Daniel Juslenius

Juslenius, Daniel, f 10 juni 1676 i Virmo, Åbo o Björneb, Finland, d 17 juli 1752 på Brunsbo, Skånings-Åsaka, Skar. Föräldrar: kh Daniel J o Barbara Göös. Inskr vid Åbo univ mars 91, notarie i domkap 99, mag 14 mars 03, disp pro gradu 7 okt 03, adj i fil fak 5 sept 05, akad:sekr 26 febr 07 (v sekr 02), linguarum prof 15 sept 12 (fullm 28 nov 12), allt i Åbo, flydde till Sverige 13, elo-quentiae et poeseos lektor vid gymn i Västerås 21 april 15—22, rektor där 19, prästv 18 dec 20, återvände till Åbo 22, kh i finska förs hösten 25, 3:e teol prof 9 aug 27, 2:e teol prof 5 jan 28, rektor 29, allt i Åbo, utn TD 18 jan 32, prom vid UU 23 febr 32, biskop i Borgå, Finland, 18 mars 34, flydde till Sverige 42, biskop i Skara från 12 juni 44, deltog i riksdagarna 31, 34, 42—43, 51—52.

G 1) 07 m Hedvig Lundberg, dtr till prosten Magnus L o Anna Maria Lietzen; 2) 30 m Katarina Schultz, f 06 i Åbo, d 15 sept 75 på Hovgård, Ingo, Nyland, Finland, dtr till hovrättsassessorn Jobst S o Elisabet Weidman.

Under studietiden i Åbo 1691—1703 verkade J bl a som hemlärare på olika orter för söner till flera inflytelserika personer; de förbindelser han i detta sammanhang knöt med t ex biskop David Lund, statssekreterare Samuel Åkerhielm och biskop Johannes Gezelius d y blev till gagn i hans framtida verksamhet. Han biträdde vid arbetet för det stora gezeliusska bibelverket. Under stora ofreden vistades han 1713—22 som flykting i Sverige. Flykten från Finland hade varit strapatsrik. Redan därförinnan hade han utnämnts till linguarum prof (hebreiska och grekiska) vid Åbo akademi.

På 1720-talet avancerade J relativt snabbt inom akademins teol fakultet, även om hans publikationer inte vittnar om märkligare insikter inom de teologiska disciplinerna. Vid biskopsval i början av 1730-talet uppställdes han på förslag inom såväl Åbo som Borgå stift men valde det senare. Som biskop gjorde han långa resor, också till avlägset belägna församlingar i norra Karelen; han ivrade för förbättrad folkundervisning och strävade att utrota vidskepelse och hedniska bruk. Han stred mot den grekiskkatolska kyrkan, som hade många anhängare i Finlands östliga gränstrakter, och bekämpade all pietism, också i skrift.

Även profana förtroendeuppdrag tilldelades J. Han deltog som representant för sitt stånd i riksdagarna 1731, 1734 och 1742—43, var medlem av olika utskott och senare av den kommission som dömde generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt. Då var han åter bosatt i Sverige; han hade, under den s k lilla ofreden, ånyo nödgats fly från Finland. Dit återvände han inte mera, sedan han förgäves försökt få till stånd en flyttning av biskopsstolen i Borgå till en tryggare ort (Gamlakarleby). Också biskopsämbetet i Skara, som han innehade de sista åtta åren av sitt liv, skötte han med omsorg och kraft. Så sent som 1751 deltog han i riksdagen.

J:s insatser som kyrkoman och administratör var anmärkningsvärda — det har sagts att han var sin tids mest inflytelserike och uppmärksammade prästman i Finland. Främst var det likväl genom sina skrifter han skapade sig ett namn. Redan 1700 publicerade han avhandlingen Aboa vetus et nova (sv övers 1841, finsk 1929), ett arbete vittnande om stor beläsenhet, fullt av hänvisningar till delvis tvivelaktiga källor. Här framställdes Finland som ett urgammalt kulturland, varifrån också andra folk, bland dem svenskarna, erhållit sin kultur. J:s metod, som i många avseenden visade inflytelser från och likheter med den sv rudbeckianismens, präglades i högre grad av fantasi än av historisk kritik; å andra sidan är de uppgifter han meddelade om sin tids Åbo (läge, ämbetsverk och kulturinrättningar, befolkningens seder och förhållanden) av värde också för en senare tids forskning. En yverboren patriotism, ett förhärligande av Finland och finskheten kännetecknar avhandlingen; karakteristiskt för J:s skriftställarskap och verksamhet var hans strävan att hävda Finlands ställning i det sv-finländska riket och hans starka engagemang för det finska språket och för rent finsk tradition och nationalkänsla.

J var otvivelaktigt den märkligaste bland de tidigare ivrarna för den riktning som kallats fennofilin. Detta får ett klart uttryck i den livligt uppmärksammade magisteravhandlingen Vindiciae Fennorum av 1703, där han i högstämda ordalag men ändå med större måtta än i arbetet om Åbo lovordar Finland och dess folk och prisar sig lycklig över att tillhöra en så ärorik nation. I sin installationsföreläsning i Västerås behandlade han ämnet De miseriis Fennorum; han skildrade de olyckor som träffat Finlands befolkning under det pågående kriget (stora ofreden). I en tidigare föreläsning hade han bl a försökt bevisa finskans frändskap med grekiskan och hebreiskan.

J:s märkligaste arbete var den finsk-la-tinsk-sv ordbok, Finsk orda-boks försök . . . (även finsk och latinsk titel), som han publicerade 1745. Det är den första egentliga ordboken över finska språket. Den innehåller inemot 16 000 ord, insamlade ur dittills publicerad finsk litteratur, men också direkt ur folkets mun, dels av J själv, dels med bistånd av prästmän. I förordet berör J bl a frågor med anknytning till finskans fonetik. I slutet av arbetet ingår ett sv ordregister. Det dröjde omkr 80 år, innan J:s finska ordbok blev ersatt av ett modernare arbete. — Han intresserade sig också för insamling av finska runor, och han publicerade under sin tid i Skara en flitigt nyttjad finsk översättning av Svebilius katekes.

Som språkforskare och teolog hyllade J i allt väsentligt sin tids uppfattning; finskheten var själen i hans strävanden, har det sagts, "icke en finskhet som bevakade särskilda materiella intressen, utan en mot Sveriges konung och rikets helhet lojal, ideell finskhet, som yttrade sig som en lågande kärlek till detta folk, dess språk och historia, det land det bebodde och odlade, samt som en ridderlig iver att försvara finnarna mot allt klander, förhärliga deras dygder och dölja deras fel." I denna fennofili låg början till ett småningom fördjupat finskhetsintresse av annan och med tiden mera mångskiftande karaktär.