Pehr Juslén

Juslén, Pehr, f 2 nov 1739 i Abo, d 5 april 1794 i Sthlm, Finska. Föräldrar: hovrättsrådet Pehr Jusleen o Johanna Abrahamsdtr Paleen. Inskr vid univ i Åbo 49, disp pro gradu 13 juli 57, mag 2 aug 57, eo kanslist vid RA i Sthlm 59, kopist 6 okt 61, kanslist 66, registrator 1 juni 68, aktuarie 5 juni 71, allt vid RA, assessor i Åbo hovrätt 31 mars 73, led av Högsta domstolen 15 maj 89—1 maj 93, revisionssekr 19 april 93.

G 20 aug 80 i Sthlm, Finska, m Hedvig (Hedda) Juliana Ziervogel, f 12 nov 42 där, Jak o Joh, d 22 aug 25 där, Jak, dtr till rådmannen Julius Fredric Z o Anna Jacobina Feif.

Härstamning och uppväxtmiljö knöt J till finländska juristkretsar och till det akademiska Åbo; nära stod han sin kusin H G Porthan. Efter universitetsstudier i hemstaden var J länge tjänsteman i Sthlm, återvände till Finland som assessor vid Åbo hovrätt men förbigicks till följd av det gustavianska befordringsväsendets nyckfullheter vid besättandet av hovrättsrådstjänster. Femtioårig kom J åter till Sthlm som medlem av den nyinstiftade Konungens högsta domstol. Han karakteriseras som "en man av förtjänst, kunnig, bildad" (Lars v Engeström) och tycks ha åtnjutit gott anseende som ämbetsman och privatperson. I början av 1790-talet var han det akademiska Åbos, speciellt Porthans, homme d'affaires i Sthlm. En svit livfullt nyhetsrapporterande brev från J till Porthan, de flesta från 1792, har bevarats.

Porthan skriver vid J:s död om dennes "ej mindre lyckliga och lätta snille (så reelt i senare åren, som det i de yngre var muntert och lekande), än hans redliga och honetta karaktär". Här måste bl a syftas på J:s

— väsentligen anonyma — litterära verksamhet, som främst tycks ha tillhört åren kring 1770. Enligt samtida uppgifter var han Anders Berch d y:s medarbetare i den i form av "brev" redigerade tidskriften Posten, 1768—1769. En sammanställning av texter i Posten med någorlunda säkra alster av J:s penna styrker uppgifterna. Till ett par brev

— om en sv teater i nr 62 och om sv språket i nr 109 — måste J:s upphovsmannaskap framstå som evident. Sannolikt står J även bakom åtskilligt av den lilla spectator-tidskriftens situationsrealism och dess belysning av allmänt moraliska och kulturella frågor, men försök till attributioner leder ut i gissningar. I de politiskt-ekonomiskt orienterade inslagen och i den finslipade människoskildring och prosakonst som givit Posten och Anders Berch d y även en sentida berömmelse torde J ha ringa del.

Av stort intresse är J:s tal i sällskapet Utile dulci i nov 1769 "om en svensk teaters nytta och nödvändighet". Mot bakgrund av den då modernaste dramatiken, som J inte minst upplevt på Sthlms franskspråkiga hovscen, pläderar han entusiastiskt för en svenskspråkig nationalteater och skisserar i mycket vad den gustavianska tiden snart skulle förverkliga. Påfallande — och för J:s övriga författarskap karakteristiska — är de språkpatriotiska och pedagogiska synpunkterna och en slags civilisationsidealism: teatern skall humanisera och förfina samvaron, skänka inte minst kvinnorna en djupare bildning, perfektionera språket, stimulera till litterär verksamhet. Utmärkande speciellt för talet är den emotionella tonen och förhärligandet av den borgerligt-känslosamma dramagenren. Det något naivt stiliserade vältalighetsprovet framstår överhuvud som ett fängslande tidsdokument. Möjligt är att J:s agiterande för en sv teater haft någon om ock svårgripbar betydelse för Gustav III:s initiativ 1772 att skapa en nationell scen.

Efter Postens upphörande har J fortsatt ett anonymt författarskap i spectatorgenrens stilarter. Så har han enligt pålitlig uppgift medverkat i tidskriften Åskådaren 1771: här tvekar man inte att tillskriva honom ett inlägg just i teaterfrågan. Samtidigt fick han ett betydelsefullare pressorgan att bidraga till, Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo, Finlands första periodiska skrift, vars inledande "Kungörelse" f ö skall ha utformats av J. Tidningen utgavs till en början av Utile dulcis avläggare i Åbo, sällskapet Aurora, som J samman med Porthan och Mennander-Fredenheim instiftat sommaren 1770. Bevarade annotationer och brevnotiser gör det möjligt att utpeka J som författare till ett antal bidrag 1771—83, varav åtskilligt är översättningar. Några av de självständigaste är "brev" i Postens genre. Intresset är pedagogiskt, maneret satiriskt, tendensen besläktad med teatertalets. J måste i början av 1770-talet ha åtnjutit viss litterär prestige. 1772 skall han ha varit ordf i Utile dulcis vittra avdelning, och efter överflyttningen till Finland blev han direktör i Auroras vittra klass. Där framträdde nu Kellgren med sin ungdomsdiktning. Ingenting tyder visserligen på att J fick djupare betydelse för skalden, som emellertid av honom erhöll det goda rådet att "skriva satirer" och som f ö i Sthlmspostens prosa skulle förnya arvet från Berchs och J:s Posten.

Att det i J:s teatertal 1769 fanns "framtidsmusik" har påpekats av A Hultin. Även J:s relativt anspråkslösa litterära verksamhet i Porthans Åbo hör med i ett skeende med framtidsperspektiv: utvecklingen av ett mera självständigt finländskt kulturliv.