Jacob Axel Josephson

1 Josephson, Jacob Axel, f 27 mars 1818 i Sthlm, Mosaiska, d 29 mars 1880 i Uppsala. Föräldrar: grosshandl Salomon J o Beata Levin. Inskr vid UU 12 juni 35, musiklär vid katedralskolan i Uppsala 41—43, disp pro gradu vid UU 10 juni 42, mag där 14 juni 42, studier i bl a orgelspel i Dresden o komposition i Leipzig 44—45, 46—47, i Rom 45—46, ledare för Harmoniska sällsk i Sthlm 47—49, director musices vid UU från 3 maj 49, dirigent för Allm sången 50—52, för Sångsällsk Orphei Drängar från 54, domkyrkoorganist i Uppsala från 64, föreläste i musikhist vid UU från 64, prof :s n h o v 1 maj 74. — LMA 57.

G 1) 15 sept 58 i Uppsala m Hilda Augusta Schram, f 6 mars 39 där, d 7 sept 62 där, dtr till domkyrkosysslomannen Johan Gustaf S o Maria Sofia Sundberg; 2) 14 juni 66 i Uppsala m Anna Charlotta (Lotten) Piscator, f 3 febr 40 i Vänersborg, d 14 sept 20 i Uppsala, dtr till kaptenen Bengt P o Anna Margareta (Nanny) Örtenblad.

Musiken intog en viktig plats i J:s barndomshem. Fadern, föga framgångsrik som affärsman, var en intresserad amatörmusiker. Den äldre systern Vilhelmina utvecklade sitt pianospel till professionell nivå. Hon blev också J:s pianolärare. I Klara skola hade han den framstående pedagogen Abraham Mankell som musiklärare. Ett mått på dennes bedömning av J:s musikaliska förmåga är att han vid Gustav-Adolf-jubileet i Klara kyrka 1832 lät den 14-årige J leda den ena halvkören vid framförandet av Te Deum.

Det var dock vid denna tid ännu långt ifrån klart att J skulle ägna sig åt musikerbanan. När han 1835 avslutat sin skolgång fortsatte han, trots det ökade ekonomiska betryck som familjen råkat i genom faderns död året förut, sina studier vid univ i Uppsala. Här uppmärksammades han tidigt som skicklig pianist, vilket snart öppnade vägen för honom till stadens berömda litterärmusikaliska salonger, landshövding v Kraemers, Geijers, överstinnan Silfverstolpes och "de små Knösarnas", hos vilka han några år hyrde rum. J måste efter det första läsåret vara ute som informator ett helt år. 1838—41 var han på somrarna anställd som musiklärare för v Kræmers döttrar.

Under den första av dessa sommarvistelser på v Kræmers gods fick J, som ofta brukade improvisera vid klaveret, en uppmaning att börja komponera. Det var naturligt att han då valde att skriva i den tidens mest odlade musikform, solosången med pianoackompanjemang, i synnerhet som han också var litterärt begåvad. Hans första sånger mottogs mycket positivt, vilket säkert bidrog till hans beslut att helt viga sitt liv åt musiken. 1841 utgavs hans första tryckta sånghäfte, och s å efterträdde han sin nära vän Anders Sidner som musiklärare vid katedralskolan. Under de två år han skötte denna tjänst ledde han också det av honom grundade sk Lilla sällskapet, en blandad kör, som huvudsakligen arbetade med äldre kyrkomusik. Till gruppen hörde bl a Gunnar Wennerberg, med vilken han upprätthöll en livslång vänskap.

J:s familj var av mosaisk bekännelse, men han själv synes mycket tidigt ha tagit djupa intryck av kristendomen. Därtill bidrog inte minst hans kristendomslärare i skolan, Pehr Axel Frost. 1841 mottog J det kristna dopet av Frost, efter vilken han också fogade namnet Axel till sitt förnamn. Till faddrarna hörde Geijer och till dopvittnena Jenny Lind, som då stod i början av sin lysande bana. Den kristna livssyn som J tillag- nat sig präglade i hög grad hans fortsatta levnad. Musiken framstod för honom som något med religionen mycket nära besläktat.

