Åke (Achatius) J Kahl

Kahl, Åke (Achatius) Johan, f 17 okt 1794 i S:t Ibb, Malm, d 24 jan 1888 i Lund. Föräldrar: prosten Mauritz K o Helena Catharina Sjöberg. Inskr vid LU 22 sept 06, disp pro exercitio 17 juni 12, ex philologicum 16 dec 12, ex philosophicum 23 april 14, disp pro gradu 1 juni 14, mag 22 juni 14, doc i romersk vältalighet 28 juni 15, allt vid LU, v rektor vid Helsingborgs skola 11 okt 15, adjunkt i österländska språk vid LU 8 aug 21, förestod professuren i sistn ämne där 21—24 o 28—29, disp för teol kand-ex 21, erhöll rätt att i st f präst- o pastoralex försvara teol avh 27 jan 25, prästv 19 juni 25, förste stadskomminister i Lund o kh i Bjällerup o Stora Råby, Malm, 16 april 27 (tilltr 1 maj 30), prost över egen förs 12 maj 30, led av dir för Sparbanken i Lund från 33, för Råby räddningsinst från 38, utn TD vid UU 15 okt 44, prom TD där 14 juni 45.

G 28 aug 28 på Björnstorp, Gödelöv, Malm, m Marie Elisabeth Fries, f 30 juni 04 i Helsingborg, d 4 maj 33 i Lund, dtr till stadsfysikus MD Anders Petter F o Helena Elisabeth Holst.

Achatius K tillhörde fjärde generationen av en skånsk prästsläkt. Sin första utbildning fick han i föräldrahemmet, Norrvidinge prästgård utanför Lund, en uppenbarligen stimulerande miljö. K har själv berättat, att fadern redan under tiden som kyrkoherde på Ven uppehöll livliga förbindelser med Khvns kulturella kretsar och senare i Norrvidinge med flera av de mest kända akademikerna i Lund. Han har också skildrat, hur han 1805 vid ett besök av latinaren J Lundblad, svåger i huset, orientalisten M Norberg och dåv v bibliotekarien Esaias Tegnér fick bevittna den mångomtalade politiska duellen på schack mellan de båda sistnämnda, Norberg som anhängare av England, Tegnér som, i likhet med många av de unga akademikerna, beundrare av Napoleons Frankrike, ur vilken duell Norberg utgick som segrare. Den då 10-årige K hade enligt egen utsago läst flera av Tegnérs dikter och kunde dem utantill men hade inte tidigare sett skalden. Redan nu grundlades den entusiastiska beundran för Tegnér och Tegnértiden i Lund, som kom att bli levande hos honom för all framtid.

Vid 12 års ålder blev K student vid LU, men de egentliga univ:studierna har han påbörjat först några år senare. Den vid denna tid vid LU delade fil kand-ex avlade han 1812 resp 1814 med lysande betyg i den filologiska delen, mestadels mera slätstrukna i den filosofiska. Disputationen för mag:graden sistn år skedde på en avhandling De disciplina reipublicae Romanae under Lundblads presidium. Efter utnämningen till docent inriktade K sig på en akademisk karriär och prövade olika vägar för att nå befordran till adjunktur eller professur. 1820 sökte han professuren i romersk vältalighet efter Lundblad utan att nå förslagsrum, 1821 speciminerade han för adjunkturen i orientaliska språken, fick utomordentligt goda vitsord och utnämning till tjänsten. Vid tillsättningen av professuren i sistnämnda ämne efter Norberg fick K 1825 andra förslagsrummet (ej första, Carlquist, Green), trots att han under flera år varit vakansvikarie. Som följd av de besynnerliga reglerna för upprättande av förslag tillföll första rummet adjunkten P Dahl, tredje rummet adjunkten B M Bolmeer, båda i huvudsak kvalificerade i andra ämnen. Enligt ett av P G Ahnfelt med tvivelaktig rätt Tegnér tillskrivet uttalande skall på förslaget ha uppförts "Dahl, Kahl och Skral". Det blev "Skral", dvs Bolmeer, som tog hem spelet inte minst tack vare Tegnérs agerande till hans förmån. 1826 prövade K förgäves sin lycka som sökande till såväl andra teol adjunkturen som professuren i historia, i sista fallet utan att fullfölja genom speciminering.

De upprepade motgångarna medförde, att K till en tid föreföll att inrikta sig på den prästerliga i st f den akademiska banan. Redan 1821 hade han disputerat för teol kand-ex som författare av en avhandling under prof A Hylanders presidium, dock utan att fullfölja med avlagd examen, 1825 hade han blivit prästvigd. Efter att ha fått förslagsrum till Landskrona pastorat s å utnämndes han 1827 till förste stadskomminister i Lund och kyrkoherde i Bjällerup och St Råby, tillträdde 1830 och fick prosttiteln s å. Därmed hade K nått den befattning, i vilken han kom att kvarstå livet ut. Förhoppningarna att vinna akademisk lärostol hade han emellertid inte uppgivit.

