Johan III

Johan III, f 20 (GIR, 1538) dec 1537 på Stegeborgs slott, Ög, d 17 nov 1592 på Sthlms slott o begr 1 febr 94 i Uppsala domkyrka. Föräldrar: konung Gustav I o Margareta Eriksdtr (Leijonhufvud). Arvfurste genom Västerås arvförening 13 jan 44, förläningsbrev på Åbo o Kumogårds län samt Åland som ärftligt furstendöme 27 juni 56, styresman över hela Finland o högste befälh över krigsfolket där 29 juni 56— 60, utökad förläning på Åbo, Kumogårds o Raseborgs län samt Åland 7 sept 57, sändebud till drottning Elisabet i England sept 59—april 60, resa till Polen juni—okt 62, dömd förlustig liv o egendom av riksdagen i Sthlm 7 juni 63, kapitulerade på Åbo slott 12 aug 63, därefter i fångenskap på Gripsholms slott, fick tillåtelse vistas på Arboga kungsgård nov 67, följde Erik XIV på fälttåget under vårvintern 68, vistades i Eskilstuna maj—juli 68, började tills med hertig Karl uppror mot Erik i juli 68, utropades efter Sthlms kapitulation till konung 30 sept 68, vilket bekräftades av riksdagen i Sthlm 24 jan 69, krönt i Uppsala 10 juli 69.

G 1) 4 okt 62 i Vilna m Katarina Jagellonica, f 1 nov 26, d 16 sept 83 på Sthlms slott, begr 15 febr 84 i Uppsala domkyrka, dtr till Sigismund I av Polen o Bona Sforza av Milano; 2) 21 febr 85 i Västerås m sin kusindtr Gunilla Bielke (bd 17), f 25 juni 68, d 25 juni 97 på Bråborg, Dagsberg, Ög, begr 21 jan 98 i Uppsala domkyrka, dtr till riksrådet Johan Axelsson Bielke o Margareta Posse.

J var det äldsta barnet i Gustav I:s barnrika andra äktenskap och på både fäderne och möderne nära besläktad med den sv rådsadeln. Tillsammans med den fyra år äldre halvbrodern Erik uppfostrades han i renässansens bästa anda efter ett av pomraren Georg Norman ambitiöst upplagt program.

Liksom Erik fick J tidigt av fadern praktiska övningsuppgifter inom förvaltning och ekonomi. Femton år gammal utfärdade han kvitton på pengar och leveranser och skrev sig då som senare Iohannes. Han och Erik fick tillsammans uppdrag vid Sala silvergruva. Kungen höll dem också underrättade i utrikespolitiska frågor och ville höra deras mening. I april 1555 kom underrättelse om att ryssarna gått över gränsen till Finland. Kungen begav sig i aug med sin familj dit för att på allvar ta itu med den ryska frågan. I Sverige skulle Erik jämte Per Brahe ta hand om styret under kungens nästan årslånga bortovaro.

De förhandlingar som omedelbart efter ankomsten till Åbo fördes med en beskickning från den under upplösning varande livländska ordensstaten överlät kungen 21 aug till J, som därmed fick göra sina första lärospån som förhandlare. Någon formlig allians, som önskades från sv sida, hade livländarna efter den av ordensmästaren nyss slutna freden med Ryssland inte någon möjlighet att erbjuda. Trots detta beslöt kungen att börja kriget med en offensiv i riktning mot Ladoga och Neva, den illa förberedda och misslyckade s k Nöteborgsexpeditionen.

J fick på nära håll följa krigsuppladdningen och hade på nyåret 1556 självständiga uppgifter i södra Finland vid frambe-fordrandet av krigsfolk till ryska gränsen. I ett betänkande, troligen från april 1556 (Viljanti), förordade J i motsats till kungens defensiva krigföring en ny offensiv och skisserade ett kostsamt rustningsförslag med inskärpande av betydelsen av att soldaterna fick ligga i tält, fick ordentlig föda och försågs med utlovad sold.

5 juni 1556 skrev Gustav I från Åbo till storfursten om önskvärdheten av fred och meddelade, att han för att undvika fördröjningar och gränsbekymmer i sitt ställe förordnat J till regent i Finland. Kungen sökte slippa de förödmjukande indirekta underhandlingarna via storfurstens ståthållare på Novgorod. Troligen har detta i hög grad bidragit till det finska hertigdömets tillkomst vid denna tid (Viljanti). I slutet av juni erhöll J förläningsbrev på Åbo och Kumogårds län som ärftligt furstendöme på manslinjen. Några dagar senare fick han överta högsta ledningen i Finland både på det civila och militära området.

Förläningsbrevet var den första konkreta utformningen av Gustav I:s ödesdigra anordningar för sina barn. Vid besök i Sverige följande sommar och höst fick J ett nytt förläningsbrev med tillägg av Raseborgs län och underskrev en försäkran om trohet mot kungen och riket. I de furstliga rättigheterna ingick inte att besluta om krig, fred och förbund. Ett litet förbehåll fanns dock för furstens handlingsfrihet, om något tillfälle gavs som kunde komma Sveriges rike till godo eller om rådslag i ärendet ej medhanns på grund av menföre eller lång väg. Detta andra länsbrev hade delvis nya bestämmelser i anslutning till kungens arbete med utformningen av sitt testamente (Oden 1963).

Återkommen till Sverige släppte Gustav ingalunda kontrollen över sonens förehavanden, och i realiteten handlade han i varje fall till en början själv de viktigaste finska ärendena. Han sörjde för tillförseln dit av persedlar och krigsfolk, han såg till att murmästare och snickare sändes till Åbo, där J hade "ganska skröpelige hus och våninger att vistas uti" och han försåg sonen med kanslipersonal och vid behov t ex med läkare. Han höll också uppsikt och räfst med fogdarnas uppbörd och register.

Efter orienterande resor i sitt furstendöme och nära två månaders vistelse i Viborg var J från omkr 1 nov 1556 stationär i Åbo. Där etablerade han ett hushåll med familjeliv tillsammans med sin älskarinna från Sthlm Karin Hansdotter, med vilken han hade i varje fall fyra barn födda före hösten 1561 (jfr Gyllenhielm). Under J:s furstetid upprustades Åbo slott. Salarna pryddes med tavlor och dyrbara gobelänger, stora bordsuppsatser i silver togs i bruk vid festerna, en tornérplats uppfördes, jaktpartier ordnades från Åbo och Ulfsby, där J gärna vistades, och i biblioteket fanns en uppsättning böcker som motsvarade högt ställda anspråk på samtida bildning.

Åbo stad har ansetts blomstra under perioden. Det talrika hovet (262 personer 1563) och J:s bygglusta och praktlystnad måste givit många arbetstillfällen för hantverkare av skilda slag liksom förtjänst till det handlande borgerskapet på varuleveranser till hovets behov. Många bevis finns på J:s goda förhållande till Åbo borgerskap. Under furstetiden har J i motsats till under sin kungatid också haft en god ekonomi och kunnat betala för sig. Staden Björneborg grundades av J efter flyttning från Ulfsby, och Ekenäs stad återuppstod. Han vårdade sig nu liksom senare om stadsnäringarna. Fördelarna av denna aktiva omvårdnad bör ha övervägt de nackdelar som furstendömets tullgränser gentemot det övriga Finland innebar.

Att förhållandet till Ryssland och Livland skulle bli den allt dominerande frågan för J låg i hans av fadern givna uppgifter. Med ledning av de rapporter från sina utsända kunskapare han fått rörande polska rustningar i Livland sökte J påverka fadern till någon form av ingripande. Kungen var full av misstro och angelägen om bibehållande av freden med Ryssland och kunde inte inse att Sverige hade något att vinna men rekommenderade fortsatt kunskapande. I dec 1557 kunde J ge fadern besked om fördraget mellan ordensstaten och Polen i Pozwol, varigenom ett förbund slutits med udden riktad mot Ryssland. Nyåret 1558 inföll ryssarna i Livland och intog i maj Narva, en ytterst betydelsefull erövring som påverkade den för hela västerlandet viktiga ryska handeln.

Under våren 1558 började kung Gustav visa uttalat missnöje med J. Han klagade över dålig rapportering och över att J satt för mycket stilla på Åbo men framför allt började han förstå, att sonen redan var i gång med en självständig utrikespolitik. I juli avsände han ett stort förmaningsbrev, där han på det bestämdaste varnade för ekonomiska transaktioner med ordensmästaren och för den effekt detta kunde få på freden med Ryssland. Han påminde J om hans obligation. J föll till föga för den faderliga förmaningen men framhärdade med att tala om "den sköne tillfälle och lägenhet" som erbjöd sig i Livland. Kungen sammanfattade i slutet av juli sina betänkligheter mot J:s livländska politik i nio punkter och avslutade brevet med de kända orden: "Käre son, oss förundrer ock, att du äst så heter till att trängte och längte efter olycken, såsom ock skedde, när vi vore i Finland, att du hade ingen ro förr än den fejden kom uppå gång. Uti like måtte sker det ock nu med de livländer ... Vore väl gott, att du lydde anners råd". Gustavs hjärta klappade dock alltid för J, och dagen därpå skrev han ett litet förklarande brev om att avsikten endast varit att faderligen varna för alla farligheter.

