A Julius Juhlin

Juhlin, Anders Julius, f 26 juli 1861 i Vårdsberg, Ög, d 10 jan 1934 i Sthlm, Osc. Föräldrar: lantbrukaren Magnus Petersson o Carolina Nilsson. Mogenhetsex vid h a l i Linköping 24 maj 81, inskr vid UU 11 sept 82, FK 28 maj 84, amanuens vid meteorolog institutionen ht 86—vt 91, FL 29 maj 90, disp 13 maj 91, FD 30 maj 91, doc i meteorologi 8 juli 91, allt vid UU, lektor i fysik o kemi vid h a l i Skara 25 maj 92, rektor där 24 maj 93—06, led av stadsfullm där 95— 06, ordf i drätselkammaren 96—06, VD för Skara vattenlednings- o elektricitetsverk, för Lidköping-Skara-Stenstorps järnvägsab, led av Skaraborgs läns landsting 00—05, led av univ:ex:komm okt 02—mars 06, statsråd o chef för civildep 29 maj 06—4 dec 07, generalpostdir 1 jan 08—25, led av FK 08—11, ordf i styr för Civilstatens änke- o pupillkassa från 13, v ordf i överstyr för Riksfören för svenskhetens bevarande i utlandet från 28.

G 19 okt 92 i Linköping m Anna Hilda Maria Krouthén, f 19 april 60 där, d 14 nov 16 i Danderyd, Sth, dtr till handlanden Johan Conrad K o Hilda Amalia Åberg.

Julius J tillhörde en stor syskonkrets, och hans far, som arrenderade ett mindre jordbruk, hade det ekonomiskt besvärligt. J ansågs i folkskolan vara en läsbegåvning och fick börja i läroverket i Linköping, där han bidrog till sin försörjning genom privatlektioner. De ekonomiska svårigheterna, drastiskt skildrade av J i hans Minnen, följde honom under studieåren i Uppsala, som han finansierade med den ena informatorsplatsen efter den andra.

Trots svårigheterna gjorde J en förnämlig akademisk karriär. Han blev amanuens hos Hugo Hildebrandsson vid Uppsala meteorologiska observatorium och disputerade på en avhandling om vattenånga över is och över vatten. Då han ansåg sig sakna ekonomiska förutsättningar för en rent vetenskaplig bana, hade han jämsides med doktorandarbetet gått provar och blev 1892 lektor i fysik och kemi i Skara, där han redan följande år utsågs till rektor, den då yngste i landet. J:s lärargärning i Skara blev mycket uppskattad. Som rektor var han sträng men ansågs rättvis och hade gott handlag med ungdom. Han gjorde sig känd som en kraftfull kommunalpolitiker och blev också ledamot av landstinget. Bl a lyckades han lösa stadens järnvägsfråga och genomföra beslut om vatten- och avloppsledning och om elektricitetsverk. J drog uppmärksamheten till sig dels härigenom, dels genom sitt leda-motskap av universitetsexamenskommittén, där Hugo Hamilton, hans från denna tid personlige vän, var ordf.

Vid den första lindmanska ministärens bildande 29 maj 1906 kallades J till civilminister, sedan Hamilton hade avböjt. Till expeditionschef lyckades han förvärva den unge Oscar v Sydow. Som civilminister kontrasignerade J bl a propositionerna till 1908 års riksdag om de av rösträttsförslaget föranledda ingripande förändringarna i kommunallagarna, om lönereglering för SJ:s personal, om bandelen Järna—Norrköping och om förslag till överenskommelse mellan staten och de norrländska malmfältsbolagen. J föreslog regeringen, att det gamla önskemålet om en direkt sv-tysk ångfärjeförbindelse Trelleborg—Sassnitz skulle upptas till prövning. Förslaget realiserades i juli 1909. Vidare nedlade J ett mycket intresserat arbete för att lösa problemet om södra stambanans infart till Sthlms centralstation. Han aktualiserade även frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring och fick K M:ts tillstånd att utse sakkunniga för utredning. Hans energi och initiativrikedom som statsråd var uppenbara, men han saknade parlamentarisk erfarenhet och lyckades inte sköta riksdagens kamrar lika suveränt som Skara stadsfullmäktige. Rätt mycket uppseende väckte vissa av J:s uttalanden och ageranden i fråga om järnvägsstyrelsens omorganisation och om utredning angående lagstiftningen om arbetsavtal. Med anledning av pressdebatt kring utlämnandet av en promemoria i den sistnämnda frågan avgick J utan större saknad från sin statsrådspost och efterträddes av Hugo Hamilton. 1 jan 1908 tillträdde han befattningen som generalpostdirektör.

Under J:s tid omorganiserades postverket till ett affärsmässigt verk. Postförbindelserna förbättrades och utökades främst i Norrland genom upprättandet av postdiligenslinjer. Tjänsten vid postanstalterna omorganiserades och förenklades genom praktiska reformer. Viktiga nya arbetsuppgifter tillkom som postgirot (1924, efter lång utredningstid) och skatteuppbörden (1918). J intresserade sig mycket för fri-märksförsäljningen och inköpte under en av sina USA-resor pressar för tryckning av frimärken i band (rullar). Postens tryckeriverksamhet utvidgades och kom att omfatta blankettryck även för andra statliga verk.

Första världskriget medförde stora svårigheter för den internationella posttrafiken, och J ansåg det vara en av sina viktigaste uppgifter att i samband med krigsslutet återupprätta postförbindelserna. Hans resa till Moskva i jan 1917 var besvärlig under de svåra oroligheter som rådde i Ryssland. I början av 1919 besökta han USA och senare s å England, Frankrike, Spanien, Italien, Schweiz, Tyskland, Holland och Belgien. Han sökte få ersättning för den betungande transitbefordran, främst krigsfångepost, som skett via Sverige under kriget och arbetade energiskt för det snara sammankallandet av en världspostkongress. Han bidrog verksamt till att den kom till stånd följande år i Madrid (1 okt—1 dec 1920). Vid denna kom det sv förslaget beträffande postavgifterna och postförvaltningarnas ömsesidiga ekonomiska uppgörelser att ligga till grund för kongressens beslut. I Madrid bestämdes enhälligt, att världspostkongressen 1924 skulle förläggas till Sthlm i samband med världspostunionens halvsekeljubileum. Sthlmskongressen, som på ett mycket lyckat sätt organiserats under J:s personliga ledning, sammanträdde under åtta sommarveckor. Som varm patriot gladdes han över den allmänna goodwill en kongress av denna omfattning gav Sverige. J erhöll av K M:t som erkänsla för vad han gjort före och under kongressen en särskild medalj att i kedja bäras om halsen.

J var en dynamisk natur med en enastående arbetsamhet och duglighet. Han var som generaldirektör verksam i en byråkratisk värld men hade föga respekt för de byråkratiska reglerna. Det viktigaste för honom var att nå resultat. Han hade god organisationsförmåga och lätt att få vänner och medarbetare. En viss hänsynslöshet mot omgivningen balanserades av stor charm, när han så ville.