Josefina

Josefina (Josephine Maximilienne Eugénie Napoléonne), f 14 mars 1807 i Milano, d 7 juni 1876 på Sthlms slott. Föräldrar: prins Eugéne de Beauharnais, vicekonung av Italien, hertig av Leuchtenberg, o Augusta Amalia av Bajern. Prinsessa av Bologna 07, hertiginna av Galliera 13, prinsessa av Leuchtenberg 17, Sveriges o Norges kronprinsessa 23, Sveriges o Norges drottning 8 mars 44.

G 22 maj 23 i München m kronprins Oscar av Sverige o Norge, sedermera konung Oscar I, f 4 juli 99, d 8 juli 59.

I dopet uppkallad efter sin farmor kejsarinnan Josephine, sin morfar konungen av Bajern, sin far prins Eugéne och sin gudfar kejsar Napoleon upplevde Josefina som barn det napoleonska väldets höjdpunkt och sammanbrott. I den fristad som efter katastrofen bereddes familjen i moderns hemland växte J upp som den äldsta av en stor syskonskara och fick en utmärkt uppfostran.

När Karl XIV Johan planlade sin ende sons för den nya dynastiens framtid och legitimitet så betydelsefulla giftermål, fick han tidigt ögonen på J som enligt ett av hans brev till sin gemål "förenade de nya intressena med de gamla". Kronprins Oscar gjorde först motstånd, sårad av faderns egenmäktighet och krassa syn på giftermålsfrågan, men blev vid besök i Leuchtenberg 1822 helt intagen av J. Sedan J trots prästerskapets betänkligheter tillförsäkrats fri religionsutövning, ägde trolovningen rum i nov 1822. Den katolska vigseln försiggick par procuration och bekräftades efter J:s ankomst till Sverige sommaren 1823 genom en ceremoni i Storkyrkan.

Giftermålet visade sig i hög grad motsvara Karl Johans förväntningar både politiskt och ekonomiskt, inte minst genom de förbindelser som skulle komma att knytas av J:s syskon. Ur personlig synpunkt blev valet av kronprinsessa det bästa tänkbara, och J väckte från början beundran och tillgivenhet genom sin skönhet, älskvärdhet och charm. Snart visade hon sig kunna överta de representativa och sociala uppgifter som Karl Johans i samband med sonens giftermål hemkomna gemål inte förmådde fylla. I full överensstämmelse med sin makes inriktning deltog J ivrigt i reformarbetet och var med om att bilda en rad föreningar i tidens anda; bl a fungerade hon som ordf i Sällskapet för arbetsamhetens uppmuntrande och i Föreningen för öm och sedlig modersvård.

I den under Karl Johans senare år växande motsättningen mellan honom och sonen sökte J inte utan framgång spela medlarens roll. Till Karl Johans missnöje bidrog säkert Oscars öppet visade otrohet mot J, som länge tycks ha varit okunnig om hans förbindelse med skådespelerskan Emilie Högqvist (bd 19). Sedan hon blivit medveten om förhållandet, vann hon allmän sympati genom sitt kloka och värdiga uppträdande.

Det enda som i vissa kretsar kunde grumla J:s popularitet var hennes katolska tro och de säkert överdrivna ryktena om obehörig påverkan i religionsfrågor. Stor tillfredsställelse beredde det emellertid J att få bidraga till uppförandet av den första katolska kyrkan i Sverige sedan reformationen (S:ta Eugenia 1837). På slottet lät J inreda ett särskilt kapell, där hennes biktfader och kaplan sedermera biskopen J Studach förrättade katolsk gudstjänst. Den politiska striden om religionsfriheten och intoleransen mot katolska bekännare, dokumenterad i flera fall av landsförvisning, blev dock länge en källa till oro och bekymmer för J.

Med Oscars tronbestigning fick J växande betydelse, också på det politiska området. Tyngd av ansvaret, inbunden och isolerad sökte kung Oscar nu stöd hos J, som blev hans enda verkligt förtroliga rådgivare. Vid kritiska tidpunkter noterade man med nyfikenhet de kungliga makarnas väl synliga men av ingen avlyssnade konferenser i slottsträdgården.

J:s politiska inflytande är outrett och svårtillgängligt, men inte minst under de utrikespolitiska kriserna kan man skönja hennes sympatier och synpunkter som trådar i händelseförloppet. Av brevväxlingen med mostern drottning Elise av Preussen framgår, att J utnyttjade sina förbindelser för att åstadkomma fred i det 1848 utbrutna schleswig-holsteinska kriget. J:s nära kontakt med kusinen Napoleon III och hans gemål kejsarinnan Eugenie saknade inte betydelse under 1850-talets storpolitiska kriser, och enligt åtskilliga vittnesbörd har hon intagit en markerad profransk och antirysk hållning. Kronprins Karl lär tom ha utpekat sin moder som den egentliga tillskyndaren av novembertraktaten 1855. I varje fall har J spelat en viktig roll i kungens hemliga diplomati, där hon också sköt fram den yngre sonen Oscar som mera tillförlitlig än kronprinsen.

Under Oscar I:s tilltagande sjuklighet blev J alltmer oumbärlig och vek inte från hans sida. Bortsett från religionsfrågan har samtiden sett positivt på den påverkan av det offentliga livet som J utövade genom konungen, och allmänt beundrades den självuppoffrande ömhet och omtanke som hon ägnade sin make under det långa och svåra avtynandet.

Förhållandet mellan J och hennes äldsta son var inte alltid det bästa. Hon ogillade kronprinsens impulsivitet och obetänksamma uttalanden i politiska frågor och oroade sig för hans oordentliga levnadssätt och bristande affärssinne. Hon har uppenbarligen i det längsta sökt uppskjuta hans makttillträde, men när konung Oscars hälsotillstånd till sist (hösten 1857) framtvingade ett regentskap, visade hon sin uppskattning av kronprinsens val av rådgivare.

Något politiskt inflytande har J knappast utövat efter Oscar I:s bortgång; som änkedrottning kom hon främst att ägna sig åt en omfattande filantropisk verksamhet. I tidens stora händelser tog hon livlig del, fruktade liksom sönerna Preussens frammarsch och sörjde över Österrikes nederlag 1866. Under 1870 års krig kände J sig kluven mellan sitt franska och sitt sydtyska ursprung men försäkrade efter Sedan den fångne Napoleon III att hon aldrig kunde glömma att "hon var en Beauharnais".

Under sitt sista levnadsår kunde J förverkliga drömmen om en lång resa till södern, då hon fick återse sina sydtyska hemtrakter, i Italien uppleva antikens skönhetsvärden och som den katolska kyrkans trogna dotter mottaga påvens välsignelse. Några år tidigare hade J blivit föremål för storartade hyllningar på 50-årsdagen av sin ankomst till Sverige och hon hade med rörelse fått erfara "hur det protestantiska Sverige enhälligt hyllade en katolsk drottning".