Redan nyåret 1558 kan man spåra en antydan om att J bakom faderns rygg höll sin bror Erik underrättad om de livländska frågorna, och han fortsatte att ge Erik speciella meddelanden i ärendet. J kunde från sin utsiktspunkt i Åbo tämligen snabbt hålla sig underrättad om det skiftande och invecklade skeendet. Att han tidigt tänkt sig att ur ordensstatens konkursbo mot lån erhålla vissa områden i pant är tydligt. Han hade före den äldre brodern fått en självständig administrativ uppgift. Hans önskan om en från den sv kronan fristående maktposition har varit mycket stark.

I maj 1559 for J till Sverige, och i juni sammanträffade bröderna med kungen, Sten Eriksson (Leijonhufvud) och Svante Sture på Stegeborg. Där beslöts, av allt att döma på J:s initiativ, att han skulle låta sig "brukas legationsvis" till England för att befrämja Eriks stora dröm om giftermål med drottning Elisabet. Att kung Gustav förmåddes satsa på denna dyrbara plan är märkligt. Han måste ha känt det som en säkerhet, att hans svåger Sten Eriksson medföljde på resan, och dessutom, som framgår av ett brev till denne, gärna sett, att "vår käre son J kunde desslikes med giftermål komme därtill något land som han vore belåten med". För J måste detta tillfälle att få komma ut i världen ha varit utomordentligt stimulerande. 11 sept 1559 lämnade eskadern Älvsborg, och redan den 17 var man framme i England.

Det säger ganska mycket om J:s kvalifikationer, att den sparsmakade och misstänksamme Erik ansåg honom vara en representativ legat. Några utlänningars omdömen om J:s personlighet vid denna tid berömmer hans begåvning, hans eleganta och lediga latin och behagliga tal. Han beskrives av en fransk humanist vara av rak och reslig växt (enl gravundersökningen 171 cm lång), ha ljus hy och eleganta åtbörder och i likhet med svenskarna i allmänhet ha för kort näsa och de övre tänderna något för långa (Andersson, Erik XIV, 1963, s 36 f). Hans intåg i London ansågs imponerande, och han tycks genom livligt deltagande i hovlivet, i jaktpartier och i bollspel, genom påkostade fester och stor frikostighet med gåvor ha vunnit ett gott anseende i London. Närmast som ett motdrag mot den kejserlige friaren framlade han i dec ett förslag till reglering av Englands och Sveriges inbördes förhållanden, rikt på storstilade löften, som ej kunde vara acceptabla för kung Gustav och väl knappast var det ens för Erik, även om denne var beredd att gå långt därvidlag. Rimligen bör J också ha medverkat vid utformningen av det stora tal, som den ständige sv legaten i London Dionysius Beurraeus höll inför engelska rådet 3 april 1560, där bl a betydelsen av den sv-engelska unionen för handeln på Ryssland framhölls. 12 april var J ännu kvar i London, den 30 daterade han sitt första brev i Älvsborg.

En förutsättning för J:s resa hade varit, att Erik under tiden skulle bevaka hans intressen i Livland och verka för ett sv pantlän där för J:s räkning. Det gällde Reval, tidvis Sonnenburg och Pernau. I nov 1559 hade Erik bekräftat J:s finska länsinnehav, lovat hjälpa till med förbättring av detta med Loppis sn och att i framtiden ersätta utlägg i England, om de komme att överskrida den av kungen givna ramen. J hade framställt en begäran, att de livländska områdena i framtiden skulle ställas direkt under hans jurisdiktion. På denna punkt svarade Erik redan nu undvikande. F ö hade han under J:s bortovaro bemödat sig om den livländska frågan men också under tiden fått ett alltmer vidgat personligt intresse för den baltiska politiken och förståelse för dess handelspolitiska betydelse. Dessa förhandlingar hade varit ett irritationsmoment bland flera mellan Erik och fadern. Efter den preliminära rapport som den på senhösten hemvände Sten Eriksson lämnade var Gustav mycket tvivlande inför det engelska frieriets möjligheter och absolut negativ till Eriks önskan att personligen fara till London. Kungen var under våren 1560 sjuklig och väntade med otålighet på J:s återkomst.

I en skildring av kung Gustavs sista stunder och död sägs, att J var "K M:t mäkta kär", och att när sonen kommit hem började han "vänliga handla med var man och sade sig nu vilja av denna världene gladelig". J lyckades på rätt svaga grunder förmedla en optimism om framgång av det engelska frieriet bara Erik for till England i egen person. Kungen lät sig på nytt övertygas av sin älsklingsson, och vid riksdagen i Sthlm i juni 1560 beviljades förutom bekräftelse av Gustav I:s testamente också medel till Eriks engelska resa. I början av aug underskrev Erik ett förpliktelsebrev i händelse giftermålet skulle bli av, där han förutom allmänna paragrafer om Sveriges självständiga ställning vid en eventuell personalunion bl a försäkrade, att om fadern avlede under hans englandsvistelse skulle J tillförordnas som Sveriges "gubernator och regent". Om giftermålet ej bleve av, skulle omkostnaderna räknas på Eriks anpart av arvet efter fadern. 14 aug 1560 tog Erik avsked av fadern, och dagen därpå blev denne sängliggande.

Det enda som kunde hejda Eriks avresa var egentligen hans spirande misstänksamhet mot brodern. En sv-engelsk union skulle för J:s del ha inneburit många personliga möjligheter i Sverige. Enligt Eriks åsikt dröjde J märkligt länge med att underteckna sin obligation rörande det eventuella regentskapet. J urskuldade sig senare med att han varit så tagen av faderns sjukdom. Han vistades också mot slutet långa tider i sjukrummet. Hans trohetsförbindelse till Erik är daterad 28 sept. Följande dag avled kung Gustav.

Erik nåddes i Älvsborg av budet om faderns död och vände sakta åter till Sthlm i en sorts eriksgata, medan J under tiden förberedde begravningen. Den nye konungen hävdade omedelbart och konsekvent sin suveränitet på inte minst J:s bekostnad. Ingenting syntes bli kvar av dennes självständiga position. Vid riksdagen i Arboga i april 1561 fixerades furstarnas rättigheter och inskränktes avsevärt i förhållande till Gustavs testamente och praxis i J:s hertigdöme. Furstarna blev förläningstagare med några få kvarstående höghetsrättigheter. J kämpade i det längsta för rätten till egen utrikespolitik, vilket dock Erik satte sig emot. En fortsatt ståthållarställning i Finland var det inte tal om lika litet som om något vice regentskap i Sverige vid Eriks planerade englandsresa. Resultatet av J:s ansträngningar i Livland kom Erik till godo. Ännu strax före och efter faderns död skötte J kontakterna med de livländska sändebuden i Sthlm och förhandlade mer eller mindre Erik ovetande om Revals överlåtande till honom själv. Efter förhandlingar nyåret 1561 ställde sig Reval och adeln i de kringliggande landskapen i juni under den nye sv konungens beskydd. Som ett ringa vederlag för J erbjöd Erik förvärvet av Sonnen-burg på Ösel som pant.

J gjorde nu nya kombinationer för att rädda något självständigt område för sin egen del. Han anknöt till Polen och genom sin sekreterare Ezechias Gepfart (bd 17) sökte han i febr kontakt med greve S Teczynski. Avsikten var att få förmedlat till konung Sigismund August i Polen förslag om gifte med dennes yngre syster Katarina. J skulle tom att döma av ett bevarat koncept ha varit villig att avträda sitt finska hertigdöme till Erik mot ersättning och berörde i brevet också sina giftermålsplaner (Arnell, s 154). Han kvarstannade i Sverige hela våren 1561 och spelade sin statistroll i det praktfulla kröningsskådespelet i Uppsala sommaren s å.

Eriks närmanden till Ryssland gjorde polske kungen angelägen om neutraliserande åtgärder. Fjorton dagar efter kröningen anlände en polsk beskickning under greve Johan Tgczynski till Sthlm med förslag om giftermål mellan J och en av de polska prinsessorna som underpant på ett polsk-sv samförstånd. Samtidigt anhöll polackerna om ett lån på 100 000 dlr. Detta giftermålsförslag avvisades ej av Erik, men till förbundstanken, som var det för Polen väsentliga, höll han sig avvaktande. Sigismund August sökte i första hand placera den äldre systern Anna, men J sände vid Teczyriskis återresa i aug 1561 på nytt Ezechias Gepfart till Polen för att anhålla om Katarinas hand.

J, som efter mer än två års bortovaro återvänt till Åbo, hade i sin iver först planerat att redan innevarande höst själv fara till Polen och begärde av Erik att få eskort genom Livland av krigsfolk i sv tjänst. Allvaret i J:s giftermålsplaner kan också utläsas av att han i okt avvecklade förhållandet till Karin Hansdotter, som erhöll rikligt underhåll och giftes bort med den hos J anställde Klas Andersson (Västgöte), f ö sedan avrättad av Erik. Vid början av hösten har Erik tydligen ännu stött J:s giftermålsplaner. En avgörande förändring inträdde i och med överenskommelsen 28 nov 1561 i Vilna mellan Sigismund August och ordensmästaren i Livland om erkännande av polsk överhöghet över hela den gamla ordensstaten, alltså inklusive områden som redan var i sv eller rysk besittning. För Sigismund August var Ryssland huvudfienden, och det var för honom naturligt att söka neutralisera den sv medtävlaren genom att på nytt anknyta till giftermålsprojektet mellan J och en av hans systrar.

