Carl J E Hasselberg

2 Hasselberg, Carl Jonas Erik, f 16 maj 1856 i Östersund, d 17 maj 1938 i Grundsunda (Vnl). Föräldrar: häradsh Johan Gunno H o Charlotte Kinnman. Mogenhetsex vid h a l i Östersund 22 maj 75, inskr vid UU 20 sept 75, teol-fil ex 30 jan 79, teor teol ex 31 maj 82, prakt teol ex 15 dec 82, prästv i Härnösand 22 dec 82, pastorsförordnanden i Hammerdal, Ström, Alanäs (Jämtl), Ramsele (Vnl) o Vemdalen (Jämtl) dec 82—88, komminister i Oviken-Myssjö (Jämtl) 26 nov 86 (tilltr 1 maj 88), kh i Grundsunda 14 aug 97 (tilltr 1 maj 98), kontraktsprost 1 maj 18. — Teol hedersdr vid UU 31 maj 21.

G 16 juni 92 i Nora bergsförs m Olga Elvira Arbman, f 9 febr 58 i Köping, d 2 jan 40 i Grundsunda, dtr till apotekaren o rådmannen Gottfrid A o Ingeborg Ulrica Dillner.

I den festskrift som Föreningen Heimbygda i Östersund publicerade till Carl H:s 75-årsdag 1931 betecknades han som »banbrytare för turistväsendet i Jämtland och grundläggare av turisttekniken för hela Norrland». H var själv på det klara med, att åtskilliga av hans insatser för norrländsk turism alltifrån ungdomsåren hade prägeln av pionjärgärning. Fjällvandringar i nutida mening var praktiskt taget okända i Jämtland på 1850- och 60-talen. Man besteg visserligen Åreskutan och besökte Tännforsen, men huvuddelen av färden företogs alltid utmed landsvägarna. Oviksfjällen, målet för H:s första egentliga fjällfärd 1872 tillsammans med bl a »tre Tirénar», bland dem den blivande konstnären Johan Tirén, »och tre Arbmänner» från prästgårdarna i Oviken och Sunne, var för den stora allmänheten »en terra incognita, en vit fläck på kartan». Redan tre år tidigare hade H bekantat sig med fjällfloran på Åreskutan, »den alpina såväl som den subalpina», och där grundlagt en som det skulle visa sig livslång kärlek till botaniken.

Vandringen till Oviksfjällen varade visserligen bara en vecka, men det räckte för att H och hans följeslagare skulle bli »bergtagna» för livet av den jämtländska naturen och av den angränsande norska fjällvärlden. Från färden gjorde H anteckningar och grundlade därmed en vana, som sedan följde honom genom åren. Han ritade också av gårdar och landskap och dessa vyer preciserades sedermera i tusch och infogades i de fem häften av renskrivna reseanteckningar, som successivt såg dagen tom året 1910. Som speciellt värdefulla måste de av tuschteckningarna anses, som illustrerar senare förändrade landskapsbilder. Det säger sig självt, att reseminnena i ord och bild sedan kom väl till pass undan för undan i de många geografiska orts- och vägbeskrivningar, som H utarbetade.

1887 blev H medlem av den två år tidigare startade Sv turistföreningen (STF) och medarbetade första gången i årsskriften 1889, där han propagerade för det jämtländska turistväsendet genom uppsatsen Från Östersund till Röros genom sydvästra Jämtland och Härjedalen. Han inspirerade sedermera STF till uppförandet av en turiststation i västra Arådalen och likaså till anläggningen av turiststugor vid Helags och vid Gusån. Han utprickade ett flertal farleder med vägvisare och med angivande av avstånd i tidsmått för ordinär marschtakt. Han justerade en tidigare uppfattning om Indalsälvens källor, och han var den förste som föreslog, att STF:s kartblad skulle upptaga namnet på förekommande fäbodar. H:s resehandbok över Jämtland, som utkom i sin första upplaga 1904, blev med tiden genom sin teknik normgivande för norrländska landskapsreseböcker överhuvudtaget. För sitt mödosamma arbete med vägen till Tännforsen erhöll H STF:s silvermedalj.

Sitt teologiska författarskap inriktade H huvudsakligen på svensk, särskilt norrländsk kyrkohistoria. Han koncentrerade sig på ett gebit, där primärmaterialet åtminstone delvis låg inom lokalt räckhåll. Incitamentet kom utifrån, då han vid allmänna prästmötet i Härnösand 1911 av biskop Ernst Lönegren utsågs till preses vid nästkommande synod. Han framlade då avhandlingen Norrländskt fromhetslif på sjuttonhundratalet (1—2, 1919), en grundlig, psykologiskt förstående redovisning för pietistiska väckelserörelser i Norrland. Hans fortsatta forskningar kom att utsträckas i tiden och omfattar personer från skilda århundraden alltifrån 1500-talet till det begynnande 1900-talet, exempelvis jämtlandsprosten Ericus Andreae, lappmissionären Pehr Högström, Olof Palmgren i Luleå och Nils Andersson i Råneå jämte andra läsarhövdingar i Norr- och Västerbotten samt vidare Lars Levi Laestadius, Ernst Arbman, den jämtländska nyevangelismens centralgestalt, H:s egen far häradshövdingen Johan Gunno H, också han en förgrundsman i Jämtlands väckelsekretsar, biskop Martin Johansson och prosten Jonas Erik Björkquist i Gideå. Några av personstudierna blev omfångsrika och publicerades som separata skrifter. Lejonparten inskränkte sig till några ark i kalendrar och samlingsverk. Men allt som flöt ur H:s flitiga penna präglades undantagslöst av ingående saklighet.

H blev aldrig knuten till något betydande pastorat, men tack vare personlig och teologisk auktoritet kom han att utöva ett markant inflytande utöver församlingsgränserna i den fråga, som kan betecknas som stiftets och framför allt den nordångermanländska bygdens mest uppmärksammade: mötet mellan å ena sidan den lågkyrkliga stiftstraditionen i intim förbindelse med Evangeliska fosterlandsstiftelsen och å andra sidan den framväxande s k församlingsrörelsen och den därmed samhöriga folkkyrkotanken. H förblev tacksamt medveten om, att han fått växa upp som »ett barn av 1800-talets stora folkväckelse», och i mannaårens studium av de pietistiska rörelserna beklagade han oförbehållsamt den officiella kyrkans brist på förståelse för dessa rörelsers understundom egenartade uttrycksmedel i äldre tider. Men redan under studietiden i Uppsala hade han känt sig allvarligt besvärad av en alltför likriktad och nog så trångbröstad pietism i vissa studentkretsar. Och allteftersom åren gick hävdade han alltmer övertygat på prästmöten, i den prästerliga föreningen Fraternitas pro fide et vita ecclesiae och i den allmänna dagspressen, att den lågkyrkliga fromheten måste anses missbruka sin numera allmänt erkända hemortsrätt inom kyrkan, om den och dess ledande krafter i centrum och ute i periferin »dolde sin okyrklighet under skenet av fri anslutning» och »med avund betraktade det inflytande kyrkan ännu ägde kvar». Just därför att man visste, att orden kom från en forskare och präst med djup förståelse för väckelsefromhet, gjorde det ett starkt intryck exempelvis när han skrev som en appell och ett testamente på slutsidan i den stora synodal-avhandlingen: »Kyrkans tjänare böra arbeta för kyrkan. Må de föreningar, som ej vilja vara med om detta arbete, gå sin egen väg.»