Johan Matthiæ

Johan (Johannes) Matthiae, f 29 dec 1593 i V Husby, Ög, d 18 febr 1670 i Sthlm (begr 21 april i Riddarholmen). Föräldrar: kh Matthias Petri o Anna Danielsdtr. Elev vid Linköpings skola 99, inskr vid UU 24 okt 10, mag där 3 juli 17, studier vid tyska univ (huvudsakl i Giessen) hösten 18—maj 20, poeseos prof vid UU våren 22, utrikes resor 22—25, teol prof o rektor vid collegium illustre i Sthlm sept 25 (fullm 5 juli 27), hovpredikant hos Gustav II Adolf 26 okt 29, drottning Kristinas lärare sept 32 (tilltr april 33)—43, preceptor o överhovpredikant 27 aug 35, TD 2 juni 40, biskop i Strängnäs stift 18 nov 43 (tilltr 1 maj 44)—25 aug 64.

G 1) 23 nov 34 på Sthlms slott m Katharina Nilsdtr Bohm, f 19, d 4 nov 56 i Strängnäs, dtr till kamreraren i kammarkoll Nils Olofsson B o Karin Pedersdtr; 2) 14 dec 59 trol på Rockelstad, Helgesta, Söd, m Beata Nilsdtr Lillieram, d 83, dtr till hovkanslern JD Nils Chesnecopherus (bd 8) o Märta Anckar samt förut g m kammarjunkaren David Stuart.

J förkroppsligar som ingen annan sv kyrkoman under den konfessionella epoken kontinuiteten och förnyelsen av reformationstidens evangeliskt humanistiska tradition i Sverige. Han hade nära förbindelser med det sv kungahuset och med europeiska reformkretsar. Därigenom övade han inflytande på sv folkundervisning (skolordningen 1649) och på kyrkoorganisationsfrågor. I synnerhet var han talesman för en sv ekumenisk, europeisk religionspolitik. Hans öde beseglades därför, då med förmyndarregeringen 1660 de kyrkopolitiska konjunkturerna förändrades. Han tvingades då avgå från biskopsämbetet. Som ekumen intar han en särställning bland svenskar. Först 300 år senare med Nathan Söderblom har han fått sin like.

J:s särställning bland de sv kyrkomännen hör samman med hans egenartade levnadslopp. Han växte upp i miljöer, som nära berördes både av hertig Karls kamp mot Sigismund, mot högadeln och mot prästerskapet och av de praktiskt-religiösa problem som sammanhängde med invandringen av utländsk arbetskraft särskilt inom bergshanteringen. Hans far, som var kyrkoherde nära Söderköping, hade som en bland prästerskapets delegerade undertecknat Söderköpings arvförening 1590, hans 20 år äldre bror var hovpredikant hos hertig Karl 1597 och sedan 1599 kyrkoherde i Norrköping, där vid arvföreningen 1604 den konfessionella konflikten mellan hertigen och ärkebiskopen tillspetsades och där brodern senare genom en vidsynt församlingsvård assimilerade det reformerta befolkningsinslaget. I likhet med Karl IX kom J att arbeta för en evangelisk-humanistisk kyrkoreform och möta motstånd från prästerskapet.

Under en tioårig studietid från 1599 i Linköping fick J på nära håll uppleva både Linköpings blodbad och Norrköpings arvförening. Först när 1600-talets första stormiga decennium var till ända inskrevs han vid Uppsala univ. Han slöt sig där genast till sin religiöst omstridde landsman, den i Braunsbergs jesuitkollegium utbildade Johannes Messenius, som just då stod i konflikt med den inträngande skolastiska konfessionalismens förste företrädare J Rudbeckius. Under studievistelsen i Uppsala mottog han ytterligare impulser till en självständig andlig inriktning. Han åtnjöt ekonomiskt stöd från de östgötska hovkretsarna och borgerskapet, från hertig Johan och hans gemål, Gustav II Adolfs syster, och Johan Skytte. Hans humanistiskt religiösa inriktning avspeglas i hans poetiska studier för Messenius, i vilkens dramer han också spelade med, i hans disputationer i etik och i hans ställning som informator för sönerna till den lutherskt-melanchthonske ärkebiskopen Kenicius.

Efter studieåren i Uppsala kom J i inte mindre än sju års tid, 1618—25, att ha Europa som sitt univ. Sin första utländska studieresa 1618—20 företog han främst till det hessiska univ i Giessen. Han fördjupade där sin fromhetsinriktning under studier för den betydande etiskt-religiöst inriktade teologen, universitets-, kyrko- och skolreformatorn B Mentzer d ä. Signifikativt både för hans inflytelserika relationer, för hans studieinriktning och nyfikenhet på Europa är att han endast gjorde ett kort gästspel i hemlandet mellan sina två långa utrikesre-sor och att han då tilldelades lönen från den 1621 nyinrättade professuren i poetik vid Uppsala univ (vt 1622).

Avgörande för hans livsgärning blev hans andra studieresa. Trotsande alla lutherskt-konfessionella bestämmelser och skolastiskt-teologiska utbildningsmål lärde han i Västeuropa (Holland, England och Frankrike) känna den etiskt-religiösa renässansen, inte minst i England, där reaktionen var kraftig mot den kalvinska nykonfessionalism, som segrat på Dordrechtsynoden 1619, och som J själv vänt sig mot i en disputation i Giessen.