I början av nov skrev polske kungen till Erik och föreslog J som förhandlare från sv sida vid en polsk-sv överenskommelse. En anhållan av Erik 3 jan 1562 om ett penninglån på 200 000 mark besvarades av J den 14 jan negativt under många ursäkter. Vad J erhållit i morsarv hade han utlagt för "tapitseri och andre mine nödtorfter". Två veckor senare kunde J låna polske kungen 30 000 dlr. Greve Tgczynski infann sig i slutet av jan 1562 i Åbo. Tanken från polsk sida var att J skulle medverka till en gemensam sv-polsk front mot Ryssland. Dessutom anhölls om lån mot pantförskrivning och om hjälptrupper mot ryssarna. J svarade snabbt på förslaget om lån mot pant, och redan 28 jan infann sig J:s förtrogna råd Herman Fleming i Reval, där fortsatta, delvis hemliga förhandlingar fördes. J har vid denna tid haft klart för sig Eriks misstänksamhet och spirande motvilja mot den polska förbindelsen.

Erik fick snart underrättelse om lånet till den polske kungen och gav sina förtroendemän i Estland order att beslagta pengarna och f ö gå offensivt till väga. Gentemot Teczynskis förbundsförslag uttryckte Erik sin förvåning över att han ej förhandlade direkt med honom utan med hans undersåte J. I brev till denne i sin tur varnade han för polske kungens önskan att bara vinna tid för en uppgörelse med Ryssland och avsikt att sedan vända sig mot Sverige. Han erbjöd vidare J att överta hans egna förhoppningar på ett gifte med den skotska drottningen Maria Stuart.

Sigismund August fortsatte dock att söka påverka Erik via J, vidhöll framför allt förbundstanken men även giftermålsförslaget och önskade ett ytterligare lån på 100 000 dlr. J var febrilt verksam för att söka undvika en sv-polsk konflikt. En viss förlängning av stilleståndet utlovades också av Erik, men när Pernau 4 juni givit sig till svenskarna, återkallade han stilleståndet, och polske kungen sökte i stället förbund med Danmark mot Sverige. Erik varnade J för att bege sig till Polen utan hans tillstånd. Han ställde sig i brev 16 juni fortfarande ej helt avvisande till det polska giftet men önskade sköta förhandlingarna med Polen själv.

J å sin sida måste nu handla snabbt. Att han insåg situationens vådor framgår av att han i början av juni avkrävt sina båda närmaste adliga rådgivare Henrik Klasson (Horn) och Herman Fleming en speciell trohets- och tysthetsed. På sitt amiralsskepp Ursus Finlandicus anlände J 26 juni i greve Teczynskis sällskap till Danzig. Ezechias Gepfart, som redan befann sig där, sändes, medförande 50 000 dlr, omedelbart till polska hovet för att underrätta om J:s ankomst.

På polsk sida hade man nu förstått, att en motsättning förefanns mellan J och hans bror kungen, men man var troligen ännu inte helt på det klara med arten av J:s vasallförhållande till Erik, vilket J beskrev som jämförligt med de tyska furstarnas till kejsaren. I Danzig nåddes han av Eriks reseförbud av den 16 juni. Han måste ha ansett sina möjligheter att medla mellan de båda kungarna för mycket små. Sigismund August hade dock drivit förhandlingarna långt, tagit emot J:s pengar och hade J personligen närvarande i landet som en pådrivande faktor. När Ezechias 21 juli återvände till J i Danzig, kunde han inge denne vissa förhoppningar. Kungen sände ett ilbud i förväg för att lova lejd och bebåda sina utsändas snara ankomst. De polska sändebuden skulle på väg till Sthlm i Danzig förhandla med J och greve Teczynski. J medverkade vid detta tillfälle till en fortsatt uppehållande politik och sade sig efter giftermålet lättare kunna tala brodern tillrätta. Han accepterade omedelbart inbjudan att träffa Sigismund August personligen i Kovno, där de möttes 12 sept. Redan 23 sept var bröllopsdagen fastställd. 4 okt äktade den nu snart 25-årige prinsen den elva år äldre Katarina Jagellonica i den litauiska huvudstaden Vilna.

I hemgift tillförsäkrades bruden 32 000 ungerska gyllen och 50 000 dukater ur arvet efter modern Bona Sforza men skulle därmed avstå all arvsrätt f ö. Därtill kom smycken och klenoder till ett betydande värde. Som livgeding utlovade J Kastelholms slott med Åland, Raumo stad och socknarna Lappo och Letala. Hon erhöll också rätt att fritt utöva sin katolska religion. Som säkerhet för de 120 000 dlr J beviljat polske kungen som lån erhöll han sju pantslott i Livland, främst Wittensten och Karkus, båda eftertraktade av Erik. Slotten låg som en buffert mellan det sv området i norr och det polska i söder med nära känning med av ryssarna invaderade områden. Deras läge var således i högsta grad utsatt och möjligheten att hävda innehavet tvivelaktig.

I slutet av okt befann sig hertigparet på hemväg och uppehöll sig en tid i Riga. De hade valt landvägen genom Livland, som under rådande krigstillstånd var mycket riskabel. 4 nov fick Svante Sture, som satt som Eriks ståthållare på Reval, genom bud från J en förfrågan om de fick passera K M:ts av Sverige land för att sedan från Reval fara över till Åbo. Denna anhållan beviljades mot beseglade försäkringar. Innan de ännu passerat Reval, föll 18 nov Wittensten, det främsta av J:s pantslott, i Eriks händer. Enligt k befallning skulle sv krigsfolket koncentrera sig på erövringen av J:s slott. Vad gällde Karkus erbjöd J, att han och Erik skulle inneha det tillsammans. Ryssarna hotade f ö att lägga beslag på allt som inte svenskarna lyckades försäkra sig om.

I mitten av dec var hertigparet i Åbo. J hade lyckats genomföra sitt gifte, men hans strävan efter en maktställning i Livland syntes helt slå fel, och han hade allvarligt stött sig med sin bror. En beskickning från Erik lyckönskade honom visserligen men påpekade samtidigt, att denne inte kunde lida, att han lånat ut pengar till rikets fiende, och begärde besked om han tänkte hålla sig till Sverige eller Polen. J erbjöd sig liksom förut att medla mellan Erik och Polen och hade härvid stöd i rådets uppfattning. Men Erik litade inte längre på J. Inför det väntade kriget med Danmark måste han ha ryggen fri och J under kontroll.

Material som kunde användas mot J insamlades systematiskt. En ung adelsman, som tidigare varit i J:s tjänst och som uppträtt i Uppland med antydningar om att J skulle till hösten inneha Sveriges rike, togs i april 1563 i fängsligt förvar och utsattes för förhör under tortyr. Erik har med sin allmänna misstänksamhet sannolikt fruktat en revolt till J:s förmån. Samtidigt översände han ett par adelsmän till det finska furstendömet för att utöva konungsräfst, och J kände sig direkt provocerad. Hans båda rådgivare Henrik Klasson och Herman Fleming avrådde från motstånd och för våldshandlingar mot de k mönsterherrarna. När J trots detta lät fängsla dem — dock endast för ett par dar — uppsade de båda rådgivarna skriftligt sin trohet mot hertigen. Några av J:s förtrogna tjänare bortfördes från Åbo till förhör inför konungens höga nämnd. Själv fick J uppmaning att personligen inställa sig i Sverige för att stå till svars, vilket han underlät. 31 maj avgav Henrik Klasson och Herman Fleming vittnesmål om J:s förhållanden och planer. Den riksdag som i början av juni sammanträdde i Sthlm — dock med en svag representation från adelns sida — dömde J som landsförrädare. Anklagelserna gick främst ut på att han brutit mot Arboga artiklar, anhållit konungens sändebud och försträckt Sveriges uppenbara fiende konungen i Polen med pengar.

Genom k ombud förelades domen för J. Han skulle få behålla sitt furstendöme på villkor att han svor ny trohetsed till kungen, ständigt hade några av kungens förtroendemän hos sig, ej befattade sig med rikets saker, avstod från rätten att slå mynt och skulle bli den tredje i successionsordningen efter Magnus och Karl. J vägrade att underkasta sig och avvisade dessa villkor. Han synes ha litat till hjälp från Polen, medan broderns trupper började samlas kring Åbo. J hade visserligen goda förråd på Åbo och hade bort kunna utstå en längre belägring, men troheten innanför murarna började snart vackla. 12 aug kapitulerade J mot fri lejd till Sthlm för sig, Katarina och 40 hovtjänare förutom polacker och italienare. Han erhöll också rätt att medföra allt gods han kunde ta med sig. 19 aug meddelade han från Åbo svågern om sin kapitulation, som han sade sig ha gått in på för att undvika blodutgjutelse. Han bad denne intervenera hos brodern, för att han åter skulle komma till sin förra makt och succession, och trodde, att med tålamod allt skulle ordna sig. Troligen har brevet aldrig kommit svågern tillhanda. Han var länge okunnig om J:s och Katarinas öde och hade via Danmark nåtts av rykten om att J skjutits under belägringen.

