Lars (Lucidor) Johansson

Johansson, Lars (Lucidor), dp 18 okt 1638 i Sthlm, Nik, d 13 aug 1674 där. Föräldrar: kaptenen Johan Erichsson o Kirstin Larsdtr. Inskr vid univ i Greifswald 24 okt 55, vid univ i Leipzig vintern 58, vistades i Frankrike 61, i Sverige tidvis 62—65 o från 68, inskr vid UU jan 69, bosatt i Sthlm från juli 69. — Skald. — Ogift.

Efter föräldrarnas tidiga död uppfostrades J jämte sina fyra syskon av morfadern, amirallöjtnanten Lars Mattsson Strusshielm, som de tio sista åren av sitt liv (1643—53) bodde i Kaseburg i Pommern. Efter Strusshielms bortgång blev Karl Gustav Wrangel förmyndare för de fem syskonen. Under namnet Laurentius Nauclerus inskrevs J vid Greifswalds univ 1655. Han lämnade staden efter att ha deltagit i studentoroligheter och blev 1658 immatrikulerad vid Leipzigs lärosäte. Efter nya studenttumult blev han relegerad därifrån 1660. Följande år vistades han i Frankrike för språkstudier. Enligt egen uppgift har han senare besökt också England och Italien. Möjligen har han någon tid tillhört en utländsk teatertrupp. Vid univ i Uppsala, där han blev inskriven i jan 1669 ägde han — trots att han såvitt man vet inte avlagt någon examen — "som en annan professor tillstånd att intimera" dvs undervisa. En av de samtida professorerna i Uppsala, Johannes Schefferus, intygar, att J varit väl hemma i konster och vetenskaper. Bland annat var hans språkkunskaper ansenliga. Till Sthlm kom J i juli 1669. Han försörjde sig på språklektioner, på olika skrivarbeten och översättningsuppdrag och som tillfällesskald. 13 aug 1674 blev han nedstucken under ett kroggräl på källaren Fimmelstången vid Kindstugatan av dåv fänriken Arvid Storm.

Först under andra hälften av 1800-talet och under innevarande sekel har genom flitiga arkivforskningar konturerna till J:s liv kunnat tecknas klarare. Tidigare hade han ofta efter en uppgift hos Palmskiöld kommit att förväxlas med Lars J:son Humerus (så ännu av Wieselgren i Biogr lex, N F, 4, s 313 ff), en småländsk prästson, vilkens romantiska kärlekssaga med Magdalena Siöblad felaktigt överfördes på J som bakgrund till hans erotiska poesi.

Lucidors diktning består dels av visor, dels av dikter vid bröllop, begravningar och andra högtidliga tillfällen. Visorna är av två slag: världsliga och andliga. Hans erotiska dikter hör förmodligen till hans tidigaste alstring. De är i stilen konventionella, ännu delvis i den petrarkiserande traditionen. Hans dryckessånger är sällskapsvisor efter mönster av tysk och fransk backanalisk poesi. Här speglas miljön från 1600-talets krogar med deras bullrande dryckesseder. Till de världsliga visorna hör även den av Fröding imiterade lyckoskiftesvisan Skulle jag sörja, så vore jag tokot, där han ger uttryck åt en förnöjsamhetsfilosofi av hora-tianskt snitt.

Av hans "andliga visor" fick inte mindre än tre plats i 1695 års psalmbok: "Herre Gud för dig jag klagar", den efter ett tyskt original (av Johan Rist) med stor frihet efterbildade "O evighet! din längd mig fast förskräcker" och den likaledes av syndmedvetande och dödsfruktan burna psalmen "O syndig man! som säker är och trygger" med de expressiva imperativerna: "Rys, hissna, skälv, bäv', darren kropp och leder!" I ett likartat stämningsläge slutar Lucidors dialogiska dikt Ett samtal mellan Döden och en säker människa, en originell nygestaltning av en dödsdansscen. Människan, en släkting till Bibelns rike man, men också till stormaktstidens praktälskande adelsman, drivs av Döden, den obarmhärtigt överlägsne, med ironisk replikkonst från position till position för att slutligen hamna i den botfärdige syndarens predikament. I sin bok om Lucidor har E A Karlfeldt karakteriserat denna dikt som "hans kanske förnämsta bidrag till vår nationallitteratur".

