Emil Hammarlund

1 Hammarlund, Emil, f 20 febr 1853 i Strövelstorp (Krist), d 9 febr 1910 i Sthlm (Ad Fredr). Föräldrar: handlanden Peter H o Hanna Andersdtr. Vik småskollär i Ö Ljungby (Krist) 68—69, vik folkskollär i Kå-seberga (Krist) 69—70, elev vid Lunds folk-skollärarsem 70—73, folkskollär i Lund 73, i Kristianstad 74—77, eo folkskollär i Sthlm (Ad Fredr) aug 77—84, medarb i Folkskolans Veckoblad 72—79, i Kristianstads Allehanda 74—aug 75, red där 1 sept—13 dec 75, medarb i Nyaste Kristianstadsbladet 76—77, i DN m fl tidn:ar 77—81, i Sthlms adresskal 78—80, red o utg av Sv Lärare-tidn dec 81—dec 06, medlem av Sv bokförläggarefören 11 febr 92, verkst dir i Sv Läraretidn:s förlags ab från 1 jan 97. — V ordf i Sveriges allm folkskollärarefören 80 —86 (ordf 95—06), ordf i Sthlms folkskollärarefören 81—85, led av PK 82 (stynled 87—89 o 90—91, skattmästare 94—96, ordf våren 96), led av AK för Sthlm 85—87 o 91—08, av FK från 09 (tillf utsk nr 1 91—02, ordf där 92 o från 95, statsrevisor 03—04, bankoutsk 03—05, statsutsk 06—08), kyrkofullm 93—95 o från 99, skolrådsled i Ad Fredr från 98, led av Sv tidningsutgivarefören:s styr från dess grundande 98, stadsfullm i Sthlm från 00 (beredningsutsk 04— 10), led av Sthlms folkskoleöverstyr 04—10 (ordf från 07), kassadir o stynled av Iduns tryckeri ab.

G 6 aug 86 i Gbg (Masthugget) m folkskolläraren o redaktören Amanda Constance Nilsson, f 28 nov 54 i Varv (Skar), d 19 nov 35 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till folkskollärären o organisten Carl Magnus N o Eva Eleonora Ekman.

Emil H:s skolpolitiska insats började vid en tidpunkt, då folkskollärarnas anseende var lågt, deras ekonomiska ställning svag och deras inflytande vid utformningen av folkskolans allmänna angelägenheter ytterst obetydligt. En stor del av sv folket hade under decennier ställt sig skeptisk till 1842 års beslut om obligatorisk folkskoleundervisning, och lärarnas försök till föreningsarbete stötte ofta på motstånd. I Sthlm förde den på 1850-talet grundade Sthlms skollärarförening en tynande tillvaro. 1879 konstituerades emellertid Sthlms folkskollärareförening, som utöver en rent intressebetonad målsättning skulle verka för att söka åstadkomma en riksomfattande folkskollärareförening. I aug 1880 grundades så Sveriges allmänna folkskollärareförening (SAF). Huvudsyftet var enligt stadgarna att »arbeta för den sv folkskolans och folkbildningens höjande, för enhet och god anda inom lärarkåren och för förbättring av lärarnas ställning i allmänhet». Inom båda föreningarna var H en drivande kraft.

Snart framträdde behovet av en tidning, och H lät sig, om än i början motvilligt, övertalas av SAF:s centralstyrelse att ställa sig i spetsen för en sådan. Dagens Nyheters redaktör Rudolf Wall, som 1880 erbjudit H plats som riksdagsreferent i sin tidning, bistod honom med lån av startkapital, och 12 dec 1881 utkom provnumret av Sv Läraretidning. Den ursprungligen 8-sidiga veckotidningen växte med tiden i omfång, så att den vid H:s avgång som redaktör vid årsskiftet 1906—07 uppgick till dryga 30 sidor. Tidningen sade sig vilja stå neutral i de vid denna tid politiskt och religiöst vitala frågorna, något som H vid sin avgång som redaktör berömde sig av att alltid ha strävat efter. I själva verket propagerade tidningen för pedagogiska idéer, som helt stred mot kyrkans, och den politiska neutraliteten iakttogs inte alltid. Sv Läraretidning gav stundom uttryck för markanta vänstersympatier. Då H 1885 blev riksdagsledamot, lämnade han sin tjänst som folkskollärare för att som redaktör och i riksdagen arbeta för SAF:s idéer. Genom sitt giftermål 1886 fick han också av sin hustru ovärderlig hjälp med tidningens skötsel.

