Karl Sverkersson

Karl Sverkersson, d 12 april 1167 på Visingsö. Föräldrar: konung Sverker d ä av Sverige o Ulfhild Håkonsdtr (Thjottaätten). Östgötarnas konung från omkr 58, konung över hela Sverige från 61.

G trol 63 m Kristina, dtr till den skånske stormannen Stig "hvítaleðr" o konung Valdemar den stores av Danmark syster Margareta.

Enligt Ericus Olai blev K vald till konung av östgötarna två år före Erik den heliges död, som enligt honom inträffade 1160. Att K sålunda blivit östgötarnas konung redan omkr 1158 styrkes av att påven Hadrianus IV, som dog redan 1159, enligt ett utdrag (Banck) ur ett annars okänt brev skall ha skrivit om peterspenningen till K som götarnas (Gothorum) konung. K synes därefter ha motarbetat Erik. Han var enligt en 1400-talskälla (Prosaiska krönikan) "i råd att S:t Erik vart slagen", vilket kan stämma med Erikslegendens uppgift, att Eriks baneman, den danske kungaättlingen Magnus Henriksson, hade stöd av en hövding i riket (princeps regni). Ännu i början av 1161 var Magnus enligt isländska uppgifter sv konung.

K dödade därefter Magnus Henriksson, vilket uppges både av Västgötalagens kungakrönika och Saxo. Enligt den förstnämnda källan skall detta ha hänt i Örebro. Händelsen dateras i en annalnotis till 1161. Såväl i ett par påvebrev, som kunnat dateras till 5 aug 1164, som i ett odaterat inhemskt brev namnes K som svearnas och götarnas konung.

Enligt påvebreven gavs på K:s, de sv biskoparnas o jarlen Ulfs anhållan pallium till Stefan, den förste ärkebiskopen i Uppsala, tidigare munk i det av K:s föräldrar grundade klostret i Alvastra. Det ovannämnda odaterade brevet, den äldsta i Sverige skrivna urkunden, är ett brev av ärkebiskop Stefan för Viby kloster, beseglat av K med det äldsta bevarade sv kungasigillet, visande konungen på tronen; kontrasigillet visar konungen till häst.

Den sannolikt redan i början av 1200-talet tillkomna längden över Växjö stifts äldsta biskopar uppger, att K gav detta stift egen biskop, sedan invånarna där erbjudit honom pengar, om han tillmötesgick deras önskemål om en sådan. Detta har sammanställts med att Växjö stift ej namnes bland de sv stiften vid ärkebiskopstillsättningen 1164 och att den äldste kände växjöbiskopen kan beläggas tidigast 1170 (Larsson).

Flera först från 1400-talet traderade notiser uppger, att K skall ha grundat Vreta kloster 1162. Troligen innebär detta dock blott, att han reorganiserat detsamma. Enligt 1500-talsexcerpter ur en mycket detaljerad uppteckning om donationer till detta kloster skall det nämligen ha grundats redan av Inge d ä men av K begåvats med jord i Naterstada i Slaka, Ög. Ett fragment av en 1500-talsavskrift av samma uppteckning meddelar, att K ägde jord i Frönäs i Persnäs på Öland, som han gav till en fränka och av henne donerades till klostret.

Om K:s godsbesittningar är även känt, att han ägt jord i Sunnerby i Vrigstad, Jönk, som han enligt ett brev från början av 1200-talet bytte bort till linköpingsbiskopen Gisle (bd 17). I Sunnerby stadfäste han enligt ett annat senare brev en donation till Nydala kloster av ett fiske i sjön Rusken. Ett senare stadfästelsebrev nämner K bland äldre konungar, som stadfäst en gåva av Sverker d ä till samma kloster av konungens tredjedel av allmänningsskogarna Flata och Nåthult, men detta brevs äkthet har betvivlats (Härenstam).

En notis i Första novgorodkrönikan nämner en misslyckad sv framstöt mot Ladoga våren 1164, men om K:s roll i detta sammanhang är intet känt. Den enda uppgift, som föreligger om hans utrikespolitik, är en notis hos Saxo, att resterna av den 1163 avrättade norske tronpretendenten Sigurd Markusfostres anhängare flydde till honom och förgäves sökte få honom att intervenera för dem i Norge. Dubiös är en i senare framställningar återkommande 1400-tals-uppgift (Prosaiska krönikan), att Norge under tre år var tillflyktsort för K:s antagonist, Erik den heliges son Knut, eftersom Västgötalagens vida äldre kungakrönika meddelar detsamma om Knuts son Erik Knutsson.

Kungakrönikan, vars författare synes ha sympatiserat med K:s släkt och prisar hans fridsamma och välvilliga styrelse, uppger, att han dödades på Visingsö av Knut Eriksson och blev begraven i Alvastra.