K Albin A Johansson

Johansson, Karl Albin Abraham, f 11 febr 1886 i Sthlm, Ad Fredr, d 28 aug 1968 där, Kat. Föräldrar: byggnadsförmannen Carl Johan J o Augusta Nilsdtr. Springpojke o handelsbiträde i Militärekiperingsab (MEA) i Sthlm 00—02, biträde i Tanto handelsfören där 24 april 03—24 april 04, förest där 13 nov 05—24 sept 07, förest för Kooperativa förbundets (KF) soliditetsavd 07—15, ex-traelev vid Ffandelshögsk i Sthlm 10 o 12, studieresor (till Schweiz o Tyskland 11 o 13, initiativtagare till Konsumtionsfören Sthlm (KFS) o dess affärschef 15—17, led av styr för KFS 16—17, av KFS:s förvaltn:råd 18—57, kassachef i KF 18—20, led av centralstyr för Internat kooperativa alliansen 19—63, affärschef i KF 20—24, v ordf i Nordisk Andelsforbund 20—32, ordf där 32—58, led av styr för försäkringsanstalterna Folket o Samarbete samt ordf i den sistnämnda 20—25, led av komm ang mellanhandssystemet i livsmedelshandeln sept 20—juni 22, av styr för Internat kooperativa partihandelsfören 20—56, VD i KF samt ordf i KF:s o dess dtrföretags styr:er 24— 57, led av styr för Sthlms frihamnsab 25— 57, led av Sthlms stads handels- o sjöfartsnämnd 29—57, av styr för Sv tobaksmonopolet 31—44, ordf i styr för K Dramatiska teatern 33, i styr för K teatern 33—40 (led 48—56), led av aktiebolagskomm juni 33— mars 35, av 1936 års näringsorganisations-sakk juni 36—dec 40, ordf i Sv uppfinnare-fören 40—60, i styr för Kooperationens pensionskassa 42—51, i styr för Kooperationens pensionsstiftelse 42—56, i Centralförb Folk o försvar 44—58, i styr för Sveriges oljekonsumenters riksförb 45—53, i styr för Internat kooperativa oljeförb 46—60, led av styr för Internat kooperativa partihandels-komm 56—60, ordf i styr för Internat kooperativa banken 56—64. — LIVA 36, Hed-LIVA 51, ekon hedersdr vid Handelshögsk i Sthlm 30 maj 56.

G 30 april 15 i Spånga, Sth (nu Sthlm), m Linnea Vilhelmina Carlsson, f 26 juli 92 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till kassören Erik Vilhelm C o Vilhelmina Henrietta Bjurström.

Albin J:s föräldrar flyttade på 1880-talet från Värmland till Sthlm. 1901 byggde fadern, som till yrket var murarbas, efterhand byggförman, med familjemedlemmarnas hjälp en villa i Bromsten, som blev J:s hem under tiden före första världskriget. Efter att ha genomgått Adolf Fredriks folkskola, såväl den egentliga som dess högre avdelning, med utmärkta vitsord särskilt i ämnena räkning, bokföring och historia, fick J på nyåret 1900 anställning som springpojke på MEA. Han ansåg själv, att han härigenom fick sin första kontakt med kooperationen, ty trots bolagsformen hade MEA en kooperativ organisation med talrika delägare, som hade begränsad rösträtt och fick återbäring på sina köp genom företaget.

Efter några biträdesanställningar blev J vid nitton års ålder föreståndare för Tanto handelsförening under ett par år. Han fick även kontakt med Kooperativa förbundet (KF), vars entusiastiska unga sekreterare Martin Sundell slutgiltigt vann honom för de konsumentkooperativa idéerna och såg till, att han 1907 anställdes där.

Under åren 1910 och 1912 bereddes J tillfälle att följa undervisningen i vissa ämnen på Flandelshögskolan i Sthlm. Be lärare som betydde mest för honom var professorerna Ernst Walb (bokföring), Eli F Heckscher (nationalekonomi) och Martin Fehr (juridik). Redan 1911 gav han ut en handbok i bokföring, som blev mycket spridd inom folkrörelserna. Den gav kassörer och bokförare med lekmannauppdrag i sina organisationer de grundläggande kunskaperna. Kontakten med Heckscher vidgade J:s ekonomiskt-historiska kunskaper och befäste hans tidigt vunna övertygelse om gagnet av konsumenternas sammanslutningar i fri tävlan med andra företagsformer. Av stor betydelse för J:s kommande insatser var också hans studier av den tyska kooperationen 1913.

I KF var J verksam under femtio år med undantag för åren 1915—17, då han verkade i sthlmskooperationens tjänst och lade grunden för Konsum Sthlm (KFS), som efter hand utvecklades till att bli världens största kooperativa konsumentförening. Tack vare sin uppslagsrikedom, energi och organisationstalang kom J att utöva starkt inflytande på konsumentkooperationens utveckling. Medlemsantalet i konsumentföreningarna växte 1910—56 från 73 500 till 1,1 milj, försäljningen från 23 till 2 778 milj kronor. Samtidigt växte KF:s försäljning från 4,5 till 1 700 milj kr och omsättningen i de KF-ägda industriföretagen till 883 milj kr. På detaljhandelsområdet var J, särskilt i sin egenskap av den första uppbyggaren av KFS, en vägröjare för mångfilialsystemet. Exemplet följdes av konsumentföreningarna i andra delar av landet. Kooperationen gick därjämte i spetsen för kampen mot konsumtionskrediten i butiksledet, varigenom såväl medlemshushållens som deras föreningars ekonomi stabiliserades. Efter andra världskriget infördes på J:s initiativ självbetjäningssystemet inom detaljhandeln.