Det nya lärarorganet stötte dock snart på motstånd från konservativt håll inom lärarkåren, t ex från det kristna lärarorganet Folkskolans vän, som förde en bitter kamp inte bara mot tidningen utan också mot SAF som helhet. H anklagades för att använda den nya organisationen och dess organ som redskap blott för egna syften. Att Sv Läraretidning fyllde ett verkligt behov och rent skolpolitiskt var en framgång, framgår dock inte minst av de ständigt stegrade prenumerationssiffrorna. H ägde också förmåga att knyta värdefulla medarbetare till tidningen, bl a Fridtjuv Berg, som medarbetade sporadiskt från juni 1882 och regelbundet 1892—1905.

Ekonomiskt lyckades företaget över alla förväntningar. Redan något år efter starten kunde H återbetala lånet till Rudolf Wall. Hans ständiga strävan var att tidningen skulle kunna stå på egna ben utan behov av statsunderstöd för att slippa binda sig vid någon bestämd kurs. Sv Läraretidning karakteriserades några år efter starten som Sveriges bäst redigerade facktidning. H avgick som redaktör efter 25 år. Orsaken till hans avgång var hänsyn till tidningens bästa, då han ansåg, att han under de gångna åren lämnat allt vad han förmått, och att nya krafter därför måste ta vid. Fridtjuv Berg blev hans efterträdare.

H och hans hustru utgav även barntidningar, bland vilka Jultomten, en av Sveriges första jultidningar för barn, blev en verklig succé. För utgivningen av barntidningarna och Sv Läraretidning bildades Sv Läraretidnings förlagsab, för vilket H blev verkställande direktör. SAF:s centralstyrelse accepterade senare ett förslag av H, att SAF och bolaget skulle samverka för att utge billiga och värdefulla barn- och ungdomsböcker, och resultatet blev det bekanta barnbiblioteket Saga, vars första häfte utkom 1899. I företaget, vari hans hustru också tog aktiv del, ställdes kravet: »endast det bästa är gott nog åt barnen», en målsättning, som senare lett till att Saga kommit att karakteriseras som en »stor och förblivande kulturinsats». Till förlaget knöts förutom goda författare även tecknare av rang som Elsa Beskow och Carl Larsson. Förlagets huvudsyfte var dock alltjämt att sörja för fortsatt utgivning av Sv Läraretidning.

Som ledamot av riksdagen företrädde H huvudsakligen folkskolans och folkskollärarnas sak. Bildningsfrågan var ytterst betydelsefull för 80-talets liberaler, och den kulturliberala radikalism, som H företrädde, kännetecknas av en mycket stark tilltro till bildning som medel till ett mera rättvist och demokratiskt samhälle, samtidigt som det gällde att frigöra undervisningen från kyrkans alltjämt dominerande inflytande. Politiskt hörde H först hemma bland andra kammarens stadsliberaler, och 1900 ingick han i Liberala samlingspartiet. Han avgav under sin riksdagstid drygt 60 motioner, stundom med Fridtjuv Berg som medmotionär, av vilka en tredjedel rörde förbättring av lärarnas ekonomiska ställning och trygghet. H ivrade också för resestipendier åt lärare och lärarinnor och för folkbibliotekens förbättring genom statsbidrag. Tillsammans med Fridtjuv Berg motionerade han om upprättande av praktiska överbyggnader på folkskolan, om att de s k småläroverken skulle försvinna då annars risk förelåg, att folkskolan skulle sjunka ned till rena fattigskolan, och om införande av en medborgerlig examen anpassad till det praktiska livets behov. Målsättningen gällde djupast sett skolväsendets demokratisering och sekularisering. I det s k skolutskottet bidrog han till utarbetandet av betydelsefulla uttalanden och utredningar i skolfrågan, och senare som ledamot av statsutskottet tillhörde han den avdelning, som hade att behandla skolutgifterna. H grundlade som riksdagsman det samarbete mellan SAF:s centralstyrelse och lärarna i riksdagen som med tiden skulle få stor betydelse.

Som en av initiativtagarna till och aktivt verksam inom SAF under dess tidigare period, som redaktör för dess fackorgan samt som riksdagsman har H haft stor betydelse. Han har betecknats (Kihlberg) som en habil kårpolitiker. Till hans framgång bidrog utan tvivel det utpräglat försiktiga, taktiska och samtidigt metodiska sätt varpå han arbetade.