24 aug begav sig den lilla flottan med J och hans hov av från Åbo och mottogs den 28 i Vaxholm av Jöran Persson som läste upp en diger anklagelseskrift för J. Denne skall då otåligt ha utropat: "Om mig och min sak skola kejsare, konungar och furstar döma men icke du, din prästekläpp". Katarina skall vid detta tillfälle ha avvisat förslaget att skiljas från maken. Hertigparet fördes direkt till Gripsholm. En rad av J:s tjänare dömdes av konungsnämnden till döden 1 sept och avrättades. Erik själv befattade sig inte annat än skriftligen med frågor rö- rande J. Han var i färd med åtgärder för att möta det danska anfallet, som satte i gång i början av aug. Jöran Persson fick Eriks speciella uppdrag att sköta J:s omhändertagande och fängsliga förvaring. Han förbjöds all kontakt med yttervärlden och J skulle följas av vakt, när han rörde sig inom slottet utanför sitt rum. Katarina fick i motsats till J tillåtelse att med sina damer promenera i slottsträdgården. De hölls med mat och dryck enligt den matordning som gällde för prinsessorna vid Eriks hov.

Den noggranna inventeringslistan (tr av R Hausen 1909) över vad J fört över från Åbo upptog smycken, kläder, bordssilver, tapisserier och böcker och ger upplysning om den prakt som en nordisk renässansfurste kunde utveckla. Värdeföremålen ansåg sig Erik kunna disponera efter gottfinnande. En del av hertigparets kläder portionerades dock ut för deras eget bruk. Vad som måste ha varit mycket välkommet var en stor bokleverans på nyåret. Under de drygt fyra år J satt fången hade han god tid för läsning, och han har själv senare sagt, att han särskilt studerat kyrkofädernas skrifter. Katarinas balanserade katolicism och varma religiositet måste ha påverkat honom under denna tid, då de var helt hänvisade till varandra. Under fängelsetiden föddes först dottern Isabella, som emellertid dog efter ett par år, och i juni 1566 sonen Sigismund.

I okt 1563 slöts ett förbund mellan Danmark och Polen riktat mot Sverige. Bland Sigismund Augusts krigsmål ingick också återinsättandet av J i hans forna ställning. J och hans gemål var för Erik värdefulla brickor i det politiska spelet. Det fångna hertigparet hämmade den polske kungens handlingsfrihet. Katarina Jagellonicas person visade sig också ha en ytterst speciell betydelse som politiskt trumfkort gentemot tsaren. Ivan IV hade tidigare friat till Katarina och blivit skymfligt avvisad. Han begärde nu våren 1566 hertiginnans utlämnande, antagligen som påtryckningsmedel mot polske kungen. I febr 1567 gick det sv sändebudet till tsaren, enligt sina yttersta instruktioner, med på Katarinas utlämnande, och traktat mellan Erik och tsaren upprättades om uppdelningen av intresseområdena i Livland.

Situationen innebar en stark nervspänning för Erik, samtidigt som kriget med Danmark gick dåligt. Efter de s k Sturemorden i maj 1567 följde för kungen en långvarig period av sinnesförvirring, då han endast sporadiskt kunde sköta rikets styrelse. Han vistades huvudsakligen på Svartsjö slott och led tidvis av tvångsföreställningen att han själv hölls fången och att J var konung. För att reda ut hur det förhöll sig, önskade han träffa brodern. Ett egendomligt möte, efter stor tvekan tillstyrkt av rådet, ägde rum vid Svartsjö i okt 1567, dit J och Katarina förts. Erik föll på knä för J. Denne i sin tur gjorde detsamma och avvisade tanken, att det var han som var konung. Vid förhandlingar framställde J önskemål om att återfå sin arvsrätt, få Estland till furstendöme och erhålla ett lämpligt skadestånd. Förslag väcktes från rådets sida om att J skulle överta regeringen som riksföreståndare. Han fick röra sig friare och erhöll i nov tillåtelse att vistas på Arboga kungsgård. 14 jan 1568 utkvitterade han ett gåvobrev från Erik på 10 000 mark. Under vårvintern följde han tillsammans med hertig Karl den nu tillfrisknade Erik på hans krigståg söderut för att hejda de långt in i Östergötland framträngande danskarna. Enligt Hogenskild Bielke, som hade en ledande ställning i krigståget, blev det under detta fälttåg klart för krigsfolket och en större allmänhet, hur "svag och rasande" Erik var. Jöran Persson, som hållits fängslad och var livdömd, togs nu till nåder igen. I april återkrävdes av släktingarna till mordoffren i Uppsala de utbetalade botbeloppen. Ryska sändebud befann sig i Sthlm för att hämta Katarina. Under våren fördes hårdnande förhandlingar mellan bröderna om J:s framtida status och om förhållandet till Polen.

Något fog för Eriks misstankar, att J planerat en statskupp mot honom våren 1563, fanns säkerligen lika litet som för att adeln haft sådana planer våren 1567. Våren 1568 var läget ett annat. Med hotet hängande över Katarina, med sin egen ställning helt oklar och med en direkt rädsla för livet, som han måste ha delat med en stor del av den sv högadeln, har J försiktigt manövrerat med tydligt sikte på Eriks avsättning. Pengar ställdes till förfogande av främst de mördade herrarnas släktingar, inte minst av J:s moster, den hårt drabbade änkan efter Svante Sture. I maj vistades hertigparet i Eskilstuna, där deras dotter Anna föddes. I juni utgick inbjudan till J och Karl att närvara vid kungens bröllop med Karin Månsdotter i Sthlm 4 juli. Denna legitimering av hans långvariga förhållande till Karin och därmed också av deras barn, Sigrid och tronföljaren Gustav, född på nyåret, innebar enligt tidens sätt att se en skymf mot riket och dess adel. Hertigarna accepterade inbjudan men infann sig inte. De började i stället upproret mot Erik.

Efter en vilseledande manöver red J och Karl med en skara ryttare söderut. Några aspirationer som krigare tycks J inte ha haft. Vadstena slott intogs 12 juli 1568 genom en djärv kupp av den nu sjuttonårige Karl, varefter J här upprättade sitt högkvarter. Upproret spred sig snabbt. Från 17 sept hade hertigarna sitt fältläger vid Rörstrand och tågade upp på Norrmalm. Redan den 18 utlämnades Jöran Persson. Erik hade folk, ammunition och förråd nog för en längre belägring av Sthlm men såg sig efter hand övergiven av de sina. På morgonen 29 sept red Sten Eriksson, Pontus De la Gardie och Anders Sigfridsson (Rålamb) i täten för trupperna in genom den inifrån öppnade Söderport och upp mot Stortorget, där de stötte samman med kungen och hans drabanter. J:s morbror Sten Eriksson sårades dödligt. Kort därefter överlämnade sig Erik mot vissa vaga löften till hertig Karl, som också lyckades hindra påbörjad plundring av ryska sändebudens kvarter. Först följande dag (30 sept) red J in genom Norreport i spetsen för en stor skara ryttare och fotfolk. I samband med intåget har J tydligen direkt valts till konung. Redan samma dag kallade han sig Johan III och utvald konung.

J:s första åtgärd var att inkräva trohetseder från alla landsändar. Någon räfst med Eriks tjänare av det slag som J själv utsatts för ägde som många fruktat inte rum, även om han för framtiden höll ett vakande öga på dem som stått Erik nära. Många hade f ö bytt sida i tid. Denna mildhet var desto mer lämplig som avsättningen inför både sv och utländsk publik motiverades med att Erik var en tyrann. Paralleller drogs med Kristian II och med J som en Gustav Eriksson. Eriks okristliga och grymma regemente skildrades i bjärta färger och fick en utförlig och skicklig utformning som framlades inför riksdagen i Sthlm jan 1569. Där avsattes Erik officiellt, och valet av J till konung bekräftades med stor enighet. Arvsföljden överfördes till J:s linje. I juli försiggick J:s kröning under betydligt enklare former än Eriks. Kröningseden anslöt sig nära till 1561 års (Sjödeli). Morbroderns änka erhöll vid kröningen grevinnetitel och tre friherrar kreerades bland J:s släktkrets inom adeln.

J hade kommit till makten med hjälp av brodern Karl och rådsadeln. Något annat alternativ än J:s kandidatur erbjöd sig knappast i den givna situationen. Att adeln borde belönas för sin medverkan var dock klart, och genom det dagen före kröningen underskrivna privilegiebrevet återställdes flera av adelns under Gustav och Erik förlorade rättigheter. J har emellertid märkligt väl lyckats bevaka sin och kronans rätt vid dessa uppgörelser. Genom ett skickligt utnyttjande av motsättningen mellan hög-och lågadeln undveks alltför vittgående nya förmåner för adeln i dess helhet (Nilsson 1952, s 34). Rådsadelns allmänna krav tillgodosågs i större utsträckning, men framför allt gynnades kungafränderna rent personligt genom grev- och friherreskap med speciella bestämmelser. De utdelade länen motsvarades dock i betydande grad av förläningsindragningar och inkludering av redan innehavda områden. Under J:s långa regering har vid flera tillfällen adeln eller dess landbönder pålagts skatter i strid med privilegielöftena. Någon erkänd skattebevill-ningsrätt har adeln ej haft under J:s tid. Skattepolitiskt har kronan snarast framskjutit sina positioner i förhållande till adeln (Nilsson 1952, s 70). Den andra medverkande parten vid regimförändringen, hertig Karl, fick omedelbart tillträde till sitt hertigdöme i enlighet med faderns testamente och utan Arboga artiklars inskränkningar. Förhållandet till brodern skulle snart nog för J innebära ett stort problem.

