Ingeborg C C F L

Ingeborg Charlotta Carolina Fredrika Lovisa, prinsessa, f 2 aug 1878 på Charlottenlund, Gjentofte, Danmark, d 12 mars 1958 i Sthlm, Hovf. Föräldrar: konung Fredrik VIII o Lovisa av Sverige o Norge.

G 27 aug 97 i Khvn m prins Wilhelm Carl Oscar, f 27 febr 1861 i Sthlm, Hovf, d 24 okt 51 där, ibid, son till konung Oscar II o Sofia av Nassau.

När I som nittonåring anlände till Sthlm tillsammans med sin gemål prins Carl, fick hon ett hjärtligt mottagande. Hon var glad och livlig och det dröjde inte länge förrän det stela sv hovet var besegrat av hennes ungdomliga charm. Kung Oscar kallade henne familjens "lilla solstråle". På grund av drottning Sofias och kronprinsessan Victorias sjuklighet ålades hon många representationsplikter, vilka hon förstod att fullgöra på ett samtidigt värdigt och publikvinnande sätt. Genom sin spirituella konversation och sin humoristiska slagfärdighet blev hon ofta medelpunkten vid hovets och societetens festligheter.

Svåra problem mötte under åren kring unionskonflikten. Prins Carl erbjöds då den norska tronen men avböjde bestämt; i stället blev I:s bror Carl kung under namnet Håkon VII. Det fordrades balans och klokhet att under den bittra tiden närmast därefter vara både sv prinsessa och syster till norske kungen, vars kandidatur hon för övrigt utan grund beskyllts för att ha motarbetat. För framtiden blev hon som syster till både den danske kungen (Christian X) och den norske av viss betydelse för skandinaviskt samförstånd. Särskilt intima blev hennes kontakter med grannländerna sedan döttrarna Margaretha och Martha blivit dansk prinsessa resp norsk kronprinsessa.

Det är tydligt, att I även i inrikesfrågor sympatiserade med samförståndsorientering mot mitten och att hon visade liberala intressen. Därom vittnar bl a ett samtal hon hade i febr 1919 med Erik Palmstierna: "Hon hade varit emot hela 1914-politiken och hatade den Hammarskjöldska regeringen." Enligt Mia Leche-Löfgren skall hon i febr 1918 ha utdömt "de konservativa tidningarnas hetsartiklar". Hon ansåg, att den edénska ministärens avgång vore det värsta som kunde hända; "det får inte ske, nej, nej," yttrade hon i nov till Ebba Palmstierna. Allmänt uppmärksammad blev hennes demonstration mot ockupationen av Danmark och Norge 1940—45, då hon under hela denna tid hade det fönster mörklagt som från bostaden Hovslagargatan 5 vette mot den tyska legationen.

Demonstrationen kan också ses som ett värnande om I:s största intresse: familjen. Hon stödde prins Carl i dennes omfattande arbete för Röda korset, men för att de sociala engagemangen inte skulle få för stort utrymme inskränkte hon sig till att endast vara ordf för Sällskapet Barnavård (från dess tillkomst till sin död). Hemlivets betydelse inskärpte hon också i sin uppfostran av döttrarna, vilka alla fick utbildning i husligt arbete, barnavård och sömnad. I själva verket blev hon genom tidningarnas stora reportage — särskilt från sommarbostaden Fridhem i Östergötland — för den stora allmänheten mest känd som maka och mor, och under lång tid var hon den ojämförligt mest populära personen i kungahuset. Som prins Carl framhållit i sina memoarer cirkulerade kring henne "åtskilliga anekdoter, både sanna och icke sanna".

Under senare delen av sitt liv drabbades I av många sorger, av vilka de tyngsta var förlusten av dottern Astrid (f 1905), drottning av Belgien, genom en bilolycka 1935 och av dottern Martha (f 1901) efter långvarig sjukdom 1954.