Carl V Hartman

3 Hartman, Carl Vilhelm, son till H 2 i hans första g, f 19 aug 1862 i Örebro, d 19 juni 1941 i Sthlm (Klara). Studier vid h a l i Örebro, tjänstgjorde bl a vid Experimentalfältet, Haga trädgård, Uppsala botan trädgård samt i trädgårdar i England, Frankrike, Tyskland o USA, deltog i en etnograf-arkeol exp till Sierra Madre-bergen i Mexico sept 90—juli 93, assistent vid etnograf mus i Philadelphia, USA, hösten 93, trädgårdsmästare vid Bergianska trädgården i Sthlm 94—96, företog för Riksmus :s etnograf avd en etnograf-arkeol forskningsresa till Costa Rica, Salvador o Guatemala mars 96—okt 99, ordnings- o katalogiseringsarbete i Sthlm hösten 99—aug 02, förest för etnograf-arkeol avd vid Carnegieinst i Pittsburgh, USA, mars 03, prof o intendent vid Riksmus:s etnograf avd 8 jan 08 (stadf 24 jan 08)—28 (tjänstl från 23). — VHAA:s Loubatpris 01. — Ogift.

Carl H lämnade 1879 Örebro gymnasium utan examen. Endast delvis uppfyllde han sin fars förhoppningar på en tredje botanistgeneration H genom att utbilda sig till trädgårdsmästare. Efter lärlingsår vid Experimentalfältets trädgård reste han med ekonomiskt stöd från Vetenskapsakademin ut i Europa och skaffade sig 1885—88 erfarenheter från bl a Kew Gardens och Jardin des Plantes. 1889 tilldelades han av VA Bysantinska resestipendiet med vars hjälp han for till USA. Efter en tid som trädgårdsmästare i Colorado lyckades han få anställning som botanist vid en av norrmannen Carl Lumholtz ledd arkeologisk-etnografisk expedition till Sierra Madre i Mexico. Botaniken kom att bli en bisyssla, och H anlitades vid de arkeologiska undersökningarna. Eftersom han snabbt lärde sig spanska och hade stor förmåga att skaffa upplysningar från de infödda, användes han även vid uppgörandet av en ordlista över tepuhueindianernas språk. H trivdes i Mexiko och tänkte stanna där, men efter ett halvår som förman vid en silvergruva begav han sig till Chicago, där han under senare delen av 1893 var assistent vid antropologiska avdelningen vid världsutställningen.

Ett erbjudande att bli trädgårdsmästare vid Bergianska trädgården lockade honom till Sverige. Tjänsten där blev en besvikelse, och i brev till Th Fries klagar H bittert över föreståndaren, professor Wittrock, som under sommaren tvingade honom att vattna och rensa ogräs 14 timmar om dygnet. Efter en elak tidskriftsartikel om professor Wittrocks sätt att förvalta sitt ämbete tog han avsked efter 1 1/2 års tjänst. 1896 företog H med hjälp av ett Vegastipendium och understöd från mecenaten Åke Sjögren på Mälsåker en forskningsresa till Mellanamerika. Han undersökte i Costa Rica omsorgsfullt och systematiskt enligt den skandinaviska metoden mer än 400 gravar, och hans teckningar och protokoll gav vetenskapen möjlighet att kronologiskt datera centralamerikanska fornsaker. I Guatemala och Salvador samlade han etnografica och företog antropometriska och språkliga undersökningar. Vid hemkomsten i okt 1899 förde han med sig en samling föremål, som är unik utanför Mellanamerika, då följande år strängt förbud utfärdades mot utförsel av arkeologiska fynd. H tjänstgjorde nu 3 år under Hj Stolpe vid Riksmuseets etnografiska avdelning och bearbetade under denna tid sina samlingar. Den 1901 publicerade redogörelsen belönades av VHAA med Loubatpriset. Efter att 1902 ha representerat Sverige vid amerikanistkongressert i New York och då hållit ett uppmärksammat föredrag om Costa Ricas arkeologi kallades han till kurator för etnografiska avdelningen vid Camegieinstitutet i Pittsburgh. Han ordnade och organiserade avdelningen och företog för dess räkning en 8 månaders etnografisk-arkeologisk forskningsresa till Centralamerika. Resultaten framlades av institutets styrelse i tre årsredogörelser, och själv publicerade han uppsatser i bl a Journal of American folklore.

I Sverige hade riksdagen 1902 inrättat en fristående etnografisk avdelning vid Riksmuseet — denna hade hittills föreståtts av en zoologiprofessor — med Stolpe som intendent. När denne dog 1905, ansågs Erland Nordenskiöld som given efterträdare. Den inflytelserike G Retzius ansåg emellertid Nordenskiöld vara alltför radikal i olika avseenden, varför han uppmanade H att söka intendentstjänsten. När denne följde uppmaningen, vidtog ett livligt intrigerande i tal och skrift. VA tillsatte en kommitté som föreslog H till innehavare av tjänsten. Flera av VA:s ledamöter ansåg det orimligt att till professor förordna en person som totalt saknade akademiska meriter. Vid votering i akademin röstade 22 ledamöter för och 22 mot H, som gynnades vid den lottning som måste tillgripas.

Som museiintendent verkade H energiskt för att hos allmänheten genom instruktiva utställningar väcka intresse för sin institution och för att utöka samlingarna. Han hade under sina år i USA lärt sig inse värdet av publicitet, och både han själv och hans museum fick stort utrymme i pressen. Han hade god hand med mecenater och förmåga att intressera unga forskare för nya expeditioner. Själv företog han flera inköpsresor, och 1913 förde honom en sådan jorden runt. De etnografiska samlingarna hade på H:s tid lokaler på Wallingatan 1. De var till större delen magasinerade och endast ett begränsat urval kunde exponeras. H lade fram storslagna planer för en nybyggnad bakom Skansen. Där skulle det nya museet ligga omgivet av en park med infödingshyddor och exotiska djur. Bufflar importerades och fick under några år en uppmärksammad fristad på holmar i Årstaviken; kängurur och lamadjur inackorderades i kronprinsens stall. Av hans planer blev dock Intet.

1923 förklarades H efter några intermezzon för psykiskt sjuk av tillkallad expertis. Till detta eller som en följd därav kom ett under senare år utvecklat missbruk av alkohol. Han blev förelagd att begära tjänstledighet, vilken kom att räcka fram till hans pensionering. Under sina år i Sthlm skaffade sig H aldrig något hem utan bodde på olika hotell och pensionat. Som pensionär vistades han flera år hos en vän i Fjugesta och de sista åren av sitt liv på sjukhus i Sthlm. H var en storvuxen man, mån om ett prydligt yttre och med ett väl utvecklat sinne för drastisk humor.