Johan (Jan) Anders Jägerhorn

2 Jägerhorn, Johan (Jan) Anders, f 8 april 1757 i Helsinge, Nylands län, d 6 mars 1825 i Borgå. Föräldrar: överstelöjtn Fredrik Anders J o Ulrika Sofia Brunow. Volontär vid Nylands o Tavastehus läns dragonreg 11 mars 67, korpral där 28 maj 71, kornett vid Karelska dragonreg 13 dec 75, löjtn där 25 sept 81, stabsadj hos generallöjtn F Posse o kapten i armén 23 aug 82, kapten vid sistn reg, major i armén o överadj 30 juni 87, flydde till Ryssland 27 nov 88, dömd för förrädiska stämplingar från liv, ära o gods 13 okt 89, överstelöjtn i rysk tjänst 89, vistades i Paris 92—93, jordbrukare på Reinbeck i Holstein 94—99, fängslad i London 99—01, vistades i Hamburg 01—08 (burskap juli 01), i Petersburg 08—13, rehabiliterad adelsman 1 mars 09, deltog i Borgå lantdag 09, återflyttade till Finland 13.

G 18 okt 83 i Hfors m Ulrika Sofia Blomcreutz, f 21 juni 54 trol i Sthlm, d 13 april 30 på Lindnäs i Mäntsälä, Nylands län, dtr till översten Didrik B o Ulrika Sofia Nordencreutz.

Genom sin härstamning från gamla krigar- och godsägarsläkter var det naturligt för J att välja den militära banan. 1771 deltog han i fästningsbyggandet på Svartholm. Vid revolutionen 1772 tillhörde han som 15-åring de trupper, som av J M Sprengtporten sammandrogs i Hfors. Som kornett vid Kymmenegårds kompani av Karelska dragonregementet vid den nybildade Savolax-brigaden under befäl av överste G M Sprengtporten fick J en för tiden modern militär utbildning. I mars 1777 fick han order att deltaga i rekognosceringar för upprättandet av en fullständig militär karta över Finland, främst Savolax och Karelen. Under somrarna 1777 och 1778 rekognoscerade han tillsammans med andra unga officerare gränsen från Rantasalmi till St Michel samt Mäntyharju, Kristina, St Michels och Hirvensalmi socknar. Materialet bearbetades på Sprengtportens boställe Brahelinna, där en kadettskola grundlades. Ur denna uppstod sedan Haapaniemi krigsskola. J fick här den bästa militära utbildning, som då kunde fås i det sv riket. En viss nonchalans och bristande sinne för ordning och disciplin karaktäriserar honom redan nu.

Våren 1779 följde J med k stipendium överste Sprengtporten till Preussen för att i Fredrik II:s armé vinna erfarenhet av utländsk krigstjänst. Därav blev dock intet, men J fick i Berlin företräde för kungen. Han bevistade även manövrer och bedrev flitiga studier vid militärakademin i Berlin, innan han i juni återvände till Sthlm. Där fortsatte han sina militära studier. Han stiftade också värdefulla bekantskaper och fick företräde för Gustav III, som tydligen erlade den behövliga ackordsumman för hans befordran till löjtnant. Han anställdes på nytt vid rekognosceringsverket i Finland och återvände dit 1781. Som stabsadjutant hos överbefälhavaren Posse i Hfors kom han att koncentrera sin uppmärksamhet på Finlands då aktuella försvarsproblem. För hustruns pengar inköptes 1785 Backas gård i Skattmansby i Helsinge. Härigenom nådde J ett visst välstånd.

Hösten 1781 hade J i Hfors grundat en filialloge till den rojalistiska La Constance-frimurarorden i Sthlm under benämningen Rutger Ingessons loge. Den ombildades 1783 till Walhallaorden, med J som "styrande och befallande drott", också den avsedd att verka i götisk och gustaviansk anda. Efter 1786 års riksdag anslöt sig J dock till oppositionen och upplöste orden, som hela tiden verkat i rojalistisk anda. Han anslöt sig nu till de s k självständighetsmännen, vars mål i allmänhet var inre autonomi för Finland i fortsatt förening med sv riket. Efter Sprengtportens överflyttning till Ryssland s å var verksamheten i Finland livlig bland de s k sprengtportianerna, vars ledare J dock inte var. Han redogjorde i april 1787 för ryske ministern i Sthlm Razumovskij för dessas planer, angav J A Ehrenström som sv spion i Ryssland och hemställde om rysk hjälp för att under våren genomföra självständighetsplanen, medan det högre befälet var samlat i Sthlm. Razumovskij avvisade dock planen såsom ogenomförbar. Efter lägermötet i Finland 1787 minskade Sprengtportens anhängarskara och autonomiprogrammet tog helt överhand. I juni 1788 agiterade J bland de finländska officerarna i Hfors för ett ingripande mot kungen. Det planerade kriget stred mot § 48 i RF och var enligt J tillställt för att stärka kungens makt. J avdelades emellertid till adjutant hos konungen under en resa till fronten och vanns åter för en tid för dennes sak. Han skall ha erbjudit sig att med 400 frivilliga storma Fredrikshamn.

