Frans Jennings

1 Jennings, Frans, f 1692 i Belfast, Irland, d 19 juli 1754 på Skånellaholm, Skånela, Sth. Järnexportör i Sthlm från 1720-talet, naturaliserad sv adelsman 21 juli 42, deltog i riksdagarna 42—43 o 51—52, kommerseråds titel 8 juli 51, bruksägare.

G 6 febr 29 i Sthlm, Ty, m Maria Christina Bedoire, dp 16 okt 11 där, Nik, f jan 42 i Sthlm, dtr till grosshandl o brukspatronen Jean B (bd 3) o Maria Juliana Paradis.

Vid sin naturalisation som sv adelsman 1742 uppgav J, att han då vistats 23 år i Sverige. Han förekommer dock inte i kro-notaxeringslängden för Sthlm 1725 men var 1728 en av de stora järnexportörerna där och gifte sig följande år med en dotter till den framstående sthlmsköpmannen Jean Be- doire. Från 1730-talet var J:s firma vid sidan av Carlos & Claes Grills och Jean H Lefebures den mest betydande i Sthlms export, och från 1740-talets mitt var den väsentligt större än hans närmaste konkurrenters.

Till omkr 90 % var J: s export destinerad till brittiska hamnar, och även om London och Bristol tog huvudparten, spelade förbindelserna med Irland, speciellt Dublin och Belfast, en påfallande stor roll under de tidigare åren. Under dessa synes J:s handelsförbindelser i övrigt till en viss del ha gällt Danzig, Königsberg och andra Östersjö-hamnar, men med tiden kom praktiskt taget hela exporten att vara destinerad till hamnar utanför Öresund.

J:s export bestod till alldeles övervägande del av stångjärn (80—95 %). Vanligen låg värdet av utförseln omkr tio gånger så högt som värdet av införseln. Importen bestod i huvudsak av salt, socker, textilier och tobak. Däremot gav sig J ytterst sällan in i handel med spannmål. Även om inte någon egentlig specialisering förekom bland Sthlms handelshus under 1700-talet, var denna koncentration av verksamheten till järnexport på Storbritannien typisk för en rad av de köpmän av brittisk härstamning som slog sig ned i Sthlm under frihetstidens första årtionden. Att J mycket snabbt nådde en ledande position bland Sthlms exportörer kan tyda på att utrikeshandeln inte i sig själv var speciellt kapitalkrävande eller i varje fall att köpmännen inte behövde arbeta med något stort eget kapital, medan däremot kontakterna med köpmän i det land dit exporten gick var av desto större betydelse.

Det är påfallande, att det dröjde ända till 1751, innan J utvidgade sin verksamhet till att även omfatta brukshantering. Det fanns flera olika ekonomiska och sociala motiv till att 1700-talets köpmanshus band en betydande del av sitt kapital i bruk och andra fasta anläggningar. Att J 1751 övertog Forsmarks bruk kan ha haft samband med hans förlagslån till den tidigare ägaren. Redan följande år utvidgades bruksinnehavet med Ströms bruk och Gnarps masugn i Gävleborgs län och 1753 inköptes Antskog och Koskis med Fiskars och Kulla masugnar i Finland. Det är möjligt att det samarbete med skotten Robert Finlay (bd 16) som inleddes 1752 och som följande år ledde till bildandet av firman Jennings & Finlay haft betydelse för denna utveckling, och det är också möjligt att den inflation som började göra sig gällande gjorde fast egendom till ett lockande placeringsobjekt.