Sina höga etiska fordringar på musiken utvecklade han i sin lilla åttasidiga avhandling Några momenter till en karakteristik af den nyaste musiken, som han på försommaren 1842 framlade vid sin magisterdisputation under Atterboms presidium. Här gör J front mot den sinnligt inriktade italienska operamusiken. I stället knyter han de ljusaste framtidsförhoppningar till Mendelssohn, som skapat nya uttrycksformer för den sakrala musiken. Mendelssohns oratorium Paulus hade f ö uppförts i Uppsala under ledning av director musices Nordblom året innan.

Den högre fackmusikaliska utbildning som J nu ville skaffa sig stod inte att få i Sverige. Han saknade dock medel till den nödvändiga utrikes studieresan. Sedan han fått avslag på sin ansökan om statligt stöd, beslöt hans vänner Jenny Lind och Julius Gunther att genom en gemensam konsert i Uppsala skaffa honom resmedel. J som under två år verkat som musikinformator och konserterande musiker på olika håll i landet kunde så i juni 1844 äntligen anträda sin utlandsresa, som kom att vara i tre år. I Dresden studerade han under några månader orgel för Schneider och musikteori för Otto. Huvudmålet för resan var dock Leipzig med sina berömda Gewandhaus-konserter och sitt nya konservatorium. Här lärde han känna både den beundrade Mendelssohn och den mer omstridde Schumann. För sina studier hade han dock mest utbyte av sitt umgänge med Hauptmann och Gade, den senare nästan jämnårig med honom men redan ett firat namn i Leipzig. En förnyad gåva av Jenny Lind gjorde det möjligt för J att resa till Rom, där han tillbringade vintern 1845—46. Mest intresserade honom där den kyrkliga körsången. Efter ännu ett år i Leipzig återvände J till Sverige i juni 1847.

Genom att överta ledningen för kören inom Harmoniska sällskapet i Sthlm lyckades J för ett par år blåsa nytt liv i denna oratorieförening. Någon fast tjänst hade han dock inte. Det var därför naturligt att han efter Nordbloms död sökte befattningen som director musices i Uppsala. Att han på våren 1849 också fick den var inte lika självklart — till hans medtävlare hörde t ex Franz Berwald. Innan J lämnade Sthlm gav han en avskedskonsert med Harmoniska sällskapet, varvid både hans symfoni och hans Islossningen för manskör och orkester uppfördes.

Till J:s tjänsteåligganden i Uppsala hörde främst att leda Akademiska kapellet och att svara för musiken vid promotioner och andra akademiska högtidligheter. Han fattade dock sin uppgift på ett vidare och djupare sätt. Han ville föra studenterna och uppsalaborna i levande kontakt med den högre musikodlingen och lyckades också med detta. Redan hösten 1849 grundade han Filharmoniska sällskapet, en blandad kör, som skulle föra oratorietraditionen från Hæffners och Nordbloms tid vidare. De pingstkonserter som J gav med detta sällskap, förstärkt med Akademiska kapellet, regementsmusiken och musiker från Sthlm, blev snart mycket uppmärksammade musikhändelser, som samlade publik också från huvudstaden. Från och med 1868 brukade programmet omfatta ett fullständigt oratorium. Valet av Händels Messias, Josua och Simson, Haydns Skapelsen och Mendels-sohns Elias och Paulus visar J:s stilinriktning.

1850—52 fungerade J som ledare även för Allmänna sången, en uppgift som synes ha passat honom mindre väl. Under denna tid sjöng kören bl a hans eget Kyrie eleison (Requiem), som blivit ett bestående repertoarstycke. Medan han 1853—54 var ute på en av sina förnyade utlandsfärder, denna gång utsträckt till Paris, bildades i Uppsala Sångsällskapet Orphei Drängar (OD). Vid sin återkomst blev J omedelbart ledare för detta sällskap, som han under de följande årtiondena gradvis utvecklade från en sluten "Liedertafel" till en vittberömd elitmanskör. Med OD tog han med förkärlek upp större verk med ackompanjemang. Ledningen av a cappella-sångerna brukade han överlåta på yngre krafter inom kören.

