K Ferdinand Johansson

Johansson, Karl Ferdinand, f 16 sept 1860 i Misterhult, Kalm, d 9 dec 1926 i Uppsala. Föräldrar: torparen Johan Erik Magnusson o Anna Lovisa Karlsdtr. Mogenhetsex vid h a l i Linköping 5 juni 80, inskr vid UU 18 sept 80, FK 28 jan 82, FL 23 maj 85, disp 29 maj 86, FD 31 maj 86, doc i jämförande indoeuropeisk språkforskn 22 sept 86, tf eo prof i jämförande språkforskn nov 89—vt 90, i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskn 1 april 92—1 aug 93, eo prof i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskn 10 juli 93, prof i samma ämne 1 jan 09—16 sept 26, allt vid UU, led av universitetskomm 7 mars—15 okt 07, led av komm ang världsspråksfrågan 16 mars—30 april 11, sakk i lärov:överstyr i frågor rör gymnasiets organisation april—maj o sept— nov 14 samt 1—10 febr o 19—24 april 15, led av komm ang högskolornas lönereglering 11 febr—29 nov 21. — LHVU 92.

G 31 juli 91 i Horten, Norge, m Ulrikke (Ulla) Karoline Colbjernsen, f 19 mars 68 där, d 12 nov 36 i Helsingborg, dtr till ingenjören Gustav C o Ebba Aurora Åbom.

Ferdinand J:s professorstid sammanföll med den uppsaliensiska språkforskningens storhetstid under Adolf Noreens ledning. Närmast var han lierad med sina kolleger hellenisten O A Danielsson (bd 10) och latinisten Per Persson. Gemensam för dessa var den grundliga gammaldags klassiska bildningens förening med den under 1880-talet segerrikt framträngande junggrammatiska riktningen. Detta innebar en klar inriktning på den historiska jämförande språkforskningen, utan att den äldre tidens solida kunskaper i klassiska språk trängdes undan. De skrev alla sina doktorsavhandlingar på latin. J:s avhandling behandlade ett grekiskt ämne, och han blev också kompetentförklarad till professuren i grekiska. Alla tre var framstående komparatister.

J:s produktion var först rent komparativt inställd, och hela sitt liv var han intresserad av grekisk och germansk ordhistoria i komparativ indoeuropeisk belysning. Många av hans uppslag har påverkat den senare forskningen, så hans teori från 1888 om indoeuropeiskt "Schwebeablaut". Det var meningen, att hans jämförande ordforskningar skulle utmynna i en etymologisk ordbok över sanskrit, men han fick aldrig tid att genomföra den stora uppgiften — de manuskript, som förvaras på UUB, vittnar om en stor arbetsinsats men är numera till innehållet helt föråldrade.

Samtidigt bedrev J alltid ett flitigt populärvetenskapligt författarskap för att intressera en större publik för indisk litteratur och frågor om det indoeuropeiska urhemmet. En nyorientering i hans mera utåtvända författarskap är märkbar i och med hans samarbete med Nathan Söderblom. I dennes Främmande religionsurkunder (1907—08) har han för första gången till svenska överfört en rad viktiga religiösa texter inom hinduism, buddhism och jainism. Separat utkom samtidigt den betydelsefulla Indiska sagor (1907) med buddhistiska legender på svenska. Med dessa översättningar har J utfört en verklig kulturbragd, även om man måste erkänna, att den poetiska översättningen inte var hans starkaste sida.

Söderbloms inspiration präglar sedan hans alltmer religionshistoriskt inriktade fackvetenskap, särskilt de viktiga verken Solfågeln i Indien, som stimulerade eleven och efterföljaren på lärostolen Jarl Charpentier (bd 8) till hans mest betydande insatser, och Über die altindische Göttin Dhisánã und Verwandtes (1917), ett uppslagsrikt och djärvt arbete, som, om tiden för detta hade varit mogen, även borde ha påverkat nordisk och jämförande indoeuropeisk religionsforskning.