Knut B Jaensson

Jaensson, Knut Bernhard, f 19 april 1893 i Örebro, f 30 nov 1958 i Mölnbo, Vårdinge, Söd. Föräldrar: läderhandl Johan Alfred J o Evelina Augusta Matilda Lindeli. Studentex vid h a l i Örebro vt 11, inskr vid UU ht 11, språkstudier i Berlin 13—14, kammarskrivare vid Sthlms gasverk 1 juni 20—1 april 49, studier vid StH ht 24—ht 25, kritiker i BLM från 38, i Konstrevy från 43, i DN från 46. — Fil hedersdr vid UU 31 maj 55.

G 18 aug 14 i Södertälje m förf Tora Armida Dahl, f 9 juni 1886 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till arkitekten Gustaf Theodor D o Emma Nilsdtr.

Knut J blev student 1911 och kom så till Uppsala univ, där han en kort tid studerade konsthistoria. Han bedrev studier vid Carl Wilhelmsons målarskola 1912 och vid Berlins univ 1913—14, där han läste ryska med tanke på översättningsarbete. Ett farsarv tilllät honom att slå sig ned på landet som rentier och där leva den privatlärdes, den konstälskande "amatörens" liv. Han intresserade sig för kriminalistik och sedehistoria och var en passionerad läsare av främst tsarrysk och fransk litteratur. Han vände ryggen åt samhället och odlade en extrem, kierkegaardsk individualism. Till denna attityd bidrog även inflytandet från Ivar Conradson, med vilken han umgicks. J tvangs, sedan han förlorat sitt kapital, att söka anställning vid Sthlms gasverk, där han kvarstod i tjänst till 1949. Dokument från denna tid vittnar om hur skeden av depression och "indolens", improduktivitet och "kluvenhet" övervunnits och förbytts i skapande. I denna sjävuppgörelse tog J intryck av Vilhelm Ekelunds författarskap, vars speciella etos fick en avgörande betydelse för hans livssyn och kommande gärning. Ekelund blev hans främste mentor och vägvisare.

J debuterade först vid 38 års ålder med en artikel om Alfred Döblin i tidskriften Fönstret, till vars flitigaste medarbetare han kom att höra. Han utgav 1934 den första sv monografin över D H Lawrence, vars budskap han vid denna tidpunkt restlöst solidariserade sig med, men tog senare avstånd på flera punkter (jfr D H Lawrence — 1943 i Hård höst, tillägnad Hagar Olsson). En verdandiskrift om Fredrik Böök som litteraturkritiker (1939) låter sig med fördel läsas som en inverterad självdeklaration och formulerar ett kritikerideal i polemik mot Bööks.

J började 1939 regelbundet medarbeta i BLM med essayer och recensioner och knöts 1946 av Herbert Tingsten till DN, där han kvarstod till sin död. Han har även framträtt som konstkritiker, främst i tidskrifterna Tidevarvet och Konstrevy. Det J:ska hemmet på Lidingö blev en samlingsplats och tillflyktsort för många av skedets författare och bildkonstnärer.

Sin förblivande insats har J gjort som särpräglad essayist, kritiker och författare till personligt hållna moralfilosofiska betraktelser. Grundläggande för hans kritik är sammanvävningen av etiskt och estetiskt och den därav betingade anti-estetiska udden riktad mot det ytligt "artistiska" och habila. Han tar fasta på konstnärens karaktär och moraliska egenskaper och förklarar t ex med en karakteristisk vändning om Hjalmar Söderberg: "Det är äktheten i Söderbergs person som i sista hand ger betydelsen åt hans verk." J:s vanligaste honnörsord är sakkunskap, äkthet, uppriktighet, redbarhet, ovärldslighet, lågmäldhet. Stilfrågan blir en fråga om livsstil.

J:s kritik utvecklade sig i mycket som ett slags idémässig kontrast till Fredrik Bööks. Deras moralism är av konträrt slag, förtecknen är olika, ehuru de möts i sin anti-estetiska hållning och båda använder sig av det i modern estetik så förkättrade uppriktighetskriteriet. J skriver om Bööks moralism: "Till sådana i egentlig mening stora moralister som den samvetsömme Fröding, den rättrådige Söderberg eller den på ett djupt sätt moraliske Ekelund har han aldrig känt någon större dragning."

Sin estetik har J framlagt i essayen om Herr Hugos himmelska akademi, stiftad i opposition mot alla jordiska, officiella akademier, vars valspråk är Sanning och särprägel. En författare måste, menar han, för att vara givande äga ett särskilt synsätt, han måste stå utanför de allmänna föreställningarnas kritstreck och på ett eller annat sätt vara "avvikande". Särprägel disponerar för sanning.

Som essayist upprätthåller J gärna fiktionen av ett montaigneskt amatörskap, hans analys är intuitiv och amatörpsykologisk. Han är något av en subjektivt arbetande konstnär. Framställningen är trevande, meditativ och fritt associativ. Essayerna formar sig stundom till brev till läsarna, de liknar ett samtal på tu man hand och har en förtrolig, konversant ton. Den till synes ostiliserade konstlösheten är medvetet eftersträvad som konstnärligt ideal. "Det glanslösa var hans språngbräda till den väldiga kraften, sammansattheten och sanningen i hans essayer, som nu är klassiska", skriver Ingemar Hedenius i en minnesartikel.

J har skapat en ny, personlig essaystil som i sitt avståndstagande från det ytligt form-briljerande, som utmärkte den sv essayen främst under tjugotalet, anknyter till den etiska linjen från Montaigne, Emerson och Vilhelm Ekelund.