Ingeborg

Ingeborg, f 1301, d 17 juni 1361 Föräldrar: konung Håkon V Magnusson av Norge o Eufemia, grevinna av Ruppin.

G 1) 29 sept 12 i Oslo m hertig Erik Magnusson (bd 14) av Sverige, f omkr 82, d febr 18 på Nyköpingshus, son till konung Magnus ladulås o Helvig av Holstein; 2) 1327, trol 21 juni, m Knut Porse, hertig av S Halland o Samsö o av Estland, d 30 maj 30.

Som 1-åring trolovades I 1302 med den sv hertigen Erik Magnusson. Trolovningen utgjorde inseglet på det samtidigt ingångna förbundet mellan I:s fader, kung Håkon och den sv kungen Birger Magnusson, hertig Eriks broder. Den fick ökad betydelse därigenom att Håkon omedelbart dessförinnan låtit ändra den norska tronföljdsordningen så att I blev arvtagare till tronen och hennes gemål sannolikt skulle bliva rikets verklige regent. Därmed var grunden lagd för den första sv-norska unionen, som emellertid inte skulle bli verklighet förrän efter många förvecklingar. I samband med en brytning mellan kung Håkon och hertig Erik upphävdes trolovningen och I trolovades i stället 1308 med den sv tronföljaren Magnus Birgersson. Efter de bekanta Hälsingborgstraktaterna 1310 har ett närmande mellan Håkon och hertig Erik kommit till stånd och bröllopet mellan den sistnämnde och I firades hösten 1312.

Hertig Eriks död i Nyköpings gästabud 1318 och hennes faders, kung Håkons frånfälle året därpå på ställde den nu 18-åriga I i centrum för de nordiska förvecklingarna. Hon blev den formella ledaren för upproret mot Birger Magnusson i Sverige. Hennes späde son Magnus Eriksson blev i kraft av den norska arvföljdsordningen automatiskt kung i Norge vid morfaderns frånfälle och han valdes omedelbart därefter till kung även i Sverige, sedan Birger Magnusson fördrivits. Därigenom var den sv-norska personalunionen ett faktum.

Men I:s ställning som kungamoder både i Norge och Sverige reglerade i och för sig inte hennes statsrättsliga befogenheter. Det saknas inte tecken på att hon var tänkt som förmyndarregeringarnas formella ledare i bägge länderna. I Oslotraktaten 1319, som reglerade förhållandena mellan Sverige och Norge under Magnus Erikssons omyndighetstid, talades om att den hjälp, som det sistnämnda riket i händelse av krig skulle lämna Sverige, skulle ges med I:s och hennes norska råds samtycke. Och i ett brev, utfärdat av de sv rådsherrarna, underströks vikten av att I i sina beslut om Sveriges och Norges styrelse rättade sig efter de "äldres och erfarnares råd" i stället för efter yngre och oerfarna främlingars.

Å andra sidan tilldelades I ingen speciell förrangsställning inom den sv förmyndarregering, som konstituerades i samband med kungavalet 1319. Här framstår i stället drotsen som den ledande. Hon deltog visserligen i den sv rådskretsens överläggningar men utan att man därvid kan konstatera någon särställning i förhållande till övriga medlemmar. Som underhåll erhöll hon Axvalls slott och län i Västergötland. Efter maken hade hon dessutom övertagit Norra Halland med fästena Varberg och Hunehals. Hon residerade även på det norska Bohus.

Därmed innehade hon territoriellt en ställning i skärningspunkterna mellan Nordens tre riken, som var snarlik den hennes avlidne make tidigare innehaft. Hon omgav sig och den omyndige kungen med ett eget hov, i vilket märktes några av hertig Eriks forna anhängare och främsta medhjälpare med I:s senare gemål Knut Porse i spetsen.

Dessa omständigheter jämte I:s oklara statsrättsliga ställning i Sverige och Norge bidrog till att hon och kretsen kring henne började bedriva utrikespolitik på egen hand i sonens namn. Hon ingick förbund med den danske kungen Kristofer II:s tyska fiender, bl a hertig Henrik av Mecklenburg. Förbundet, som kan sägas vara en fortsättning på hertig Eriks utrikespolitiska orientering, syftade i första hand till en erövring av Skåne och ett anfall mot denna provins ägde också rum 1322 under Knut Porses ledning. Reaktionen mot I:s självständiga utrikespolitiska agerande blev emellertid stark från de sv och norska rådskretsarnas sida. På ett möte i Skara 1322 kungjorde det sv rådet att I visserligen även i fortsättningen i sin egenskap av kungens moder skulle åtnjuta heder och vördnad. Men ingen fick inlåta sig på någon förbindelse med henne utan hela rådets samtycke, och eventuellt redan ingångna förbindelser skulle betraktas som annullerade. Den sv aristokratin hade genom detta uttalande klart manifesterat, att det var hos den som regeringsmakten borde ligga under förmyndartiden, och den norska intog en liknande hållning. Det gällde då också att krossa T.s realpolitiska maktställning. Genom förhandlingar, då och då avbrutna av öppna konflikter, löste det sv rådet till sig Varberg, Hunehals och Axvall under åren 1323–26. I hade därmed upphört att spela en förstaplansroll i sv politik.

1330 ställdes I inför en liknande situation som efter hertig Eriks död 1318. Då avled nämligen hennes andre gemål, Knut Porse. Denne hade före dödsfallet skaffat sig ett omfattande danskt länskomplex, omfattande bl a Södra Halland samt Samsö med Kalundborg och Söborg på Själland. Det gällde nu för I att försvara dessa och andra besittningar för sina båda späda söners räkning. Hon drogs därför in i alla de förvecklingar, som har samband med det danska interregnum och Valdemar Atterdags begynnande konsolideringsarbete. Eftersom sönerna Håkan och Knut Porse dog före I, kom hon själv att stå som arvtagare till anspråken på de danska besittningarna. Dessa kom även att intressera hennes son i första äktenskapet, den nu myndige sv kungen Magnus Eriksson, i hans egenskap av arvtagare efter henne. På det sättet kom I ända till sin död att utgöra en bricka i de internordiska förvecklingarna. Men det är givetvis inte möjligt att avgöra, vilken roll hon spelat.