J var en handlingskraftig ledare, men han hade redan i den lilla Tantoföreningen lärt sig uppskatta det demokratiska styrelsesättet, och han var under hela sitt liv mån om att konsumentintresset och medlemsinflytandet skulle göra sig effektivt gällande i den kooperativa folkrörelsen, liksom inom andra grenar av samhällslivet. Han sökte därför främja ett omfattande demokratiskt och ekonomiskt upplysnings- och utbildningsarbete. Han var en bestämd motståndare till kartellväsen och andra monopoliseringstendenser inom näringslivet och inriktade KF:s industriella insatser så att de skulle motverka eller omintetgöra alla försök att exploatera varuköparna genom höga priser, möjliggjorda genom behärskning av marknaden. I denna anda tog J initiativet till ett flertal KF-fabriker: margarinfabrik 1921, storkvarnar from 1922, gummifabrik 1926, glödlampsfabrik 1930, produktion av kassaregister 1931, oljefabrik 1933, porslinsfabrik 1937, för att välja några exempel från tiden mellan de två världskrigen. I regel innebar dessa industriella ingripanden att karteller sprängdes, priserna föll, produktionen växte och arbetstillfällena utökades. På kassaregisterområdet, där Sverige tidigare inte haft egen produktion och där ingripandet riktades mot en utländsk koncern, som eftersträvade världsmonopol och förde en utpräglad högprispolitik, blev Sverige efterhand världens största exportör.

J var sedan unga år en övertygad frihandlare och verkade för att kooperationen skulle göra aktiva insatser i handelsutbytet över gränserna. Redan 1918 tog han jämte sin danska kollega Frederik Nielsen initiativet till Nordisk Andelsforbund (NAF), som tjänstgör som de nordiska kooperativa förbundens central i Khvn (med filialkontor i flera världsdelar) för inköp av i första hand kolonialvaror. NAF fick snart en betydande omfattning och är sedan flera år ett av Europas största importföretag på sina områden.

Även inom Internationella kooperativa alliansen (IKA), som är de olika kooperationsarternas international, var J en aktiv kraft i första ledet. Redan till IKA:s kongress i Sthlm 1927 utarbetade han en uppmärksammad rapport om kooperationens grundsatser i praktisk tillämpning. 1948 lade han fram ett program för den internationella kooperationens praktiskt-ekonomiska verksamhet. Omedelbart efter andra världskriget väckte J idén att bilda Internationella kooperativa oljeförbundet (ICPA), som tillkom 1946, och han var förbundets ordf från starten och fram till 1960. Sv medlemsorganisation i ICPA är Sveriges oljekonsumenters riksförbund (OK). Detta bildades 1945 på initiativ av J, som var styrelsens första ordf.

Redan tidigt visade J stort intresse för fredsfrågan. Han hävdade i flera skrifter och talrika föredrag (bl a inför Lunds studentkår 1943), att kooperationen anvisade en väg att finna en fredlig lösning på kampen om råvarorna i världen. Olje- och malmfyndigheter borde betraktas som mänsklighetens gemensamma egendom och förvaltas av samkooperativa företag i syfte att åstadkomma rikast möjliga behovstäckning bland världens konsumenter. Efter sin pensionering 1957 ägnade sig J i första hand åt fredsforskning och företog flera omfattande resor, bl a till Indien, för att studera de världsekonomiska problemen. Han kritiserade starkt de suveräna staternas national-egoistiska politik, som oberoende av deras samhällsskick ofta går ut på att åstadkomma vinst för egen räkning, även om det sker på andra folks bekostnad. J var en varm anhängare av strävandena att stärka Förenta nationerna och att utveckla denna institution till en världsfederation.

J ägnade sig inte åt partipolitisk verksamhet och eftersträvade aldrig att erhålla höga politiska uppdrag, trots att han fick erbjudanden härom. Han ägnade sig helt åt sina uppgifter som främsta representant för den partipolitiskt neutrala konsumentkooperativa rörelsen, som i sig samlat mellan en tredjedel och hälften av alla hushåll i en demokratisk strävan att ta hand om sin egen varuanskaffning och den bakomliggande produktionen.

Redan i unga år visade J teknisk uppfinningsrikedom och han släppte aldrig sitt intresse för nydanande teknisk verksamhet. 1936 blev han ledamot av IVA och 1940 ordf i Sv uppfinnareföreningen, där han vann stor uppskattning bland medlemmarna inte bara som uppfinningsrik mötesarrangör utan framförallt som energisk företrädare för uppfinnarkåren och dess intressen.

J var begåvad med en rik fantasi, samtidigt som han hade en ovanlig förmåga att omsätta sina uppslag i det praktiska livet. Det fanns inte så litet av skådespelare och konstnär hos J, och det tedde sig för den skull inte orimligt, även om det förvånade många, när han åtog sig ordförandeskapet i de k teatrarnas styrelser. Han tillhörde operans styrelse under femton år. Inte ens en så skicklig ekonom som J kunde dock få debet och kredit att gå ihop, men han trivdes utmärkt bland skådespelarna och var en inspirerande kraft i organisationsarbetet.

Under J:s tid lades grunden till KF som landets största företag. Hans motto var "tjäna varandra, ej tjäna på andra", och han var alltid mån om att hålla sin egen ekonomiska ersättning på låg nivå. Trots den skarpa konkurrens som KF under J:s ledning bedrev mot den privata affärsverksamheten och trots den hårda kritik, som han riktade mot byråkratism och stelbenthet i den offentliga förvaltningen, åtnjöt han allmän aktning och popularitet.