Den avsatte och fångne Erik visade sig vara en ständig oroskälla. Det var fråga om spridda bonderörelser till hans förmån i Hälsingland, Dalarna, Uppland och Småland, om missnöje bland hans krigsfolk, om Jöns ryssetolks förbindelse med tsaren för Eriks lösgivande m m. Den allvarligaste komplotten var knuten till den stora mängd skotskt krigsfolk som låtit värva sig för sv tjänst i Livland. Dessa kondottiärtrupper, vars sold J hade svårt att få ihop, leddes av medlemmar av den skotska högadeln. Själen i den utdragna och diffusa konspirationen var Eriks förtrogne, den franskbördige diplomaten och krigsbefälhavaren Charles de Mornay (bd 11), som blivit högt betrodd även av J. Rättegången mot de Mornay i aug 1574 blev extra känslig genom att hertig Karl haft vetskap om komplotten. Inte heller Pontus De la Gardie kan helt fritas från misstankar, som han emellertid genom beredvillighet vid komplottens avslöjande lyckades avvända.

Eriks förvaring blev i samband med olika konspirationer allt hårdare, och han flyttades då och då mellan olika slott. Detaljrika anvisningar hade tidigt utfärdats om hur han skulle avlivas ifall något förräderi skulle utbryta. En formlig dom över honom fälldes av rådet i mars 1575. I febr 1577 insjuknade Erik under omständigheter som gjort J misstänkt för att ha låtit förgifta honom. Att hans död 26 febr måste ha inneburit en stor lättnad för J är uppenbart.

Till de skilda faktorer som bidragit att underlätta tronskiftet hörde krigströttheten. Kriget med Danmark hade för båda parter varit oerhört påfrestande med förödda gränstrakter som resultat. Förlusten av Sveriges enda västliga hamn, Älvsborg, i början av kriget hade 1565 kompenserats genom erövringen av Varberg. J hade redan under upproret sökt kontakt med Fredrik II för ett stillestånd. Tidpunkten för upproret var så till vida väl vald som danskarna just då ej hade resurser att sätta in i kriget. Omedelbart efter J:s trontillträde avgick en fredsbeskickning till Danmark. Denna gick i Roskilde nov 1568 med på danska fredskrav, som J ansåg helt oacceptabla. Framför allt var skadeståndskraven utomordentligt höga. De avvisades också av riksdagen i Sthlm i jan, och nya extra gärder beviljades för kriget. J förklarade sig dock omedelbart villig till nya förhandlingar och ställde sig också öppen för de europeiska medlingsförsök som pågått under flera år. Sv-danska gränsunderhandlingar gav inget resultat. Danskarnas återerövring av Varberg hösten 1569 var ett svårt bakslag, som endast i ringa utsträckning kompenserades av ett av hertig Karl lett härjningståg i Skåne.

Den ömsesidiga militära och ekonomiska utmattningen beredde väg för fredsmötet i Stettin juli—dec 1570, där Frankrike, Sachsen, kejsaren och Polen uppträdde som medlare. Fredsbestämmelserna innebar inga gränsförändringar mellan Sverige och Danmark, men mycket kännbar var lösensumman för Älvsborg, som uppgick till 150 000 dlr. Lübeck fick förbättrade privilegier, vilka dock efter en tid inskränktes, och det avtalade skadeståndet på 75 000 dlr utbetalades aldrig. Polen fick behålla Pernau som det erövrat. Bortsett från vissa störningar, ofta föranledda av Narvablockaden, hölls därefter genom hela J:s regering förhållandet till Danmark på en dräglig nivå.

J:s utrikespolitiska intresse hade sedan ungdomen fixerats vid de baltiska frågorna och vid tanken att få rysslandshandeln under kontroll. I det svåra utmattningstillstånd som Sverige befann sig i måste han dock om möjligt få fred med tsaren. Han sökte i brev att i möjligaste mån översläta Katarina-episoden. Efter det den på tsarens uppmaning översända sv beskickningen under Paulus Justens ledning kvarhållits och behandlats på ett helt oanständigt sätt, växlades emellertid en rad utomordentligt hårda brev mellan de båda potentaterna. Redan sommaren 1570 belägrade ryssarna Reval och Wittensten, som dock klarade sig denna gång. Wittensten, ett av J:s polska pantslott, erövrades av ryssarna några år senare. J fortsatte envist krigföringen i Baltikum trots alla svårigheter, och stora ansträngningar lades varje år ned på att få flottan i sjön för att kunna fortsätta kontrollen av sjöfarten på Narva. Målsättningen, fastställd redan 1571, har varit att behärska Neva- och Narvamynningarna och därigenom hindra ryssarna att via Östersjön direkt handla med västeuropeiska köpmän (Att-man, s 254). J sade sig syfta till en fred som skulle bli Sverige till framtida gagn. Diskrepansen mellan mål och medel var dock skriande. Slotten Hapsal, Lode och Leal kom 1575 i ryssarnas händer. 1576 återstod av de sv besittningarna bara Reval, och jan—mars 1577 utsattes staden för en mycket hård belägring men försvarades tappert av Henrik Klasson Horn och hans son Karl (bd 19).

Bottenläget var nått. Under ryssarnas krig med polackerna lättade trycket i norra Livland, och sv krigståg företogs mot Narva och med inriktning på Novgorod. Först sedan Pontus De la Gardie, nu gift med J:s illegitima dotter Sofia, fått överbefälet, vände sig krigslyckan. I nov 1580 erövrades Kexholm, i sept 1581 föll äntligen det eftertraktade Narva, i slutet av året var Estland befriat, Kexholms län och västra Ingermanland erövrade. Stilleståndsfördrag slöts aug 1583 med ryssarna på tre år men kom i realiteten att bestå till 1590.

En annan huvudlinje i J:s östliga politik var strävan efter ett sv-polskt förbund riktat mot Ryssland. Den dynastiska förbindelsen mellan kungahusen kom efter Eriks avsättning kriget mellan Polen och Sverige att avstanna. En reell motsättning kom emellertid att bestå hela J:s regeringstid, genom att polackerna ansåg sig ha rätt till hela ordensstatens gamla område. J hade dessutom stora ekonomiska intressen att bevaka i Polen: Katarinas hemgift och morsarv och dessutom sina egna lån till Sigismund August. Både de politiska och ekonomiska aspekterna föranledde J att noga bevaka utvecklingen i Polen, där han länge hade Anders Lorichs som ständig legat. Svågern, med vilken han var nära en överenskommelse, dog redan 1572. Några röster höjdes för J:s val till konung och en sv beskickning avsändes. Valet föll emellertid på Henrik av Anjou. Hans kungatid blev kort, då han ärvde den franska tronen, och vid valet i dec 1575 ställde J åter upp som kandidat, även denna gång utan någon större satsning. Till konung valdes Stefan Bathory av Siebenbürgen, som äktade Katarinas äldre syster Anna. Stefans inställning beträffande Estland var densamma som Sigismund Augusts, och hans hållning till Sverige betydligt hårdare.

Förhållandet till Polen påverkade också J:s kontakter med vissa andra katolska makter. Politiskt gällde det att få ut något av Sforza-arvet, som delvis utgjordes av tullintäkter i Neapelområdet, vilket låg under Filip II. J:s främste delegat i detta sammanhang var Pontus De la Gardie. Hans beskickning 1576—77 omfattade främst besök hos kejsaren i Prag, hos kurian och hos spanska myndigheter i Neapel. Härifrån kallades han hem, innan han hade uppsökt Filip personligen. Beskickningen blev dyrbar och gav ingen ekonomisk utdelning. Däremot ledde den till att både Spanien och kurian avsände legater till Sverige.

Redan 1572 hade J tagit kontakt med Filip II genom hans ståthållare i Nederländerna och fortsatt sonderingarna via kejsaren och kurian. Från början framkastades anbud om skeppsförsäljning, något som på det högsta intresserade Filip. Det spanska sändebudet Francisco de Erasos långa uppehåll (juni 1578—hösten 1579) i Sverige betingades av väntan på besked från Filip om det nu okända förbundsfördrag som J föreslog. Ett utkast hade utarbetats under den påvlige legatens föregående besök och torde ha handlat om flotthjälp till Filip mot en avsevärd ekonomisk ersättning. Men inte en gång världens dåvarande mäktigaste monark hade pengar.

Ett utomordentligt stort intresse har både i samtid och nutid knutits till J:s kyrkopolitik. Genom sitt polska gifte kom han i nära kontakt med katolskt gudstjänstbruk och med reformkatolicismen, som dock på kontinenten redan var på tillbakagång, medan motreformationen växte fram. Redan våren 1569 återställdes den äldre stiftsindelningen och biskopstiteln. Den av ärkebiskop Laurentius Petri utarbetade kyrkoordningen, som till sin anda var konservativ och behållit en del ceremonier och kultrekvisita från katolicismen, hade ej godkänts av Erik. Den accepterades av J efter en viss översyn och trycktes 1571, varpå den antogs på ett möte i Uppsala följande år. I samband med det snart inträffade ärkebiskopsskiftet lyckades J 1575 genomdriva ett tillägg till kyrkoordningen, den s k "Nova Ordinantia". Den trycktes aldrig och är att betrakta som en kompromiss mellan J:s och Laurentius Petris uppfattning men också mellan J:s och biskoparnas (Kjöllerström 1944, s 30; Persson, s 161). Kyrkofädernas auktoritet åberopades och ett återställande av medeltida ceremonier eftersträvades. Som främste medhjälpare har sekreteraren Petrus Michaelis Fecht tjänstgjort.