Teaterhistoriskt betydelsefulla var de amatörframföranden av Sofokles Antigone med Mendelssohns musik till körpartierna, som J tog initiativet till 1860. Det var nämligen första gången ett antikt drama framfördes sceniskt i Sverige. J hade redan 1844 sett Antigone spelas i Berlin. Behållningen av de fyra Antigoneföreställningarna blev grundplåten till en ännu existerande fond för musikbegåvade studenter.

Efter omkr 1860 ägnade sig J allt ivrigare åt musikpedagogisk och kyrkomusikalisk ut-givarverksamhet. Sin obetydliga lön utfyllde han genom att ge musiklektioner både i stadens skolor och privat. En löneförhöjning, som riksdagen beslöt 1863, var förknippad med en nyinförd skyldighet att hålla musikhistoriska föreläsningar vid universitetet.

Än mer vidgades J:s verksamhetsfält, när han 1864 utnämndes till domkyrkoorganist. Till de praktiska åtgärder han vidtog i denna egenskap hörde anordnandet av konserter till förmån för den väldiga domkyrkans uppvärmning vintertid. En ny orgel, byggd av den franskpåverkade Åkerman och länge ansedd som ett landets förnämsta instrument, blev färdig 1871. En resa, som J 1867 med statligt stöd gjorde för att undersöka de kyrkomusikaliska förhållandena i andra länder, ledde på hösten s å till grundandet av Uppsala domkyrkokör, den första i sitt slag i Sverige. För att skapa tillgång till en god andlig sångrepertoar från olika tider hade han redan i början av året börjat utge månatliga häften av Zion, andlig musik för hemmet, skolan och kyrkan. Som en fortsättning på dess fyra årgångar kan man beteckna samlingen Sånger i Zion, körer vid kyrkoårets högtider, varav han endast hann med att ge ut ett häfte (1880). På MA:s uppdrag fortsatte J det arbete på en revision av Hæffners koralbok, som Berwald lämnat ofullbordat. J:s utgåva 1877 av koralerna nr 60—200 kom inte att föra den svåra koralfrågan närmare sin lösning. Däremot utövade J i andra avseenden ett starkt inflytande på flera av de män, som några årtionden senare bar upp de kyrkomusikaliska förnyelsesträvandena inom 1894 års mässmusikkommitté och föreningen Kyrkosångens vänner. För skolans musikundervisning utgav J både en elementarlärobok och en trebandig sångsamling, för folkskoleseminarierna ett häfte koraler i manskörssättning och en samling lätta orgelstycken.

J kan egentligen inte betecknas som någon stor musiker men var dock under tre årtionden centralgestalten i ett musikliv, som gjorde Uppsala till Sveriges vid sidan av Sthlm ledande musikstad. Denna ställning gav honom alltmindre tid till egna kompositioner. Huvuddelen av hans produktion tillhör tiden före 1860. Mest spridda blev hans drygt 150 visor och sånger till pianoackompanjemang, varav en tredjedel till hans egen text. Stilistiskt var han här bestämd av den äldre Uppsala-skolan kring Geijer och A F Lindblad även om vissa nyare impulser gör det befogat att räkna J jämte Wennerberg och några andra till en andra Uppsala-skola. Många av hans sånger trycktes också i Tyskland, där inte minst Jenny Lind gjorde dem kända. Redan några år efter hans död klagar hans biograf, N P Ödman, över att sångerna alltmer sällan hördes vid konserter och i hemmen. Vissa av dem har dock nytryckts långt in på 1900-talet, t ex Stjärnklart och Sjung, sjung, du underbara sång. Till det levande arvet från J hör också några av hans manskörssånger såsom Vårliga vindar draga och Stjärnorna tindra re'n. Bland hans större verk uppfördes tidigare Islossningen och Quando corpus ofta runtom i landet. De utkom också i utländska utgåvor. Några av J:s melodier har, försedda med nya texter, kommit att ingå i väckelserörelsernas sångskatt.