Gabriel I Hartman

Hartman, Gabriel Israel, f 28 jan 1776 i Lumparland (Åland), d 1 mars 1809 i Åbo. Föräldrar: kapellanen Israel Ferdinand H o h h Brita. Inskr vid Åbo akad 19 juni 92, mag 26 juni 98, doc i teor filosofi 7 aug 02, eo bibl:amanuens 02, andre sekr i Finska hushålln:sällsk 16 april 04, ord bibl:amanuens 05, bibliotekarie 14 nov 07, allt i Åbo.

G 6 jan 00 på Hakastaro, Uskela (Åbo o Björneb) m Sofia Charlotta Aminoff, f 5 juni 74 i Pojo (Nyland), d 12 nov 20 i Kimito (Åbo o Björneb), dtr till possessionaten Berndt Wilhelm A o Christina Lindcrantz.

Tidigt väckte Gabriel H uppmärksamhet genom vetgirighet, snabb fattningsförmåga och självständig karaktär. Sin första undervisning erhöll han av fadern. Skolåren var fyllda av umbäranden. Under studenttiden sökte han sitt uppehälle som informator, ofta på orter fjärran från akademistaden. Trots detta presterade han en god examen. Hans ekonomiska villkor förblev dock knappa. Han var intresserad av pedagogik och hoppades förbättra sin ekonomi genom att i Åbo inrätta en undervisningsanstalt för gossar. Vid undervisningen tillämpade han nya metoder. Bl a inskränktes den mekaniska utantilläsningen.

Förgäves sökte H den 1804 ledigblivna professuren i logik och metafysik, förgäves hoppades han 1805 erhålla befattningen som förste sekreterare vid Finska hushållningssällskapet, och förgäves inlämnade han ungefär samtidigt en anhållan om att få upprätta ett tryckeri i Åbo. Trots de ekonomiska bekymren gav han sig tid att odla sina vida intressen. Utom inom hushållningssällskapet och läsesällskapet var han aktiv inom Musikaliska sällskapet, där han bl a höll föredrag 1801 Om smakens och konsternas värde. Det har nämnts att han under lediga stunder sysselsatte sig med att snickra, svarva, texta, binda böcker, rita och måla; han graverade kartor och skrev vers (bl a promotionspoem 1805). Om H:s insats som biblioteksman är föga känt. Sin lärarverksamhet bedrev han med inlevelse. Om hans pedagogiska intressen vittnar därjämte bidrag i tidningspressen och den mycket använda Lärobok i allmänna geografin (1806) med sin friska och levande stil.

Sina bästa krafter ägnade H den filosofiska vetenskapen. I tre latinska disputationer behandlade han frågan om den mänskliga kunskapen. Hans Kunskapslära, det viktigaste av hans arbeten, rör sig inom samma ämnessfär. Han framträder här som en självständig tänkare. Främst på basen av detta arbete har H vunnit namn som en av de få originella filosoferna under den gamla Åbo-akademins tid. H ägde en fast tro på upplysningens värde, han hyllade dess kosmopolitiska och humana ideal. Grunden för hans filosofi utgörs av ett empiriskt betraktelsesätt av den typ som var förhärskande under 1700-talet. Det system som stod honom närmast var Lockes. Ett visst samband mellan H och Thorild har förmodats. Mot Kant vände han sig med skärpa och blottade svagheter i hans tankegångar. I sin Kunskapslära menade H, att medvetandet uppfattar tingen sådana de verkligen är. Allt vetande är erfarenhet, i vetandet finns intet »aprioriskt». Allmänbegreppen motsvarar som sådana inte det verkliga; de är blott subjektiva uttryck, som kan vara till gagn för att i medvetandet sammanfatta likartade föremål. Det »verkliga» utgörs av enskilda ting. Medvetandet är enligt H andens grundegenskap; därifrån utgår han således i sina fortsatta resonemang. På kunskapsläran i dess helhet skulle hans övriga system byggas. Hur detta gestaltades är ovisst emedan hans manuskript gått förlorade. Så mycket är dock känt av hans praktiska filosofi, att, enligt den, människan genom sann kunskap om sig själv och om världen leds till pliktuppfyllelse — denna utgör enligt den naturliga ordningen det nödvändiga villkor, utan vilket lycksalighet ej kan vinnas. Har människan insett detta gör hon sin plikt, ty ingen kan vilja annat än det hon anser gott.