J agiterade dock snart igen för myteri. Efter reträtten från Fredrikshamn bearbetade han regementscheferna och generalmajor G G Armfeldt i syfte att få dem att sända en stafett till Petersburg med begäran om stillestånd. Detta lyckades, och 9 aug på morgonen begav sig J över gränsen med den sk Liikalanoten, som i väsentliga stycken var hans verk, ehuru den uppsatts av överadjutanten, major C H Klick. Däri uttalades önskan om fred och att gränsen från 1721 skulle återställas. Om svaret blev negativt skulle officerarna veta sin plikt att försvara landet som rättskaffens sv män. I Fredrikshamn berättade J s d utförligt om stämningen i armén. 11 aug anlände han till Petersburg och fick företräde för kejsarinnans gunstling Mamonov. Därvid lade J fram sitt program för bl a återgång till frihetstidens författning och självstyrelse för Finland samt återlämnande av de genom Åbofreden förlorade områdena. Följande dag avfattade han ett förklarande memorial för kejsarinnan, vari han på nytt föreslog fred och riksdag, autonomi för Finland inom Sveriges rike och anhöll om kejsarinnans stöd för genomförandet härav.

Kejsarinnan lovade även hjälp i enlighet med Rysslands intressen. Ett svar på Liikalanoten överlämnades till J 20 aug, men utan underskrift. En briljantring och 500 dukater överräcktes som bevis på kejsarinnans välvilja. I svaret föreslogs, att en finländsk representation skulle sammankallas för att besluta i landets intressen. Ryska trupper skulle vid behov tåga in i Finland. J synes under inflytande av Sprengtporten ha omfattat detta förslag.

Med svaret återvände J 23 aug. Det mottogs med stor förstämning av Liikalamännen, av vilka flera nu tog avstånd från företaget. Inför överbefälhavaren, general Meijerfeldt förnekade J, att det var fråga om självständighet för Finland. I en försvarsskrift till konungen 1 sept ställde han sig ovetande om alla konspirationer och försäkrade att avsikten aldrig varit annat än konungens säkerhet och fäderneslandets lugn. Samtidigt fungerade han som Sprengtportens förbindelseman och agiterade ivrigt bland officerarna. 4 sept skickades han av hertig Karl över gränsen för att med ryssarna rådgöra om Högforspassets utrymmande. Försöken att förmå hertigen att ställa sig i spetsen för självständighetspartiet misslyckades dock, liksom liknande försök med överste M Anckarsvärd. En konfederationsplan för finska nationen uppgjordes av J, som ivrigt agiterade för full själv- ständighet, innan han 27 nov smög sig över gränsen för att undvika arrestering.

I Petersburg upplevde J därefter en kort storhetstid som politisk projektmakare och självutsedd företrädare för Finland inför de ryska myndigheterna. Han uppgjorde en plan för en vinterkampanj mot Finland men undanträngdes av Sprengtporten som utarbetade ett av J gillat manifest rörande Finlandspolitiken. Vid månadsskiftet febr—mars ingav J en plan, däri han uppmanade ryssarna att antingen förmå finnarna till konfederation eller slå dem. I 1789 års kampanj deltog han som rysk överstelöjtnant, med rekognoscering och propaganda som huvuduppgift. Ännu vid denna tidpunkt synes han tidvis ha tänkt sig autonomi för Finland i fortsatt förening med Sverige, men genom segern vid Parkumäki 20 juli, där Savolaxbrigadens chef v Stedingk förde befälet ströks ett streck över J:s planer. 13 okt dömdes han jämte andra Anjalamän till döden. J företog sig nu att i ett brev till konungen driva gäck med domen. Under det sista krigsåret stod J på sidan om händelserna. Ännu i maj 1790 framlade han en självständighetsplan: Norge skulle förenas med Sverige mot att Finland blev oavhängigt.