Som tillfällesskald har Lucidor uppträtt från 1668 med dikter inom bröllops- och begravningsdiktens genrer. Därmed inträdde han i den långa raden av yrkespoeter som använde adelns och det högre borgerskapets bröllop, begravningar och andra fester som anledning att författa hyllningspoem. Dikterna trycktes, ofta i folioformat, och fick en praktfull typografi i barockens smak med emblematisk utsmyckning. Bortåt fyrtio begravningsdikter av Lucidors hand är kända, därav ett antal på tyska och latin; Lucidor skrev dikt på inte mindre än sju språk. Begravningsdikternas titlar är långa och sinnrika. I stället för att sätta ut sitt namn eller sina initialer föredrog han ofta pseudonymer: Lucidor der Mitleidende, Laurino den sorgbundne, Lucidor den olycklige och — i några dikter mot slutet av sitt liv — Tanatophilander (Dödsvännen). Utom en levnadsteckning, längre eller kortare, innehåller dikterna vanligen en meditation över livets korthet och dödens makt, och en consolatio, ett tröstande tal till de anhöriga; ibland avslutas de av en kortare inskriftsliknande gravskrift. Ofta anknyter dikterna på sinnrikt barockmaner till den dödes namn eller yrke, som när i dikten över globetrottern Truls Kåhre livet avmålas som en pilgrimsfärd. Flertalet av Lucidors gravdikter är skrivna på tidens versmått, alexandrinen; i somliga av dem ingår också halvt fristående lyriska, psalmartade partier. Som Lucidors yppersta verk inom genren ansågs tidigt den bl a av fru Nordenflycht prisade gravdikten över Elisabeth Juliana Strijk från 1671. Där utför han med barockens hela retoriska prakt det heraklitiska temat om alltings förgänglighet, framställer Döden, "then tårr-vig-skanklad Död", med skakande kraft och människan själv i de kristna dödsberedelseböckernas språk som en "mullsäck" och som "maskemat". Hans sista begravningsdikt var hans Klagerim över Jacob Brandberg, skriven till dennes jordfästning 11 aug 1674. Två dagar senare var Lucidor själv död efter handgemänget på krogen vid Kindstugatan.

En av de tidigare bröllopsdikterna av Lucidors hand är den Brudfackla, som han upptände till Kristofer Gyllenstiernas bröllop 17 aug 1669, kort efter flyttningen till Sthlm. För detta bröllopskväde erhöll han tio daler i karoliner. Bröllopsdikternas överskrifter antyder ofta dikternas tematik, antingen poeten skriver om den nyss blomstrande vårens ljuvlighet, om kärleksfrukt och dygdens skördeand, om Apollos dom mellan Themis och Frigga eller formulerar äktenskapets band som "lättaste träldoms ljuvaste bojor". Ibland avslutas bröllopsdikterna av en "gåta", ofta av skabrös art. I Gästbudslust från 1672 skildrar Lucidor — med Bröllopsbesvärs ihugkommelse som mönster — bröllopsmåltiden med dess överflöd av mat och dryck; i en annan bröllopsdikt, kallad Lyckönskans skål, formar han slutet av poemet som en figurdikt, där diktens konturer bildar ett vinglas på fot. Mytologiska motiv och inslag är vanliga, ofta från Ovidius metamorfoser. Berömd i samtiden blev dikten till Utterklo, där poeten skildrar ett gudarnas samkväm med burleska effekter, en dikt som sagts förebåda Bellmans sätt att handskas med mytologin. De kända bröllopsdikternas antal är tjugotvå.

