Hugo Hamilton

1 Hamilton, Hugo, f 20 maj 1655 på Monea Castle, Irland, d 19 jan 1724 i Sthlm (enl db för Lommaryd, Jönk). Föräldrar: kaptenen John H o Janet Somerville. Kornett vid engelskt reg 78, fänrik vid Älvsborgs reg 30 juli 81, kapten där 20 okt 85, vid livreg till fot 18 mars 86, frih (H af Hageby) 12 april 89 (introd 93), major vid Västgöta-Dals reg 14 jan 98, överstelöjtn vid Älvsborgs reg 26 febr 03, överste för Smålands femmänningsreg till fot 12 mars 03, överste för Jönköpings reg 14 april 10, generalmajor vid infanteriet 11 nov 10, överkommendant i Gbg 16 aug 11, generallöjtn o landsh i Västernorrland 5 juni 16, general 5 maj 19, generalfälttygmästare 23 okt 19.

G 2 nov 87 i Gbg m Anna Margareta Henriksdtr, f 68, d 11 dec 22 i Sthlm, dtr till råd- o handelsmannen Henrik Arvidsson o Anna (Annika) Jakobsdtr Lindsay.

H, som var född på Irland, gick tidigt i engelsk krigstjänst. På kallelse av sin äldre bror Malcolm, som blivit chef för Älvsborgs regemente, begav han sig sannolikt på våren 1681 till Sverige, där han blev fänrik och 1685 kapten vid broderns regemente. 1686 flyttade han över till Prins Karls livregemente till fot, som låg förlagt i västkustfästningarna. Han slog sig ner i Gbg och gifte sig med dottern till en av allt att döma välbeställd köpman och rådman i staden. I mars 1690 fick han k permission att resa utomlands »för att evertuera och göra sig kapabel i Vår tjänst». H begav sig tillbaka till England, där han tog anställning i Vilhelm IILs armé. Med denna deltog han i fälttåget på Irland mot Jakob II :s trupper s å och i Flandern 1691, innan han återvände hem. 1698 blev han major vid Västgöta-Dals regemente och flyttade med sin växande familj från Gbg till Forstena boställe.

Vid krigsutbrottet 1700 stannade H hemma i landet. Våren 1703 fick han i uppdrag att sätta upp ett reservregemente — ett femmänningsregemente till fot — i Småland. Organisationsarbetet var mycket krävande men gick snabbt; redan på sommaren räknade regementet 900 man. Året därpå sändes det till Sthlm för att göra garnisonstjänst i livgardets ställe. För att lätta borgerskapets inkvarteringsbördor skickades det 1709 från huvudstaden och bildade i juni garnison i Malmö, där H blev kommendant. Han fick beröm av Magnus Stenbock för sitt arbete med stadens befästande, innan den danska armén i nov landsteg i Skåne. I början av febr 1710 ledde han ett lyckat utfall från staden.

I slaget vid Hälsingborg 28 febr 1710 förde H befälet över tre bataljoner i första linjen och tog verksam del i de hårda slutstriderna, då det danska gardet nedkämpades. H berömdes mycket för sin ledning av striden och nämndes bland dem som mest bidragit till segern. Hösten s å utnämndes han till generalmajor.

På slottet i Malmö råkade H i slagsmål med sin efterträdare som regementschef Erik Gyllengrip och dömdes i febr 1711 till döden för brott mot duellplakatet. Saken underställdes regeringen, som i april förklarade båda lika skyldiga och benådade dem till dryga böter. H prisades under sammanträdet som en av arméns bästa officerare. På hans förklaring att han var fullkomligt medellös, eftersom han i åtta år endast njutit halva överstelönen, befriades han från böterna enligt resolution av Karl XII i Demotika i nov 1713.

H som en lång tid suttit i arrest blev hösten 1711 överkommendant i Gbg. Sedan guvernören Erik Siöblad suspenderats, tjänstgjorde han under ett år som högste styresman i länet och utvecklade härunder en rastlös verksamhet. Han vidtog energiska åtgärder för att stärka fästningsverken. Garnisonen var svag, och sjöfolk måste uppbringas. Sommaren 1712 kunde han skicka 340 man till Magnus Stenbocks stora transportflotta. Han arbetade också på att utrusta Gbgseskadern men lyckades trots alla ansträngningar aldrig uppbringa den till dess fulla styrka. Sommaren 1712, sedan han avgått som fungerande guvernör, rekognoscerade han vägarna mot norska gränsen och uppgjorde förslag till ett anfall mot Norge. Vid 1713 års ständermöte var han en av de få som på riddarhuset motsatte sig, att Ulrika Eleonora utsågs till regent och ansåg, att inga fredsunderhandlingar kunde föras i strid med kungens vilja.

År 1715 var det tal om att H skulle leda en sv expedition till Skottland för att understödja pretendentens uppror mot Georg I, men planen avböjdes av kungen. H, som med sitt regemente deltog i 1716 års fälttåg mot Norge, utnämndes i juni till generallöjtnant och landshövding i Västernorrland. Här kom han att utföra sin viktigaste gärning. Han företog resor genom det stora länet, höll landsting och sörjde för de många finländska flyktingarna. Han arbetade också mycket på att utrusta den Armfeltska armén i Jämtland.

Under åren närmast efter Karl XII:s död ledde H energiskt försvaret av Norrlands kust från Ångermanland till Dalälven. I Gävle koncentrerade han en stor styrka till den skans han låtit uppföra. Hotet från denna avskräckte ryssarna från att bränna staden i aug 1719. Hösten så blev H generalfälttygmästare, men följande vår, när ryssarna åter hotade kusterna, blev han på nytt överbefälhavare i Norrland. Han arbetade beslutsamt på att stärka försvaret och utfärdade en proklamation »till allmänt uppbåd mot fienden ryssen». Men hans styrkor var små, och han kunde inte förhindra härjningen av den norrländska kusten 1721.

På riddarhuset uppträdde H som en förespråkare för ståndets rättigheter. Han stödde arvprins Fredriks intressen och hörde till de högre officerare som fick motta franska subsidier härför. Genom sin energi och organisationsförmåga var han en av hemmaförsvarets ledande män under Karl XII:s tid och uppträdde samtidigt som en energisk och framsynt civil ämbetsman.