Av kejsarinnan fick J en pension om 100 rubler i månaden men lämnade Ryssland och befann sig 1792 i Paris. För sv sändebudet framlade han där 1793 ett förslag till allmän värnplikt i Sverige, en ny taktik för krig mot Ryssland m m jämte en nådeansökan, som avvisades av hertigen-regenten. Följande år lyckades han i Petersburg utverka höjd pension och 5 000 rubler i gratifikation. Han bosatte sig i Reinbeck i Holstein, där han förpaktade en del av ett klostergods. Här bodde han i 5 år med sin familj. I april 1797 mottog han ett uppdrag att rekognoscera det militära läget på Irland för fransk räkning. I London trädde han i förbindelse med irländska upprorsmän. I juli återvände han till Hamburg med rapport om vad han erfarit. J lyckades dock ej vinna franskt medborgarskap, vilket tydligen varit hans avsikt med expeditionen. Genom förräderi röjdes J:s förbindelser med irländarna. Vid ett nytt besök i England i mars 1799 i syfte att överflytta familjen dit häktades han vid ankomsten till Gravesend. Han dömdes för förrädiska stämplingar och inspärrades på Towern. Där sysslade han med mekaniska uppfinningar, närmast ett perpetuum mobile.

I mars 1801 frigavs J mot borgen och förvisades. I juli vann han burskap i Hamburg, där han drev en vauxhall (ett slags tivoli) och verkade som affärsman och godsägare men med föga framgång. Gustav IV Adolf anhöll 1806 förgäves om J:s utvisning från Hamburg. I okt 1808 begav sig J till Petersburg, där han sökte ingripa i finska deputationens arbete, men avvisades av dess ordf C E Mannerheim, som betecknade honom som en projektmakare, "en i hög grad exalterad och fanatisk person, full av huvudlösa planer och förslag .. . orolig och litet rubbad till förståndet". I febr 1809 framlade J för monarken sin uppfattning om Finlands ställning i en diger skrift, vari man dock ej kan spåra någon finsk nationalism eller någon svenskfientlig inställning. Finland skulle bli ett konungarike i förening med Ryssland. J uppmanade kejsar Alexander att låta kröna sig till Finlands konung och avge konungaförsäkran. Mest konsekvent av alla hävdade J vid denna tid betydelsen av Finlands integritet.

J rehabiliterades i mars 1809 av kejsaren och deltog i Borgå lantdag. I aug reste han dock till hustrun i Holstein för att avveckla sina affärer där. Han tillhörde senare finländska kommissionen i Petersburg, men sköts åt sidan av Speranskij. J föreslog kommissionens ersättande med en finländsk konselj och bidrog sålunda till tillkomsten av kommittén för finska ärenden, som på G M Armfelts förslag upprättades 1811.

Då kommissionen upplöstes, entledigades J. 1813 återvände han till sitt gods Näse i Pernå, som dock såldes 1816. Han köpte därefter bl a Sannäs allodialsäteri utanför Borgå. Redan 1817 lades egendomen under kvarstad, och 1821 avslogs J:s anhållan om konkurs. 1818 bosatte han sig helt utblottad i Borgå, där han framlevde sina sista år i största misär, slagrörd och utan talförmåga.

J är jämte G M Sprengtporten den märkligaste av de finländska s k självständighetsmännen. Av den finska historieskrivningen (Yrjö-Koskinen, G Rein, Danielson-Kalmari, A R Cederberg och ännu A Alanen 1964) har J tillskrivits rent finsknationella, separatistiska strävanden som företrädare för en finsk nationalstatsideologi. K K Tigerstedt, P O v Törne och framför allt B Lesch har dock visat, att J:s mål främst var autonomi i förening med Sverige och att han betraktade sig som svensk. J:s intresse för de breda folklagren torde ha varit obetydligt; själv behärskade han ej finska språket. Vad han tänkte sig var väl närmast en aristokrati av Montesquieus typ med svensk eller i nödfall rysk monark. J:s bristande verklighetssinne och oklara, på svaga kunskaper och dålig orientering i de politiska och sociala problemen vilande hugskott och planer försatte honom ofta i svåra situationer, som han ej kunde reda ut och som slutligen medförde hans fullständiga isolering. Som nationell symbol är han därför knappast användbar och hans historiska insats för Finlands självständighet kan betraktas som i hög grad tvivelaktig.