Redan 1576 lät J trycka en ny liturgi, den s k Röda boken, som utarbetats av Fecht enligt J:s intentioner. Mässordningen och gudstjänsten blev värdig och stämningsmättad och fördes närmare katolskt bruk med användning av latin vid sidan av svenska. De nya nattvardsbönerna uppfattades av den ortodoxa lutherska falangen som en återgång till det katolska mässoffret. J hade betydande svårigheter att få liturgin accepterad. Hertig Karl och furstendömets ständer nekade våren 1576 att anta den. Disputationer anställdes i Sthlm, och i febr 1577 samlades ett ständermöte, där J höll ett temperamentsfullt tal med utfall mot försumliga och ovårdade präster. Motsträvigt antogs liturgin, dock med tillägget att den skulle "i alla sina punkter rätteligen och inte vrångliga" uttydas.

J hade redan 1572 tagit sig anledning kontakta kurian genom drottning Katarina i en samvetsfråga för henne. Hon hade mottagit kalken i nattvarden och ville erhålla påvens tillåtelse härtill. Någon sådan fick hon inte, men hon erhöll absolution, och den inledda brevväxlingen resulterade sommaren 1574 i besök av den polske jesuiten Warszewicki. Denne i sin tur förmedlade ankomsten våren 1576 av en annan jesuit, Laurentius Nicolai Norvegus ("Klosterlasse"), som av J sattes som föreståndare för en ny teologisk läroanstalt i det tidigare franciskanklostret på Riddarholmen. Där lades kyrkofädernas skrifter till grund för undervisningen. Laurentius Norvegus uppträdde enligt order diskret i trosfrågor men misstänktes snart av skolmästaren i Sthlm Abraham Angermannus för att vara papist. Denne, som råkade ut för förvisningar och onåd, skulle bli den främste vedersakaren av J:s liturgi.

Jämsides med det politiska närmandet till kurian och Spanien 1576—77 hade J avsett, att Fecht skulle medfölja Pontus De la Gardie på resan och framföra förslag om den sv kyrkans union med den katolska på vissa villkor. Dessa, som J f ö redan diskuterat med Warszewicki, var främst fyra: tilllåtelse för lekmän att motta kalken i nattvarden, mässans hållande på svenska, tillåtelse av prästäktenskap och godkännande av kyrkogodsens indragning till kronan. Fecht drunknade emellertid i början av resan. Dessa villkor var senare föremål för J:s överläggningar med påvlige legaten Antonio Possevino, jesuitordens sekreterare. Under sin vistelse i Sverige dec 1578— våren 1579 uppgav han sig av diskretionsskäl vara kejserlig legat. Med honom förde J ingående teologiska samtal. Possevinos uppgift i sin sena självbiografi, att J i maj 1578 skulle ha avsvurit sig sin protestantiska tro och övergått till den katolska kyrkan, kan inte beläggas i samtida material (Helk o Palme 1966), men han har tydligen inför Possevino avlagt bikt och mottagit nattvarden av hans hand, kanske också kalken (Helk, s 188). Motståndet mot liturgin hade emellertid hårdnat. Laurentius Norvegus hade i den svåra frågan om sekreteraren Johan Henrikssons (s 204) giftermålsdispens agerat på ett sätt som väckt avsky och misstänksamhet och tvingade J att avsätta honom från kollegiets ledning. För att uppväga dessa motgångar åtog sig Possevino att som J:s legat befordra ett gifte mellan husen Vasa och Habsburg och medverka till Sforza-arvets utbetalande.

Sedan Possevino rest, ankom från påven avslag på J:s huvudvillkor. Inget svar kom från Filip II, och spanske legaten i Sthlm råkade i onåd. Possevino fick vid sitt nya, nu årslånga besök (juli 1579—aug 1580) först vänta länge på audiens, och när den blev av, råkade J i ursinne över påvens svar. Han hade heller inte haft framgång i sina diplomatiska uppdrag för J:s räkning. Däremot lyckades han genom Katarinas kaplaner genomföra tronföljaren Sigismunds öppna övergång till katolicismen. Under sitt besök i Vadstena slutförde Possevino med J:s goda minne Vadstena klosters andliga reorganisation. J hade mycken känsla för de ännu existerande sv klostren och förordnade om klosterbyggnadernas underhåll och restaurering. Possevinos order, att Laurentius Norvegus skulle avslöja sin identitet som jesuitpater, förorsakade svåra upplopp mot skolan i klostret men ledde ej till eftergifter från J:s sida. Possevino lovade vid sin avresa att söka befrämja J:s intressen i Polen och lämnade Sverige tillsammans med Laurentius Norvegus.

Possevinos misslyckande att hävda sv synpunkter vid den polsk-ryska freden vid årsskiftet 1581—82 blev slutet på J:s direktförbindelse med kurian. Varken polacker eller ryssar erkände de sv besittningarna i Livland. Det polska sändebudet Alamanni, som vid påsktiden 1582 kom till Sthlm för att meddela det polska kravet på Narva och Estland och som inte heller gav J titeln Majestät, utsattes för våldsamma temperamentsutbrott (H Almquist). Drottning Katarinas död 1583 innebar ett försvagande av J:s katolska kontakter, men vid liturgin fast-höll han med stor energi. Det kryptokatolska kollegiet på Riddarholmen hade stängts 1580. När undervisningen där återupptogs 1583, var det fråga om en protestantisk högskola, medan undervisningen i Uppsala genom de religiösa motsättningarna låg nere.

Många dunkla punkter finns i J:s förhållande till katolicismen. Han har ömsom setts som en troende katolik, som dock inte ville eller kunde riskera sin tron för sin tro, ömsom som en kallhamrad politiker, som utnyttjat sina kontakter med kurian för ekonomiska och politiska syften. Att han personligen velat främja en återgång till medeltida seder och bruk är uppenbart. Det har för honom varit fråga om pietet och estetik. Han såg sig själv som sv kyrkans överhuvud och har inte från början upplevt motsättningarna som oöverkomliga utan strävat efter kristenhetens enande på kyrkofädernas grund. Att påven under motreformationens hårdnande grepp ej kunde bevilja eftergifter, som J ansåg rörde utanverk, det kunde han inte förstå. Allvaret i J:s kyrkliga reformprogram framgår dock tydligt av hans envisa och inopportuna fasthållande vid liturgin.

Hertig Karl tog klart avstånd från både Nova Ordinantia och liturgin och gav i hertigdömet en fristad åt de präster som vägrat att anta dem. Konfliktanledningarna de båda hetsiga bröderna emellan var många. Under de första åren rådgjorde J i Gustavs testamentes anda ofta med brodern, framför allt som där avsetts i utrikespolitiska frågor. J ansåg snart, att Karl var närig. För sina tjänster pockade hertigen alltid på kompensation. Han hade otvivelaktigt skäl till missnöje med de stora indragningar av arvegodsen ("arv och eget") under skatte, krono och frälse som gjorts av Eriks nämnd och som J lät bestå. Arvsuppgörelsen sommaren 1572 på Borgholms slott föranledde dock inga omedelbara problem, men skulle resultera i senare motsättningar. Vid samma tid hade Karl lovat att på noga bestämda villkor ta ledningen av en expedition till Estland mot att erhålla detta som län. Stora värvningar av tyskt krigsfolk företogs. När J ej kunde fylla sina ekonomiska förpliktelser i sammanhanget, inställdes företaget till Karls stora missnöje. J var också ytterligt känslig för Karls minsta ingripande i kungliga befogenheter. En i detta avseende typisk konflikt gällde hertigens pretentioner på egen mynträtt (Oden 1964). Att J:s misstänksamhet var skärpt under den de Mornayska sammansvärjningen var naturligt. Karl återkom då och då till sitt missnöje med att han ej erhållit Strömsholms län, som enligt Gustavs testamente lagts till hans furstendöme men som kungen på dödsbädden bestämt för änkedrottningen. 1581 hotade Karl att lägga kvarstad på länets uppbörd.

Efter framgångarna i Livland har kungen känt sin ställning säkrare. På riksdagen i Sthlm i jan 1582 togs frågan om Strömsholm upp. Hertig Karl infann sig trots uppfordran ej. Änkedrottningen försäkrades fortsatt besittning av länet. I sammanhanget uppsattes i samarbete med rådet en särskild stadga om kungliga och furstliga rättigheter, där också de religiösa frågorna behandlades. Den gick ej i verkställighet och var närmast ett försök att pressa Karl till underkastelse, utan att J därför band sig vid riksrådets politik (Strömberg-Back). En försoning mellan bröderna ägde rum på hösten. En ny kris inträdde i samband med J:s bröllop febr 1585 med den unga Gunilla Bielke (bd 17). Både Karl och systrarna ansåg detta vara en mesallians, och lät J veta det. I början av 1586 utnämndes den av J avsatte uppsalaprofessorn Petrus Jonæ, en av liturgins ledande motståndare, till biskop i Strängnäs stift i furstendömet. J var nu beredd att tillsätta den i Gustavs testamente omnämnda speciella ständerdomstolen för att döma mellan honom och brodern. Som i liknande tidigare situationer drog sig trots allt båda att sätta hårt mot hårt. Efter en lång brevväxling sammanträdde i febr 1587 en riksdag, och där antogs den s k konstitutionen i Vadstena om de kungliga och furstliga rättigheterna. Även denna stadga, som Karl jämförde med Arboga artiklar, kom att stanna på papperet.

