Gunnar F T Klintberg

Klintberg, Gunnar Fredrik Teodor, f 24 maj 1870 i Sthlm, Hedv El, d 2 april 1936 där, Osc. Föräldrar: sjökaptenen Oscar Fredrik K o Josefina Jacobi. Mogenhetsex vid Norra reallärov i Sthlm vt 90, inskr vid UU ht 90—93, genomgick Dramatiska teaterns elevskola 93—95, skådespelare vid A Ranfts turné 95—96 o 98, Vasateatern 96—97, Sv teatern i Hfors 98—00, Södra teatern i Sthlm 00—01, Sv teatern i Sthlm 01—25, led av styr för Sv teaterförb från 03 (sekr 04—07, ordf 07—12 o 29—34, HedL 19), för dramatiska o musikaliska artisters pensionsfören från 05, l:e regissör vid Djurgårds- o Vasateatrarna 06—07, vid Sv teatern 11—25, led av styr för Höstsol 13—17 o 22—34, av komm rör k teaterns ekonomi o konstnärliga verksamhet juni 23—april 24, regissör vid Vasateatern 25—26, led av komm rör Dramatiska teaterns verksamhet nov 28—juni 29, regissör vid K teatern 29—32. — Litt et art 19.

G 6 juni 99 i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Edith Götha Margaretha Söderström, f 17 juni 75 där, Maria, d 9 juli 68 där, Osc, dtr till handl Gustaf Olaus S o Götha Charlotta Lagström.

Gunnar K studerade några år estetik o språk vid UU. Samtidigt skrev o regisserade han studentspex för Sthlms nation, där han en tid var teaterföreståndare. Sedan han 1893—95 genomgått Dramatiska teaterns sk elevskola, engagerades han vid Albert Ranfts teatrar, bl a dennes turnésällskap o Vasateatern. Han organiserade fr o m 97 kortare egna turnéer, bl a med Strindbergs „ Lycko-Pers resa, pjäser av Schnitzler samt publiksäkra komedier.

Då K 98—00 var engagerad vid Sv teatern i Hfors, fick han ofta småroller men spelade också Max Piccolomini i Schillers Wallensteins död o titelrollen i Molières Tartuffe. Han uppgav emellertid själv vid denna tid, att han "hellre o bättre spelar bonvivant- o karaktärsroller samt lustspelsälskare än de egentliga älskarrollerna". K återvände till Sthlm, där han från 00 uppträdde på Djurgårdsteatern (på somrarna), Södra teatern o Sv teatern, alla under Ranfts ledning. Han fick 01 sitt genombrott — med titelrollen i Hermann Sudermanns Fritz — på Sv teatern, där han stannade tills teatern brann 25. Bland andra roller kan man nämna sådana motsatser som den glade Lord Babberly i Brandon Thomas Charleys tant o den fruktansvärde skurken Franz Moor i Schillers Rövarna. Sina största framgångar som skådespelare hade han i de historiska pjäsernas krigar- o härskarroller, där hans manliga o rättframma eller pompösa stil kom till sin rätt, o den stela plastiken inte störde. Betecknande är att han inte spelade titelrollen utan Fortinbras o senare vålnaden i Hamlet. Ett häftigare temperament kunde han visa särskilt 09 som Othello, en roll som han länge önskat sig. På grund av en åkomma blev hans röst under senare år entonig o mullrande, o en kärlsvulst kom honom att sluta som skådespelare.

K översatte o spelade huvudrollen i Schnitzlers Paracelsus, Molières Misantropen o Schillers Wallensteins död o framträdde ofta samtidigt som översättare, regissör o skådespelare. Han översatte 89 pjäser av danska o norska författare, t ex Ronald Fangen, franska, t ex Molière, Paul Raynal o Romain Rolland, men framför allt tyska, t ex Lessing, Schiller, Schnitzler o Gerhart Hauptmann.

Sin största betydelse fick K som en energisk o ambitiös regissör. Efter tidigare regiuppgifter vid Ranfts övriga scener anställdes han 11 som förste regissör o skådespelare vid Sv teatern o bidrog till dess höga nivå i fråga om spel o repertoar. Denna teater åtnjöt då nästan större anseende än Dramatiska teatern. Efter Sv teaterns brand var han förste regissör vid Vasateatern o Djurgårdsteatern samt gästregissör vid Oscarsteatern, K teatern o Dramatiska teatern o 31 med Strindbergs Gustaf Vasa på Dagmarteatern i Khvn samt 32 med Gustaf Adolf-festspelet på Skansen i Sthlm. Han var 29—32 förste regissör vid K teatern men gjorde då inte samma insats som tidigare. Under senare år verkade han som regissör vid riksteatern o radioteatern.

K:s uppsättningar var inte nyskapande utan traditionsbevarande, fastän han ibland valde moderna pjäser, t ex Raynals Graven under triumfbågen. Han visade ett levande intresse för äldre dramatik o vann framgång med Shakespeares Julius Caesar o Schillers Orleanska jungfrun, där han förmådde att på en gång levandegöra o noga kontrollera de stora folkscenerna. Han lade mera an på helhetsverkan än på de enskilda skådespelarnas framträdande. I kravet på historisk äkthet var K en arvtagare till Meiningarna, medan han i folkscenerna tog intryck av Max Reinhardt. Hans strindbergsföreställningar, t ex både Herr Bengts hustru o Dödsdansen, var präglade av realistisk noggrannhet. Både som skådespelare o regissör ägnade K ett stort intresse åt Strindberg, o just i Gustaf Vasa hade han som ung spelat prins Erik o senare titelrollen. Enligt brev till August Falck 13 o Gustaf Collijn 14 fick han med Strindbergs arvingar en uppgörelse, som gav honom ensamrätt i Skandinavien till att uppföra de pjäser som författaren själv inte kontrakterat på annat sätt.

K hade en central ställning i sv teater, var först sekreterare o senare ordf i Sv teaterförbundet o dess delegerade vid internationella skådespelarkonferenser. Han blev 19 hedersledamot av Association des régisseurs de Théâtre français. Under 20-talet deltog han i operakommittén o i utredningen angående Dramatiska teatern. Vidare skrev han för NF:s 3:e uppl o Sv uppslagsboks l:a uppl teaterartiklar med på en gång koncisa o mångsidiga karakteristiker.

K var en lycklig o omtyckt människa, humanistiskt bildad, vaken o temperamentsfull. Han var också en ordningsmänniska, vilket framgår av de prudentliga register över sin verksamhet som han skrev ned i fyra häften (KB).