Då J vid 32 års ålder återvände hem, var han en mogen man med europeisk kringsyn som ingen annan sv teolog. Han blev omedelbart teologie prof och rektor för den nygrundade adelsakademin i Sthlm. Han utvecklade här 1625—29 och senare som Kristinas lärare 1633—43 både den aktuella reformpedagogin och sina utländska erfarenheter på kyrkostyrelsens organisation. I konflikterna kring J Baazius och J Rudbeckius under dessa år står han genom sin presbyterianism nära Baazius församlingssyn och i sin aristokratiska episkopalism den för sin kyrkofrihet anklagade J Rudbeckius. Samtidigt skiljer han sig både från Baazius statskyrkosyn och biskoparnas konfessionella ståndstänkande genom sin humanistiska syn på den kristne kungens och lekmännens uppgift i kyrkan. Hans reformpedagogi kommer till uttryck i hans studieordning 1626, i hans läroböcker 1627 och 1635 och framförallt i hans kateketiska läroböcker. I dessa kommer hans etiskt-religiösa antikonfessionella grundsyn och beroende av den västeuropeiska lekmannamystiken till uttryck, liksom också i hans initiativ att grunda det första sv barnhemmet i Sthlm 1633. En teologisk analys visar, att det föreligger en etiskt-religiös kontinuitet mellan hans Libel-lus puerilis 1626, hans Institutio religionis christianae 1642, där han redovisar den undervisning han meddelat Kristina, och hans skrifter efter Kristinas konversion, hans dogmatiskt uppställda arbete Regula credendi et vivendi, 1656, där han försvarar sig mot anklagelsen att vara orsak till Kristinas avfall, och hans Summa öfwer then reena saliggiörande catholiska christeliga läran, där han 1656 ger Kristina sin själavård inför hennes Romvistelse.

1629 hade J utnämnts till hovpredikant. 1630—32 hade han medföljt kungen under tyska fälttåget och svarat för de ekumeniska förhandlingarna med Durie (bd 11), vilka han fullföljt under dennes vistelse i Sverige som engelskt sändebud 1636—38. Han hade åtnjutit Gustav II Adolfs fulla förtroende och utsetts av denne att omhänderha Kristinas uppfostran (1633—43) med alla de ömtåliga religiöst-personliga och ekumeniska problem detta innebar med reformerta släktförbindelser inom landet och påtänkt reformert gemål för den unga drottningen.

Den stormiga delen av J:s liv börjar, då Kristina blir myndig. Vid tillträdet till epis-kopatet i Strängnäs 1 maj 1644 utgav J de böhmiska brödemas etiskt-religiösa ekumeniska kyrkoordning, Idea boni ordinis, som ett program för Kristinas aktuella kyrkoreform och för en ekumenisk lösning av Europas konfessionella fråga inför de konfessionspolitiskt viktiga westfaliska fredsförhandlingarna. Mot detta gick prästerskapet till angrepp med stöd av rikskanslern. På riksdagen 1647 åstadkoms en kompromiss. Kristina fick avstå från J som ärkebiskop, medan denne kunde fortsätta sitt arbete på en ekumenisk reform av den sv kyrkoordningen i den 1650 tillsatta kyrkolagskommissionen.

En ny fas i J:s ekumenik inträdde efter Kristinas abdikation i samband med hennes Romresa och med hoppet om Karl Gustav som polsk kung. Därom vittnar både J:s katekeser från dessa år, hans brev till Kristina och Karl Gustav och i synnerhet hans direkt ekumeniska författarskap, de båda första volymerna av Rami Olivae Septentrionalis. Kring 1660 fick J liksom övriga europeiska ekumener nya impulser genom restaurationen i England, genom Ludvig XIV:s trontillträde i Frankrike och genom ärkebiskopens av Mainz och Fredrik Wilhelms religiösa förhandlingar i Tyskland. För J:s del aktualiserades också ekumeniken genom frågan om Kristinas bosättning i Sverige, hennes tronanspråk och tronföljden. Nu följer nya band av Rami Olivae Septentrionalis och nya utgåvor av de böhmiska brödernas kyrkoordning både av J och av de böhmiska brödernas biskop, reformpedagogen och ekumenen J A Comenius, denna sistnämnda utgåva med ekumeniskt företal till Karl II av England.

J:s särställning i sv kyrkoliv ger sig tillkänna, då kungahuset ej längre kan skydda honom. Förmyndarregeringen förbjöd honom 1662 att som "ett testamente" trycka sitt sista kateketiska arbete: Speculum christianae fidei, "eftersom vi förnimma, att I blifva bestående på edra gambla och olideliga principijs" dvs "hålla alla Religioner enkannerligen den Lutherske, Papistiske och Calviniske för indifferente och lika gode" (KM:t till J M [23 dec] 1662, Acta eccl: Religionsmål Matthiae, RA). Detta var en senkommen reaktion på J:s över 30-åriga nära förbindelser med kungahuset som centralgestalten i sv ekumenik. Ekumenik var nu inte längre politiskt gångbar i Sverige. Förmyndarregeringen var beroende av prästeståndets stöd. Detta fick nu gehör för sin konfessionalism. 1664 tvingades regeringen ge J avsked från biskopsämbetet.

J:s barn adlades 1645 med namnet Oljeqvist.