänner, bl a Kellgren, utan också en rad högadliga damer o herrar, merparten av de senare hans ordensbröder. Operans främsta artister utlyste vid ett tillfälle en musikalisk soaré för att ekonomiskt bispringa honom. Att han stod väl till boks också på högsta ort visas av att han 74 fick en dusör på 2 000 rdr av Gustav III.

Omdömena om K är i regel goda. "Alla som känt K intyga, att han var en högst angenäm man i sitt umgänge o en i botten hederlig man," skriver levnadstecknaren i det gamla Biografiskt Lexikon. Par Bricolebrodern Jonas Cederstedt har gett en på nära vänskap grundad karakteristik som verkar trovärdig. K var, heter det, "ett lekande snille, föga fallet för djupare betraktelser". Med "förundransvärd lätthet" o en i yngre år vacker röst föredrog han sina backanaliska sånger. Hans glada lynne svek honom inte ens i de svåraste situationer; att beklaga sig eller ligga vännerna till last var honom främmande. "I de tjugo år jag känt honom har jag aldrig hört omtalas honom hava någon ovän, ej heller har jag någonsin sett honom i något sällskap, varest han ej med allas fägnad o glädje blivit emottagen." Hans glättighet o villighet att uppträda gjorde, att han "i sällskaper var mycket behagligare än själve Bellman."