Vad som ofta irriterade J var den roll som rådgivare Karl ansåg sig tilldelad av faderns testamente. Men kungen behövde samtidigt hans stöd både politiskt och ekonomiskt. Han måste söka balansera de båda maktfaktorerna hertigen och rådet, som tidvis samarbetade. I motsättningen till hertigen kunde J dock under 1580-talet oftast påräkna rådets stöd. I Erik Sparres skrift Pro lege, rege et grege, tillkommen vid denna tid, hävdades, att inga k rättigheter kunnat bortges genom Gustav I:s testamente. Även hos rådets medlemmar fanns det missnöje med hertigen, bl a genom den särbehandling som de utsattes för i fursten-dömet. Den där bosatta adeln gynnades i stället av Karl (Nilsson 1952, s 74). Men i sina ekonomiska förmaningar till J var rådet och hertigen eniga.

J:s ekonomiska situation var alltifrån upprorets början ytterst prekär och skulle så förbli under hela hans regering. Sina egna tillgångar hade han i stor utsträckning satsat på det polska giftet. Han började med lån för finansiering av upproret, och han kom till en så gott som tom statskassa. Varken J, Karl eller egentligen någon i samtiden kunde förstå, att detta var möjligt. Kung Gustavs rikedomar hade ansetts outtömliga, och man trodde att Erik gömt undan en del av dessa. Eriks förborgade skatt spelade en stor roll i den de Mornayska sammansvärjningen; flera livdömda personer klarade sig en tid genom att säga sig veta var den var gömd. Det skotska och tyska krigsfolket slukade stora summor i sold och underhåll. Under det oroliga året 1573, när det både gällde att få det skotska krigsfolket över till Livland och att betala Älvsborgs lösen, gick J:s förgyllda "skänkeskiva" samtidigt som S:t Eriks och S:ta Birgittas relikskrin till smältning. Bland utvägar som prövades, utöver extra skatter och gärder, var myntförsämringar, innehållna löner, krediter hos köpmän, tvångsleveranser, lån, tvångslån och försäljning av krigsfartyg. Besvärliga konsekvenser fick myntförsämringarna. Redan Erik hade börjat försämra myntens silverhalt, och en nästan oavbruten prisstegring pågick från 1561 till mitten av 1570-talet. 1570-talets första påfrestande år gjorde, att det så småningom gick 32 mark på dalern i stället för 4. 1575—76 genomfördes en myntrealisation, som stabiliserade myntvärdet fram till 1589, då en ny myntförsämring började.

I en rad rådslag sökte riksrådet komma till rätta med ekonomin. För att få ett begrepp om den ekonomiska ställningen upprättades de sk rikshuvudböckerna 1573 (utarbetad 1574) och 1582 (utarbetad 1584). De upptar endast de ordinarie inkomsterna och utgifterna och är inte att betrakta som faktiska redovisningar för läget utan som försök till realistiska stater (Oden 1955, s 389). Båda uppvisar i vilket utomordentligt dåligt skick finanserna befann sig. En sammanställning av kronans skulder från 1583 slutar på över en miljon dlr, vilket kan jämföras med den ordinarie bruttoinkomsten s å på 589 000 dir (Oden 1955, s 398 f). De största restbeloppen låg på skulder till krigsfolk och köpmän.

Som ett resultat av den första budgetöversikten har J och hans medhjälpare i kammaren under 1570-talets senare hälft bl a skärpt kontrollen av tull- och accisuppbörden, sökt förbättra bergsbrukets produktivitet, genomfört räfster mot adeln och indragit underhåll (Oden 1955, s 400). Åtgärderna till bergsbrukets befordran omfattade både järn- och kopparframställningen. Sala silvergruva gav vid denna tid ringa utdelning. Skattejärnet förädlades vid kronans bruk till osmundsjärn och lod, kronans järngruvor lades under enhetlig ledning och J sökte en tid genomföra ett järnmonopol. Mera lönande var kopparhandeln. J har här som på andra områden, t ex skinnhandeln, hävdat ett regale och införde för en tid kopparmonopol (1580—88) och koppartull (Oden 1960, s 262, 352). I försöken att förbättra budgetbalansen var J inriktad på avsättning av så mycket som möjligt av kronans i skatt uppburna produkter med kopparn som främsta vara. Under Gustavs och Eriks tid hade störst vikt lagts vid inköpssidan (Oden 1966, s 331). Då vapen i stor utsträckning framställdes inom landet, och saltbehovet genom leveransomläggningar inte var lika stort som tidigare, var Sverige nu endast för lyxvaror, kryddor och kläde beroende av import.

Den ytterligt svaga förbättring som J:s egna ansträngningar lett till, framgick av den senare stora budgetöversikten. Den gjorde J benägen att söka följa riksrådets förslag från rådsmötet i Västerås i mars 1585 (Oden 1955, s 401). Det hölls kort efter det han ingått sitt andra gifte, som innebar ett närmande till högadeln. Tullsatserna sänktes, ståthållarna fick ökad makt över sina förvaltningsområden, en överste skattmästare ur rådskretsen tillsattes och kontrollen över hov- och slottsförvaltningen skärptes. Redan 1588 började dock inflytandet från rådet att avta. Ett ökande av ståthållarnas självständighet medförde risker för att kungamakten skulle mista kontakten med fogdeförvaltningen och därmed kontrollen över kronans inkomster (Oden 1966, s 378). J:s allians med riksrådet har betraktats som i högsta grad "ohelig" (Strömberg-Back, s 12). Maktbalansen var i fara.

Ett ständigt återkommande tema i riksrådets ekonomiska betänkanden var anmärkningar mot den dyrbara hovhållningen och den livliga byggnadsverksamheten på slott och kyrkor. Dessa uttryck för det nya renässanslivet var iögonenfallande, men deras ekonomiska betydelse har överdimensionerats (Oden 1955, s 403). Under hela sin regering har J haft ett utomordentligt stort intresse för arkitektur och hade också teoretiska kunskaper på området. Närmare 500 skrivelser i byggnadsfrågor (tr i HB 1 och 2) har utgått efter hans personliga intentioner och ger detaljerade föreskrifter om vilka åtgärder som skulle vidtas. I renässanstidens anda var byggnadsplanerna uttryck för hans syn på kungamaktens representativa funktioner. J uppehöll sig ganska långa perioder i taget på de olika slotten. Arbetena forcerades ofta till hans väntade ankomst. Flyttningarna har tidvis hängt samman med pestens återkommande härjningar i Sthlm med omnejd. Sammanlagt har han uppehållit sig halva sin regeringstid i sin huvudstad. Byggverksamhet i stor skala pågick på Sthlms, Vadstena, Kalmar, Uppsala och Borgholms slott, som alla omformades under J:s tid. Ett speciellt skötebarn var Svartsjö, där han ofta vistades. Han behövde här ej ta hänsyn till försvarssynpunkter och lät bygga en elegant rund förgård med en två våningar hög loggia i italiensk stil. Av liknande verkan var arkaderna vid Sthlms inre borggård, den s k trumpetargången.

I den profana arkitekturen övervägde de nederländskt-italienska renässansinslagen som främst förmedlades av Willem Boy, bröderna Pahr, Arent de Roy och Hans Fleming. I den kyrkliga arkitekturen däremot var han i linje med sin kyrkopolitik traditionalist och byggde närmast i gotisk stil med spetsbågiga fönster och djärva kryssvalv. Förutom kapell i samband med slottsbyggena sökte han återupprätta de av fadern rivna kyrkorna på Sthlms malmar, nämligen Klara, Maria och Jakobs kyrkor och kapellet på Södermalm. Maria och Jakobs kyrkor var vid hans död ej färdiga. Den skulpturala utsmyckningen av slott och kyrkor ägnade han stort intresse. Den mångsidige Willem Boy är här det största namnet. Måleriet tycks ha intresserat J mindre. För städernas del uppmuntrade han genom olika åtgärder energiskt till ökad stenhusbebyggelse både av estetiska skäl och ur brandrisksynpunkt.

Av genomgripande betydelse för J:s inställning till högadeln och hertigen blev det polska kungavalet 1587. Efter kung Stefans död i dec 1586 hade änkedrottning Anna tagit kontakt med J för sin systerson Sigismunds kandidatur. Möjligen kom underrättelse härom till J redan i febr, innan riksdagen i Vadstena ännu var avslutad. Efter en viss tvekan och efter rådplägning med endast ett fåtal riksråd antog J anbudet, och sändebud avreste till Polen i maj 1587, sedan förslag till villkor för rikenas förening utarbetats. Dessa gick i stort ut på att skydda Sveriges särställning. Anfalls- och försvarsförbund mot Ryssland angavs som unionens huvudsyfte. Hertig Karl hölls av J utanför dessa förhandlingar. De sv sändebuden i Polen under Erik Sparres ledning hade till sist mot sina instruktioner måst lova Estlands avträdande till Polen, även om detta skedde i en något svävande formulering. Dessutom skulle J:s stora ekonomiska krav på Polen efterskänkas och ett förbund mellan rikena slutas. 9 aug valdes Sigismund till polsk konung. J blev snart betänksam och nekade först den polska beskickningen i Kalmar att låta Sigismund resa. Med uttryckligt förbehåll för villkoret om Estlands överlämnande till Polen gav J dock med sig. 5 sept underskrev och beseglade de båda konungarna de s k Kalmare stadgar, som i stort sett överensstämde med de under våren framlagda unionsförslagen. En vecka senare avreste Sigismund från Kalmar.

