Johan C Janzon

Janzon, Johan Christian, f 9 juli 1853 i Sthlm, Nik, d 13 okt 1910 i Paris. Föräldrar: grosshandl Johan J o Inga Christina Öländer. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm vt 71, kadett vid Karlberg 4 dec 71—12 febr 72, inskr vid UU 24 okt 72, utrikeskorresp vid Sthlms dagblad från 74, i Paris från 79, PK:s repr i internat presskommissionen 94—95, i pressfören: ar-nas centralkomm o en av sekr där 96, delegerad av PK vid journalistkongresserna i Sthlm 97 o 00. — Ogift.

Efter mogenhetsexamen antogs Johan J som kadett vid Karlberg, men redan efter två månader avbröt han den militära utbildningen — enligt egen uppgift därför att maten var så dålig — för att i stället börja studera vid Uppsala univ. Under uppsalavistelsen förbättrade han sina språkkunskaper, gjorde sig känd som en glad sällskapsmänniska och fick många inflytelserika förbindelser, vilka han jämte språkkunnigheten hade nytta av, då han efter en tid slog sig på journalistiken. Någon examen avlade han inte. Hans val av signatur, Spada ("värja"), anknöt till de militära erfarenheterna.

J blev utrikeskorrespondent till Sthlms dagblad 1874 och började sitt arbete med att förse tidningen med resebrev från Italien, där han särskilt fångats av atmosfären i Rom, Florens och Venedig. Därpå följde bl a en rad av samtiden uppskattade skildringar från Spanien — bäst trivdes han i Sevilla — samt från Mindre Asien och norra Afrika, särskilt från det heliga landet, Syrien, Libanon och Egypten. Under nära två år vistades han i Turkiet (1876—78) och var där t ex en av de få korrespondenter som under kriget med Ryssland fick åtfölja de turkiska högkvarteren. Tidningen hade då försett honom med två tjänare och fyra hästar, varigenom han förstod att skaffa sig snabba inblickar i krigets växlingar och samtidigt höja sitt eget anseende i journalistkåren. Sina resebrev från Turkiet lät han bilda tyngdpunkten i Ströftåg i Orienten (1881). Den mynnar ut i hans övertygelse om landets oundvikliga undergång och dess delning mellan livskraftigare makter.

1879 utsågs J till sin tidnings pariskorrespondent, vilket emellertid inte hindrade honom från att fortsätta sina utflykter som krigskorrespondent, 1882 till Egypten och 1897 till Grekland. Han företog också flera "strövtåg" genom den franska landsbygden — särskilt sommartid och under sina senare år — och skrev därifrån insiktsfulla och ibland spirituella resebrev. Våren 1888 åtföljde han Oscar II på dennes sydeuropeiska resa och försåg tidningen med täta telegram om kungens förehavanden. Men Paris be- traktade han med rätta som sin fasta punkt i livet och därifrån skrev han om allt men helst om politik, konst, teater och musik. Med sin utåtriktade och sällskapliga läggning kom han att inta en bemärkt plats i olika journalistsammanhang, särskilt i Syndicat de la presse étrangére och 1894—95 som Publicistklubbens representant i den internationella presskommissionen. Han var bl a även pressombud vid nationalförsamlingen, vilket innebar att utländska journalister endast genom hänvändelse till honom kunde erhålla tillträdeskort, samt riddare av hederslegionen.

Någon stor publicist var J inte, men han var den egentligen förste sv journalist som gavs möjlighet att göra moderna reportage i utlandet, och med sin enorma person- och lokalkännedom och sin glada tjänstvillighet blev han en stimulerande rådgivare av stor betydelse för andra journalister i Paris. "Alla kände honom och alla kände han." Särskilt uppskattad blev han i konstnärs-och författarkretsar. Hans egna konstnärliga intressen avsatte visserligen inga märkligare resultat — både hans många konstbrev och hans 1909 utgivna monografi över Alfred Wahlberg håller sig till ytföreteelser — men han var sekreterare vid utformandet av opponenternas skrivelse till FrKA 27 mars 1885 och blev en av deras tidigaste vapendragare. Sin stora popularitet bland konstnärerna vann han emellertid främst genom sina entusiasmerande sällskapstalanger och sin fyndighet som festarrangör. I den nordiska konstnärskolonin i Grez bodde han i samma pension som Strindberg, Carl Larsson och Ville Vallgren, med vilka han bl a sjöng kvartett. Själv spelade han både piano och gitarr och sjöng gärna franska, spanska och italienska visor. Vid alla glada tillställningar höll han långa spirituella tal, och vid de tillfällen då Carl Larsson bidrog med sina s k kartonger — stora färglagda karikatyrer av festdeltagarna — försåg han dessa med kvickt respektlösa verser. Han var en de många rollernas man, bara inte de tråkiga, och kunde exempelvis vinna ett vad genom att i frack simma över Seine. F U Wrangel ansåg att J till det yttre var så litet parisare som möjligt och "såg ut som en skutskeppare från skärgården", medan Vallgren fäste sig vid att han var vacker och "elegant klädd efter sista modet". I Sevilla uppträdde han enligt Claes Lagergren "klädd i vid spansk kappa, fodrad med de spanska färgerna rött och gult" och med en gitarr i handen.

Om man bortser från Strindberg och Georg Pauli, vilka efter en tid började betrakta honom kritiskt, blev J något av en inspiratör för sina många konstnärsvänner. Mest entusiastiska är de eftermälen som Vallgren och Carl Larsson givit honom. Den förre, som torde ha varit den som J var mest tillsammans med, lät honom få en plats i den vallgrenska graven i Paris, och den senare, som betecknade honom som "en härlig människa" och "en praktkarl", försäkrade att "vi skulle aldrig ha stått ut med livet i Paris utan Spada, åtminstone inte jag". Carl Larsson har också förevigat honom i en akvarell. Bland övriga porträtt av J har de mest berömda utförts i olja av Ernst Josephson och Zorn. På Hugo Birgers stora livfulla tavla Konstnärernas fest på Ledoyens restaurang intar J en central och upphöjd plats som livsglad talare.