Efter Chr Wåhlins död 1829 var K en bland 10 sökande till den inte minst ur ekonomisk synpunkt mest eftertraktade professuren, l:a teologie med den därmed förenade domprostbefattningen. Det ansågs självklart, att denna skulle tillfalla den redan 80-årige andre teol prof A Hylander, men sedan denne avlidit före ärendets behandling, utbröt en av de häftigaste och mest omskrivna befordringsstriderna i univ:s historia. De främsta kandidaterna var adjunkterna A J Hellstenius och B J:son Bergqvist, kyrkoherden teol dr L P Wåhlin samt K. Som outsider stod J H Thomander, då ännu endast docent vid teol seminariet. K speciminerade med en avhandling De allegorica Bibliorum interpretatione ex mente Originis, vilken bedömdes ganska snävt i det av fakulteten men M E Ahlman som ende ledamot avgivna yttrandet, vari Thomander gavs ett "bestämt och tydligt företräde" framför övriga speciminerande. Konsistoriet uppförde emellertid på förslag Bergqvist, Hellstenius och K i nu nämnd ordning, K med samma antal röster som Wåhlin men med rektors utslagsröst. En häftig polemik utbröt nu, främst riktad mot K:s placering på förslaget. Besvär och "förklaringar" haglade från alla håll, inlagor publicerades i Lunds Weckoblad med en mångfald Bihang, i vilka Ahlman, H Reuterdahl och Thomander men framför allt K utsattes för häftiga angrepp. K gick till motangrepp genom att mot den av Reuterdahl och Thomander dominerade Theologisk Quartalsskrift publicera en Anti-Quartals-skrift (1831), i sin tur bemött i en Anti-Vandalskrift (så). Fränast var de anfall, som riktades mot K i den av N O Ahnfelt utgivna tidskriften Gefion (1832) med en genom flera nummer löpande artikelserie "Vördsam anmälan till alla älskare af ett grundligt theologiskt studium, rörande subscription till en marmorbyst åt Förste Comministern i staden' Lund, Prosten och Kyrkoherden i St Råby och Bjellerups församlingar, Högärevördige och Höglärde Herr Magister Åke Kahl". Den anonyme författaren har i ett brev från Tegnér till C A Agardh betecknats som "vår störste humorist" (Tegnérs förmodan att Thomander varit upphovsman är dock ogrundad). Stridens förlopp har flerstädes skildrats (koncist och detaljerat av G Carlquist i Lunds hm, 2:4, s 72 f, art A J Hellstenius). Utgången blev att Hellstenius 1832 blev utnämnd.

Innan detta avgörande föll, hade K hunnit göra ett märkligt försök att nå akademisk lärostol. När 2:a teol professuren blivit ledig efter Hylander, erbjöd han sig i en skrivelse till KM:t att bestrida denna utan lön eller annan förmån från univ under förutsättning, att han fick behålla stadskomministraturen och de därmed förenade löneförmånerna. I ett dräpande ironiskt ytt- rande avstyrkte fakulteten, dvs Ahlman, framställningen. Konsistoriet tillstyrkte däremot, väl av månhet om univ:s ekonomi. Kronprinsen-kanslern framhöll emellertid i sitt yttrande till K M:t, att professuren "uteslutande fordrade sin mans hela verksamhet, omtanke och snille" och att regeringsformen krävde, att en ordinarie professur "ordentligen medelst förslag tillsattes". K:s framställning blev också avslagen "såsom emot författningarna stridande". Därmed hade den s k Kahliaden nått sitt snöpliga slut. Något ytterligare försök att nå akademisk befordran gjorde K inte. Först 1845 fick han med teol doktorsvärdigheten i Uppsala ett erkännande för sin obestridliga lärdom.

K ansågs vara den kanske skickligaste latinaren av J Lundblads skola och såg med ogillande romarspråket efter hand förlora sin dominerande ställning i den akademiska undervisningen. Med anledning av ett av prof J G Ek (bd 12) utgivet akademiskt program publicerade han 1854 skriften Latinska klassicitetens förfall, varmed han avsåg den regress med avseende på de klassiska studierna, som enligt hans mening fortgått sedan 1810-talet. Som 1: e stadskomminister kom K att under ett 60-tal år verka i helt annan anda än den kände företrädaren H Schartau. Sannolikt påverkad av svågern Hellstenius ägnade han ett efter hand fördjupat intresse åt Swedenborg och swedenborgianismen, vars läror han utlade i en rad skrifter, främst Nya kyrkan och dess inflytande på theologiens studium i Sverige. Som erkänd auktoritet på detta område stod han i kontakt med meningsfränder såväl inom- som utomlands. Särskilt nära förbindelse genom brevväxling uppehöll han med Anna Fredrika Ehren-borg. Hans religiösa inriktning och framför allt hans andetro väckte begripligt nog anstöt. Cavallin, hans samtida, har i Lunds hm ansett det befogat att alldeles frånkänna honom "prästerliga gåvor". Av A F Ehrenborg (bd 12) betecknades han som en klen predikant. Hans av vännen G G Brunius övertagna vana att flitigt använda svordomar höjde givetvis inte hans anseende som en kyrkans man. Enligt Cavallin vårdslösade han i vissa avseenden sin ämbetsutövning, men man bör inte bortse ifrån att han alltid ömmade varmt för alla hjälpbehövande. För det av frih A G Gyllenkrok grundade Råby räddningsinstitut verkade han genom småskrifter och som verkst led av direktionen under 50 år. Eftermälet vid hans bortgång vid 93 års ålder var också med skäl vackert. Av studenterna var han uppskattad. Under 10 år var han Skånska nationens kurator, under 50 år beklädde han posten som nationens biktfader.

Mest känd för eftervärlden har K blivit genom sin skrift Tegnér och hans samtida i Lund (1851, 2 tillök uppl 1868). Med lysande stilistisk talang har han här tecknat en serie bilder ur den period, som för honom framstod som guldåldern i lundauniversitetets historia, präglad av en onekligen okritisk beundran för Tegnér själv men innehållande en myckenhet stoff, som gjort skriften till en ständigt anlitad källa för studier rörande dåtidens Lund. Själv har K med sin inte obetydliga poetiska talang försvarat en plats bland de av honom behandlade "tegneriderna".