En bröllopsdikt frän 1669 med titeln Gilliare kwaal, liksom hans nyss nämnda bröllopspoem ställd till en medlem av familjen Gyllenstierna, blev orsaken till en långdragen rättegång mot poeten och en flera månader lång fängelsevistelse. De bevarade handlingarna från kämnärsrätt, rådstuvurätt och Svea hovrätt ger en fullständig bild av processen, som den om sin ära ängsligt måne landshövdingen Konrad Gyllenstierna lät föra ända upp i högsta instans. Lucidors delvis med egen hand skrivna inlagor är de enda egenhändiga dokument som finnas bevarade vid sidan av ett brev på franska från 1662, ställt till hans förmyndare Karl Gustav Wrangel. En av anklagelsepunkterna i processen om bröllopsdikten var att Lucidor utan att ha fått något uppdrag skrivit och låtit trycka sin dikt; 1668 hade i en överflödsförordning utfärdats förbud mot och stadgats böter för den som "obedin" skrivit till bröllop och begravningar. Lucidor erkände sig skyldig på denna punkt men sade sig inte ha känt till stadgandet. En för kärandeparten viktigare anklagelse var att Lucidor vanhedrat Konrad Gyllenstierna och hans blivande maka genom att inte sätta ut alla hans titlar; Lucidor skyller här på brådska. Däremot förnekar Lucidor eftertryckligt — och säkerligen med rätta — att han skulle ha avsett dikten som en paskill och att han skulle varit bestucken av en av Gyllenstiernas fiender för att förtala honom. Dikten innehåller visserligen en drastisk skildring av alla de giljarebesvär som en dåtida fästman fick underkasta sig för att nå sitt mål, men sådant hade tidigare förekommit i bröllopspoesi. Mot alla anklagelser att dikten skulle innehålla lömska dubbeltydigheter syftande på Gyllenstiernas personliga förhållanden försvarar sig Lucidor bl a med att anföra en rad beläggställen ur utländsk dikt av samtida och antika auk-torer, främst Cats och Ovidius. Rättegången ger en intressant bild av alla detaljer kring diktens tillkomst, hur den förmedlats till adressaten av en yngre studiosus i Stiernhielms närhet, hur Stiernhielm själv — vilken Lucidor besökt för att "diskurrera med honom, som en lärd man är" — tre dagar innan Lucidor fängslades, fällt yttrandet: "Jag hörer I är en olyckelig, Lucidor". Likaså ger rättegången en inblick i hur långt tidens läsare kunde gå i sökande efter dubbeltydigheter i en dikt. — Målet avgjordes så, att Lucidor frikändes från huvudanklagelsen och ansågs ha sonat sitt brott mot överflödsförordningen genom sin långa fängelsevistelse. Enligt tidiga traditioner, förmedlade av Celsius, var det i fängelset som Lucidor skrev den tidigare omtalade lyckoskiftesvisan Skulle jag sörja, så vore jag tokot.

Märkligt är, att Lucidor blott två år senare, 1671, kunnat "efter begäran" författa en gravskrift över en annan i processen medverkande medlem av ätten Gyllenstierna; det har med viss rätt betraktats som en offentlig upprättelse åt diktaren. Dock visade sig vid ett senare tillfälle, när både Lucidor och Konrad Gyllenstierna var döda, den adliga släktens angelägenhet om familjeäran: när boktryckaren Andersin 1688 utgav Helicons Blomster, där dikten Gilliare kwaal ingick, belades upplagan med kvarstad, och arket B, där dikten stod tryckt, förstördes. Flertalet till nutiden bevarade exemplar av Helicons Blomster saknar därför det bibliofilt märkliga B-arket.

Om Gilliare kwaal skrevs av en diktare, som inte i förväg kände diktens adressat, framgår det däremot av ordalydelsen att åtskilliga av hans tillfällesdikter tillkommit som beställningsarbeten, "efter begäran" "pliktskyldigast", "viljefärdigst" författade. Otvivelaktigt har alltså Lucidor i många fall närmare känt de personer han uppvaktar; särskilt har man observerat hans förbindelser med bergslagsfolk och med tulltjänstemän.

Lucidor var en lärd poet. I hans diktning finns spår av bland annat astronomiska och astrologiska intressen och kunskaper. Han var fattig, men den i övrigt påvra bouppteckningen visar att han ägde ett inte föraktligt bibliotek med böcker i många skilda vetenskapsgrenar och poetiska verk av bland andra tidens ledande diktare i Tyskland och Italien: Opitz, Gryphius, Guarini. Hans diktning, med dess motsatser mellan bullrande gästabudsglädje och botfärdig ruelse, står som en motsvarighet till samtidens tyska barockpoesi och har samma motiviska och retoriska uppfinningsrikedom. Lucidors bästa tillfällighetsdikter höjer sig över genrens medelmåttiga produkter och blev också föremål för efterbildning av nästa generation av rimmare. Bäst kända och mest skattade blev hans visor — spridda också genom skillingtryck — och hans psalmer; visan och psalmen var hans rätta poetiska element (Sandwall). Tre av de andliga visorna publicerades under medverkan av Haqvin Spegel i det sällsynta trycket Lucida intervalla år 1685.

