Frans H Kockum

2 Kockum, Frans Henrik, son till K 1, f 2 juli 1840 i Malmö, S:t Petri, d 18 febr 1910 där, ibid. Elev vid Latinskolan i Malmö, vid Tekn skolan där 3 okt 53—30 maj 56, vid polytekn skolan i Hannover 56, utex där 58, studier vid bergsakad i Freiberg 58—60, i Leoben, Österrike, 60—61, bergsing:ex där 61, ing vid Virums kopparverk 61—63, vice chef vid handelshuset F H Kockums huvudkontor, Malmö, 63—75, disponent o dir i F H Kockums tobaksfabriks ab 19 sept 66—99, VD 99—09 (led av styr 66—09), led av styr för Malmö tekn skola 70—77, VD i o ordf i styr för Kockums jernverks ab 28 dec 75—09, VD i o led av styr för Mattssonska bryggeriab från 2 okt 79, Sv tändsticksfabriksab 81—09, Skånska litografiska ab från 81, led av Malmö stadsfullm 87—06, av styr för Malmö navigationsskola 88—09, VD i Konga ab 25 juni 88—09, led av styr:erna för Skånska sockerfabriksab från 89, för Kockums mek verkstads ab 90—09 (v ordf där 94—09), Bergverksab Freja 22 nov 97—09, Malmö nya ångfartygsab från 02, Skånes ensk bank från 02, Rederiab Sverige-Tyskland från 05, m fl.

G 18 april 77 i Malmö, S:t Petri, m Laura Lovisa (Louise) v Platen, f 7 juli 51 på Gångvad, Össjö, Krist, d 26 aug 20 i Malmö, S:t Petri, dtr till översten Carl Teodor Ernst v P o Margareta Helena Beata Catharina Sjöcrona.

Frans K hade grundlig teknisk o ekonomisk utbildning, när han 1861 upptogs i handelshuset F H Kockum i Malmö, där fadern då ännu var den ledande. K placerades först vid kopparverket i Virum, men sedan detta sålts 63, arbetade han på huvudkontoret i Malmö, där han blev faderns närmaste medarbetare. När F H Kockums tobaksfabrik 66 blev aktiebolag, utsågs K o äldste brodern Lorens till disponenter, men K behöll samtidigt sin befattning på huvudkontoret. Ett nytt fabrikskomplex för tobakstillverkningen invigdes 74 med adress Västergatan 58, o dit förlades hela handelshusets centraladministration. I tobaksbolaget efterträddes fadern, som avled 75, av Lorens K som VD.

Långvarig lågkonjunktur rådde, o faderns stora förmögenhet var bunden i hans företag, varför delning mellan arvingarna ej kunde ske. Det var därför nödvändigt, att även för Örmo o Kallinge bruk samt manufakturverket i Ronneby bilda ett gemensamt aktiebolag, där släktkretsen innehade aktiestocken. Genom K:s energiska arbete tillkom den första bolagsordningen redan 29 okt s å, så att Kockums jernverks ab från 1 jan 76 kunde överta de tre industrierna. K blev både styrelseordf o VD med säte i Malmö. Det nya bolaget hade länge finansiella svårigheter, genom att bankerna under depressionen var återhållsamma med krediter. K lämnade därför personligen stora försträckningar till bolaget o arbetade oupphörligt på rationaliseringar o förbättringar. Särskilt intresserade honom martinprocessen, eftersom Kallinge arbetade med både tackjärn o skrot som utgångsmaterial. 83 köpte K ett begagnat engelskt tunnplåtvalsverk till Kallinge, som därigenom tredubblade produktionen med oförändrad arbetsstyrka o kunde åstadkomma en glödskalfri plåt av högre kvalitet.

Vid Örmo bruk med sina stora skogsarealer började K planera för en sulfitfabrik, varvid järnhanteringen skulle nedläggas o gjuteri- o verkstadsrörelsen flyttas till Kallinge. Trots styrelsens betänksamhet lyckades K 87 genomdriva dessa planer o fick Kockums jernverks ab att med stor andel inträda i Konga ab, som för ändamålet grundades 11 maj 88 med K som VD. Maskiner, bostäder o arbetare med familjer förflyttades med fordon den ca 4 mil långa vägen till Kallinge. Följande år kom sulfitfabriken i gång vid Örmo o vid Kallinge uppfördes gjuteri o mekanisk verkstad för tillverkning av bl a slåttermaskiner.

Vid manufakturverket i Ronneby producerades mest förtenta plåtkärl. Men allmänhetens konservativa vanor o utländsk konkurrens hämmade utvecklingen o rörelsen var föga lönande. K satsade därför 90 på ett galvaniseringsverk, där plåtkärlen överdrogs med zink o genast blev en stor artikel. Kort därefter uppstod efterfrågan på emaljerade kärl, som börjat uppmärksammas utomlands. Styrelsen var tveksam, men K lyckades 92 få till stånd ett litet emaljeringsverk efter engelskt mönster. Det igångsattes följande år men var svårare än beräknat att sköta. K engagerade därför hösten 94 den tyske emaljermästaren Albert Vollmer från Pinneberg. Genom honom blev verket framgångsrikt; Vollmer utsågs 96 till disponent, o Kockums emaljerade hushållskärl visades på Malmöutställningen s å. Bolagets utställningspaviljong flyttades därifrån till Kallinge o förvandlades till ett kapell åt bruksfolket (använt till 38). Vid sthlmsutställningen 97 väckte de emaljerade kärlen stor uppmärksamhet. Året därpå lät K uppföra en anläggning i Kallinge för emaljering av gjutna kaminer. I Ronneby medförde framgångarna, att produktionen lades om till enbart emaljerade kärl, o avsättningen inriktades allt mera på export. Snart vann Kockums emaljerverk världsrykte.

Kallinge bruks martinugn hade sur infodring o därför problem med fosforhalten. K hade följt utvecklingen utomlands o beslöt 90 att ombygga ugnen för den defosforerande basiska martinprocessen, vilket ledde till en avsevärd produktionsökning o kostnadssänkning. En ny 14 tons basisk martinugn blev klar 08, o metoden blev snart, den i Sverige mest använda.

K intresserade sig också varmt för hemstaden Malmö, där han liksom fadern var mycket uppskattad o till vars skolor han donerade stora summor. Hans hem utgjorde länge en medelpunkt i stadens societetsliv. Efter K:s frånfälle övertog hans änka skötseln av den stora förmögenheten o blev styrelseordf i Kockums förvaltningsab.