Anund Hammar

Hammar, Anund, dp 28 jan 1708 i Varberg, d 5 sept 1779 där. Föräldrar: skepparen Bengt Andersson o Anna Nilsdtr. Skolstudier i Varberg o Gbg, inskr vid LU 18 okt 28, vik kollega vid Varbergs skola 31, ord 32, dessutom predikant vid Varbergs hospital 35, adjunkt vid domkyrkan i Gbg 36, komminister där 37 (tilltr 38), kh i Varberg, Lindberg o Torpa 18 dec 51, v preses vid Gbgs stifts prästmöte 60, titulärprost 62.

G 16 okt 35 i Borås m Elisabeth Maria Agrell, f 06 i Gbg, d 8 sept 72 i Lindberg (Hall), dtr till kh Lars A o h h Annika.

H var from och nitisk och uppburen som predikant. Någon predikan av honom är veterligen inte bevarad men att döma av hans teologiska författarskap, ett par översättningar av Luthers skrifter och smärre artiklar i svärsonens, den kände lektorn och publicisten J Roséns tidning Götheborgska magasinet från 1759, har hans predikan varit mera varmhjärtad och personligt närgående än andra samtida upplysningsmäns. Möjligen har H rönt en viss påverkan från herrnhutismen; i en artikel Tankar wid fastelagen 1764 ogillar han herrnhutarnas måttlösa bruk av ord som Lammet, blodet, såren osv, men framhåller, att han visst inte förkastar dem utan själv brukar dem. I sina profana artiklar framträder H som den typiske upplysningsmannen med outtröttligt intresse för allt möjligt mellan himmel och jord, för tusenåriga riket och vidskepelser, för böndernas plöjning och handslöjder m m. Ett par sådana artiklar är mycket upplysande. Den ena handlar om Resan till Warberg år 1751 (omtr 1958), där H på tal om brännvin kallar detta »Sveriges syndastraff och landsplåga». Anmärkningsvärda är också slutraderna, däri H garderar sig mot beskyllningen att ha haft Linnés resebeskrivningar till förebild: han »har lärt att vörda men aldrig att imitera honom». I den andra nyutgivna artikeln, Lindbergs prästegård (tr 1959), beskriver H sakkunnigt livet på gården, sådd och skörd, redskap m m, inte utan en viss kritik och med framsynta förbättringsförslag. Han framlade också i svärsonens tidning 1763 det första detaljerade förslaget till en sv åkerakademi, nästan 50 år före Lantbruksakademins tillkomst. Han var också ledamot av det 1762 inrättade Åkersällskapet i Halland.

Men det är framförallt H:s framsynta pedagogiska och sociala reformidéer som gjort, att hans namn gått till eftervärlden. I sin 1758 utgivna bok Tankar om svenska barn (omtr 1943) inskärper han samhällets plikt att bättre sörja för s k oäkta barn, ivrar för skolors upprättande även på landsbygden och pläderar för att flickor skall få samma möjlighet till boklig uppfostran som gossar, allt idéer, som tiden ännu inte var mogen för och som därför i full utsträckning först långt senare förverkligats. I ett par märkliga artiklar 1763, Tankar om scholor och Förslag at förena scholor och werkstäder (båda omtr 1960) propagerar han för yrkesundervisning i verkstäder och på handelskontor etc och för att skolungdomen i stället för eller jämte »en möglad och död latin» skall få lära sig något praktiskt nyttigt, så att den skall ha något att falla tillbaka på, om det kniper.

De sista 14 åren var H blind men predikade alltjämt och hördes då »med samma glädje som förr». Vid en eldsvåda 1767, som lade halva staden, kyrkan, prästgården och skolan i aska, blev hans boksamling lågornas rov.