I Lucidors författarskap ingår också en längre översättning av en dikt av holländaren Cats: Et hemligt samtal emellan Anna och Phillis om en mös plikt. Vid Lucidors bortgång var översättningen ofullbordad; den avslutades av hans vän, numismatikern och skalden Nils Keder och infogades i samlingen Helicons Blomster, som boktryckaren Andersin utgav fjorton år efter Lucidors död och vars innehåll han uppger sig "icke utan möda och besvär" ha "colligerat". Av de aderton världsliga visor, som ingår i samlingen, är en ofullständig; Andersin säger sig ha känt till ytterligare tretton "ofullkomlige", alltså ofullständigt bevarade dikter, vilkas första rader han anger. Av dessa har endast en återfunnits: den mytologiska visan Nyss när Fröja satt i bade, en översättning från en tysk förlaga.

Enligt traditionen har Lucidor författat eller åtminstone planlagt en dikt i den hexaëmerala traditionen om skapelsedagarna. En uppgift i Nordinska samlingen (av CM Biörner) återger ett yttrande som Lucidor skulle ha fällt, när hans vänner talade berömmande om hans poesi: "mina vänner och bröder, detta är lapperi, men när I fån see Lasses sju dagar torde vara något att säga." Traditionerna föranledde Klemming att anta att Spegels Guds verk och vila skulle vara en bearbetning av Lucidors koncept till en skapelsedikt, ett antagande som inte visat sig hållbart. Om Lucidor någonsin skrivit en sådan dikt, är intet därav bevarat.

I sin skrift Målro och Romål har Samuel Columbus givit två snabbporträtt av Lucidor "en svensk Diogenes". Samtidigt som Columbus här byggt på egna iakttagelser, har han tvivelsutan avsett att teckna en "karaktär" enligt den genre som Theofrastus skapat och som på 1600-talet upptogs av många. Båda de anekdoter som Columbus berättar framhäver draget av stolt oberoende i Lucidors karaktär, tillika något av cynikern. Ena gången får vi se Lucidor gå på en sthlmsgata och sjunga. Columbus ber honom att vara tyst, tydligen för att inte chikanera sitt sällskap. "Då bemötte han mig, om icke vädret eller luften vore allmän och alltså var och en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore ock tungan hans egen och visan den han sang, hade han själv komponerat." ¦— Vid det andra tillfället som återges far greve Per Brahe förbi i sin vagn. Columbus tar av sig hatten och bugar för riksdrotsen, "hög av ålder och meriter". När han förebrår Lucidor som inte tar notis om den för-bifarande, svarar denne: "Om jag hade någre penningar i pungen, går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag kan, och Grev Peder för sig vad han vill. Men har jag något att söka av honom, så går jag till honom och bugar och bockar."

Eftervärldens omdöme om Lucidors person och verk har varit högst skiftande. Palmskiöld anser sig kunna upplysa, att han var "av ett liderligt och flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack". Efter honom uppger J H Liden, att J skrev nästan allt enligt Anacreons sed "inter pocula" och skickade sina ex tempore framkastade verser omedelbart till tryckpressen. Tidigt blev hans poesi klandrad av företrädarna för en ny, strängare smak. Petrus Lagerlöf kritiserar honom som "ordstympare" och för att han blandar den höga och den låga stilen. Fru Nordenflycht placerar honom i sin skaldekatalog vid sidan av men knappast i paritet med Runius. Inom dryckesvisans tradition fick Lucidor en efterföljare i Bellman, som upprepade gånger nämner hans namn i sin backanaliska poesi. Ringaktad under den franska smakens tid fick Lucidors diktning ny uppskattning av romantikens generation. Atterbom talar i Sv siare och skalder om hans "bleka och blodiga ynglingavålnad", som inte upphör att göra intryck. Under 90-talet fanns ett betydande intresse för Lucidors poesi och person, markerad hos Levertin, Heidenstam, Fröding och Karlfeldt; den senare har för Sv akademins räkning författat Lucidors biografi och i dikten Vårskuggor skickligt pasti-scherat Lucidors språkliga uttrycksmedel. Under 1900-talet har bland diktarna främst Nils Ferlin kongenialt uppfattat Lucidors bohemroll och det sorglustiga draget i hans poesi.