Gustaf Wathier Hamilton

6 Hamilton, Gustaf Wathier, son till H 5, f 5 juli 1783 på Danbyholm, Björkvik (Söd), d 8 dec 1835 i Linköping. Inskr vid UU 6 febr 98, ex till rättegångsverken 10 dec 01, auskultant i Svea hovrätt 18 dec 01, i Göta hovrätt 29 mars 02, v häradsh 23 jan 04, eo kanslist i justitierevisionsexp 11 okt 04, häradsh :s fullm 1 mars 05, adjung led i Svea hovrätt maj 05, assessor där 12 jan 08, statssekr för kammarexp 12 juni 09, justitieråd 25 juli 09, landsh i Östergötlands län 2 maj 26, led av statsrevisionerna 30 o 35. — Jur hedersdr vid UU 15 juni 18.

G 1) 16 nov 10 i Sthlm (Klara) m Maria Helena v Strokirch, f 21 jan 85, d 31 mars 20 i Sthlm (Jak), dtr till presidenten frih Henning Adolf v S o Fredrika Lucia Gyllenhaal; 2) 6 juni 21 på Täckhammar, Barbo (Söd) m sin kusin grev Hedvig Carolina Beata Hamilton, f 9 febr 00 på Huseby, Skatelöv (Kron), d 6 sept 59 i Nyköping, dtr till ryttmästaren greve Axel H o Beata Elisabet v Essen af Zellie.

H studerade juridik i Uppsala under Benjamin Höjers ledning. Han gjorde bekantskap med upplysningsfilosofernas verk och tillhörde kretsen kring Höjer och G A Silfverstolpe. Efter att ha avlagt juridisk examen tjänstgjorde han i Göta hovrätt och som biträde till sin blivande svärfar dåvarande häradshövding H A von Strokirch i Vartofta härads domsaga. 1808 blev han assessor i Svea hovrätt.

H var kritisk mot Gustav IV Adolf och önskade en regimförändring. Genom sin kusin Henning Wrangel hade han även kontakter med de mer aggressiva av kungens motståndare, men han synes i huvudsak ha förhållit sig försiktigt avvaktande till revolutionsplanerna. Bekant är hans ingripande då löjtnant A A Gripenwaldt i nov 1808 kom till honom i Sthlm med ett anonymt brev från gardesofficerarna på Åland, i vilket dessa uppmanade regeringen att organisera en kupp mot kungen. H, som skulle vidarebefordra brevet till vederbörande, uppges emellertid ha framhållit de stora riskerna för de inblandade och den ringa utsikten till framgång och lät bränna det. Den 25 jan 1809 skall H ha deltagit i den middag på värdshuset Mon Bijou, som anordnats av Wrangel, Jacob Cederström och M F F Björnstjerna och under vilken man gjorde upp en, sedan ej utförd, plan att arrestera kungen på vägen mellan Sthlms slott och Haga.

När den nya regeringen tillsattes i juni 1809, blev H utnämnd till statssekreterare för kammarärenden. Utnämningen väckte stort uppseende, främst på grund av H:s ungdom, och torde få tillskrivas riksdrotsen C A Trolle Wachtmeisters förord. Redan i slutet av juli utnämndes han emellertid efter egen önskan till justitieråd. Under sin tid i Högsta domstolen förskaffade sig H ett gott anseende som domare. Han omfattade upplysningstidens liberala och humana syn på strafflagstiftningen, och i anföranden på riddarhuset under riksdagarna 1815 och 1817—18 har han starkt hävdat, att straffets ändamål är att återföra brottslingen till samhället. Han avstyrkte återinförandet av dödsstraff för vissa stöldbrott. Orsakerna till det ökande antalet stölder ville han främst se i »fattigdom och brist på lovlig utkomst». Han ville placera mindre förbrytare på arbetsinrättningar, som med hänsyn till de intagnas olika grad av belastning syftade till förbättring mera än till bestraffning. Härvid var han på samma linje som lagkommittén som till 1815 års riksdag hade avlämnat ett betänkande om inrättandet av allmänna arbets- och korrektionshus, vilket också gillades av riksdagen.

Rättssäkerhetsfrågor uppmärksammades av H vid skilda tillfällen. Vid 1823 års riksdag framlade K M:t en proposition om åtgärder för att förhindra fångars flykt, vari föreslogs att fångar i vissa fall skulle få skjutas av vakterna vid flyktförsök. H framhöll, att rättigheten att leva till dess man förverkat denna rätt och blivit lagligen dömd att mista livet tillkom alla människor, även brottslingar. Ett bifall till propositionen skulle sätta denna princip ur spel och en orimlig makt över liv och död skulle tilläggas vakterna. Vid samma riksdag var H i okt oppositionens huvudkandidat till JO-ämbetet, trots att det rådde osäkerhet om huruvida han skulle acceptera. Regeringen utnyttjade emellertid H:s tveksamhet för att påverka elektorerna och dess kandidat blev slutligen vald.

Efter sin första hustrus död 1820, som var ett svårt slag för H, hade han gift om sig med en kusin. Han drabbades emellertid från hösten 1821 av en svår depression, som nödvändiggjorde en lång tjänstledighet från Högsta domstolen under 1822. Att han sökte ett nytt verksamhetsområde är klart, ty 1826 flyttade han på egen begäran som landshövding till Östergötland. Denna post hade erbjudits honom av Karl Johan redan 1816. Den gången hade H avböjt men låtit framföra, att han gärna skulle mottaga Nyköpings län, där hans egendom var belägen. För Östergötlands län nedlade H ett betydande arbete. Genom täta resor skaffade han sig en god förtrogenhet med länet, och han förde styrelsen med starkt personligt engagemang. Som exempel kan framhållas hans insatser vid missväxten 1826 och koleraepidemin 1834. Till riksdagarna 1828—30 och 1834—35 kom H motvilligt och först efter övertalning från regeringens sida. 1828 insattes han i statsutskottet och arbetade på utgiftsavdelningen, där han hårt prutade på anslagen. H deltog som ordförande i statsrevisionen 1830, som enligt vad han själv uttalat försiggick utan att orsaka missämja mellan Karl Johan och revisorerna. Även 1834 invaldes han i statsutskottet men avsade sig efter några månader. Under hösten 1835 deltog han i statsrevisionen men insjuknade och avled i dec.

Genom sina anteckningar om de politiska förhållandena i Sverige 1800—1833 (publ av G Carlquist 1921) ville H »åt minnet förvara några mindre allmänt kända händelser och anecdoter». De synes inte vara skrivna i ett sammanhang. De tidigare avsnitten, möjligen till och med redogörelsen för 1819, bör ha nedtecknats senast under första hälften av 1820-talet. Skildringen av Karl Johan är starkt negativ. Främst synes det vara dennes sätt att genom personliga påtryckningar och på annat sätt åsidosätta författningens bestämmelser, som väckt H:s ovilja.