Många tendenser samverkade mot 1580-talets slut till en kris. För J personligen har Sigismunds bortovaro i sitt svårskötta kungadöme känts känslomässigt pressande. Han oroade sig för arvsföljden i Sverige, som ideligen bekräftades, och har tidigt umgåtts med planer att få sonen åter. Stilleståndet med Ryssland utgick nyåret 1590. J beslöt sig för en styrkedemonstration, som skulle imponera på polackerna och för ryssarna visa den sv-polska enigheten. Till sommaren 1589 planerades ett kungamöte äga rum i Reval. Extragärder och skatter måste tillgripas för att möjliggöra truppöverföringar. Klara tecken visade dock att gränsen för vad allmogen orkade med var nådd. Särskilt i Finland, där utskrivningar och borgläger var speciellt hårda, började ödegårdar uppstå. Det ekonomiska trycket förvärrades av pest och missväxt. Till den estländska expeditionen uppbådades adeln i stort antal. Anhopningen av folk innebar en svår påfrestning på Estland.

I början av aug anlände J till Reval. När man där hörde rykten om att kungen tänkte ta med sig Sigismund tillbaka till Sverige, vände sig representanter för adeln och krigsfolket till rådet. Detta överlämnade till den så småningom med stort följe anlände Sigismund dels en skrivelse, troligen i sina huvuddrag redan sammanställd i Sverige, som formade sig till en vidräkning med hela J:s regeringssystem, dels en böneskrift daterad 5 sept, underskriven av samtliga närvarande rådsmedlemmar (utom Klas Fleming) och av hela krigsbefälet. I skrivelsen skildrades krigsfolkets krigströtthet och missnöje över utebliven lön, allmogens utblottade tillstånd, de nödtvungna lånen av köpmännen, misshushållningen vid hovet, tvedräkten i religionen och mellan kungen och hertigen osv. I böneskriften vädjades om att ej förorsaka fientligheter också med Polen och riskera en ny fejd mot Ryssland. Sigismund förklarade, att hans avsikt ej var att överge sin polska tron utan endast följa fadern hem över vintern. I hans svar kan utläsas en antydan om att han ej var obenägen att på något för de sv-polska förbindelserna acceptabelt sätt göra sig av med sin besvärliga nya krona.

J svarade utförligt på kritiken mot finanspolitiken och returnerade anmärkningarna till högadeln. De hade som ståthållare främst tillgodosett sina egna löneanspråk, och handelslivet hade skadats genom deras och övriga ämbetsmäns handel. Rådet fick också en muntlig uppläxning å J:s vägnar av de k sekreterarna. Rådsherrarna vände sig nu direkt till J med ett betänkande i 31 punkter. Man varnade där för Sigismunds hemresa, eftersom han ej förberett polackerna på sin bortovaro. De dyrt förvärvade livländska områdena kunde gå förlorade, K M:t skulle sätta sitt goda namn i fara, polackerna skulle komma med stora ekonomiska krav, Sigismund skulle gå förlustig sin rätt till polskt arv m m. Denna skrift avslutades med det famösa uttrycket: "Vincat affectum ratio", vilket mer än något annat torde ha sårat J. Han svarade, att det han gjort emot herrarnas råd alltid lyckats väl för honom, att han var begåvad med högre förstånd och i viktiga handlingar nogsamt förfaren. Mot de utmålade riskerna visste han ett medel (vissa förhandlingar hade i största hemlighet inletts om ett gifte mellan prinsessan Anna och ärkehertig Ernst, som skulle överta den polska tronen). Polackerna meddelades 24 sept, att Sigismund skulle komma att följa sin far hem. Men den 25 kom plötsligt motsatt besked, och Sigismund avreste till Polen. J återvände till Sverige utan att ha tagit avsked av riksråden.

Det med så stora kostnader förberedda Revalmötet hade blivit ett fiasko. Enligt J:s syn på saken hade riksråden förhävt sig mot sin konung och krigsfolket visat sig opålitligt. Vid hemkomsten hölls flera rådsherrar i husarrest och tvingades till sist underskriva en försäkran med anhållan om förlåtelse och nåd, vilket ledde till en sorts försoning. Kungen kallade emellertid hertig Karl till sig, bröderna förliktes och hertigen underblåste på nytt J:s misstänksamhet mot flera av riksråden. Enligt hans förmenande var de skulden till den förutvarande missämjan mellan bröderna, de hade i Kalmare stadgar sökt utesluta hertigen ur regeringen, de hade stämplat mot arvföreningen och för att själva få regera rått till Sigismunds antagande av Polens krona.

Vid riksdagen i Sthlm jan 1590 fick sex riksråd, varibland Erik Sparre och Hogen-skild Bielke, stå till svars för dessa och andra beskyllningar. Sparre anklagades särskilt för att ha lovat bort Estland till polackerna. Dessa riksråd avsattes och en ny arvförening antogs, som utsträckte arvsföljden också till kvinnolinjen, i det fall ingen arvfurste funnes i livet. Den lägre adeln vanns för besluten genom löfte om en viss privilegieutjämning. De anklagade herrarna förvisades till sina gårdar och fördes då och då till förhör. Under kungens sjukdom lyckades drottning Gunilla förmedla en bättre kontakt, och på sin dödsbädd hade J gått med på en förlikning, som dock ej skriftligen hann bekräftas före hans död.

Hertig Karl deltog under J:s sista år aktivt i regeringsarbetet. Genom myntförsämringen, som satte in 1589, kunde en del av kronans skulder avbetalas, och han lyckades till kreditens stärkande komma till avtal med flera köpmän. J och Karl var helt eniga om att ståthållarnas befogenheter beträffande lokalförvaltningen måste upphöra och inkomsterna disponeras direkt av kungen. Alla resurser sattes in för att klara kriget i öster, även nya extra gärder och skatter. Ryssarna hade nämligen på nyåret 1590 ryckt in i Ingermanland och erövrat Jama. De erhöll vid stilleståndsför- handlingar Ivangorod och Koporie, sedan Karl Henriksson (Horn) på Narva lyckats tillbakaslå en stormning. Han vågade dock senare ej riskera ett nytt anfall. J lät döma Karl Henriksson till döden med benådning på avrättsplatsen. Kungens metoder började påminna om Erik XIV:s.

Liturgin skulle också bereda J bekymmer in i det sista. Prästerskapet i furstendömet, som vägrat anta den, hade förklarats fredlöst utanför dess gränser. Med Sthlms prästerskap råkade J i konflikt, och ungefär samtidigt lämnade professorerna vid högskolan på Riddarholmen sina tjänster. När ärkebiskop Andreas Laurentii, som varit ett pålitligt stöd för liturgin, avled 1591, bröt motståndet på allvar ut också i det övriga Sverige. Prästerskapet i Växjö stift, som J ansett pålitligt, bad att få slippa liturgin och önskade sammankallande av ett allmänt kyrkomöte. J måste under sin sista sjukdomstid med grämelse ge efter. Han förklarade, att han ej var någon papist och inte "deras samvetes kung". Efter mer än ett halvårs sjuklighet, troligen i en hjärtåkom-ma, avled J efter en 24-årig regeringstid.

J har ej gjorts till föremål för någon samlad monografisk vetenskaplig behandling. Materialet är rikt o mångfasetterat o spänner över en lång period. Emil Hildebrand med sin ingående kunskap om det senare 1500-talets arkivmaterial har i Sveriges hist till våra dagar givit en relativt utförlig framställning. Hans syn på J personligen är den i äldre litt vanliga. Häftigheten o misstänksamheten anses J ha gemensamt med fadern o bröderna. Han framställes dessutom som envis, inkonsekvent o slösaktig, utan ihärdighet o ordningssinne, o som en obeslutsam, lätt påverkbar känslomänniska, vars karaktärsbrister hade en ödesdiger verkan på hela hans regering. J har i viss mån kommit i kläm mellan uppskattande skildringar av bröderna Eriks o Karls politiska insatser, där han i båda fallen varit motpart.

En rad nyare undersökningar har belyst J:s besvärliga ekonomiska o politiska situation som konung. J:s försök att komma till rätta med finansläget har behandlats i flera arbeten av Birgitta Oden liksom också hans nödtvungna inrikespolitiska balanserande av maktfaktorerna rådsadeln o hertig Karl. Särskilt rådsadelns roll har tecknats av Kerstin Strömberg-Back. J:s förvaltnings- o förlä-ningspolitik har skildrats av Sven A Nilsson o hans envist fasthållna politik i Baltikum av Sture Arnell o Artur Attman. Wilhelm Tham har en hög uppfattning av J:s diplomatiska aktivitet o försök att nå nya utrikespolitiska kontakter. J:s kyrkopolitik har avsatt en serie värdefulla avhandlingar, där hans exklusiva o markanta teologiska profil allt tydligare framträder. Bland konsthistorikerna har främst August Hahr (bd 17) o Martin Olsson klarlagt hans byggnadsverksamhet.