Tillbaka

Johan August Hazelius

Start

Johan August Hazelius

Arméofficer, Politiker, Skriftställare

1 Hazelius, Johan August, f 18 april 1797 i Sthlm (Jak), d 28 april 1871 där (Klara). Föräldrar: lärftskramhandlaren Johan H o Lovisa Dorotea Keijser. Kadett vid Karlberg 28 sept 10, underlöjtn vid ingenjörkårens fältmätningsbrigad 17 maj 14, deltog i kriget i Norge sommaren 14, löjtn:ex vid ingenjörkåren 5 febr 17, löjtn där 18 april 21, kapten där 3 juli 29, lär i taktik o strategi vid ingenjörkårens lärov 2 dec 29, lär i taktik, strategi o krigshist vid h artillerilärov på Marieberg 1 mars 30—13 sept 58, or-donnansofficer hos kronprinsen 16 febr 30, förest för egen läroanst för linjeofficerare 31 —57, major i armén 4 juli 36, kapten vid topografiska kåren 31 jan 43, överstelöjtn i armén 6 febr 43, major vid topografiska kåren 28 nov 45, adjutant hos konungen 27 sept 45—3 okt 50, led av kommittén för ut-arb av nytt exercisreglemente 23 nov 45, medlem i Nya elementarskolans direktion 21 jan 46 (ordf där 62—71), överstelöjtn i topografiska kåren 15 april 48, överste i armén 26 okt 50, ägare av Sv tidningen 1 dec 51—nov 59 (red o ansvarig utg 51—56), chef för topografiska kåren 12 dec 56, led av lantförsvarskommittén 61, generalmajor 2 maj 62, led av stadsfullm i Sthlm 63—71, led av FK 68—71. — LKrVA 23 (sekr där 44—68).

G 16 okt 25 i Sthlm m Eva Lovisa Svanberg, f 29 maj 05, d 24 aug 73 där (Klara), dtr till landsfiskalen Lorens S o Brita Karolina Alenius.

H kom tidigt i kontakt med sin tids radikala förgrundsmän inom både politik och litteratur. Redan som kadett hade han Schiller till älsklingsförfattare, och han översatte 1814 —15 dennes Fiesco. Han var överhuvudtaget tidigt väl beläst i den samtida litteraturen och knöt förbindelser med flera av fosforisterna. Hetlevrad, entusiastisk och öppen, hade han sedan Karlbergsåren stått under inflytande av den begåvade Otto Natt och Dag, som 1815 utgav ett reformprojekt för arméns omorganisering. Natt och Dags framsynta skrift bygger på idén om ett genomförande av allmän värnplikt; den var emellertid rättfram och förödande kritisk mot överordnade och mot de rådande förhållandena. Skriften upptogs ytterst onådigt, och när Natt och Dag utgav den i tysk översättning med ett smädligt företal riktat mot kronprins Karl Johan, dömdes han för majestätsförbrytelse. I denna affär tog H öppet och modigt parti för Natt och Dag, vilket sånär renderat honom deportation. H kom emellertid undan med 14 dagars arrest på Sthlms högvakt. I H:s utveckling blir inflytanden av Natt och Dags tänkesätt och personlighet en viktig faktor; under de följande åren är H en närmast radikal revoltör i militära, politiska och pedagogiska frågor.

En annan viktig faktor blev bekantskapen med C J L Almqvist, som inleddes när H 1818 invaldes i MannaSamfund. I detta teologiska diskussionssällskap med götiskt patriotisk anstrykning var Almqvist den ledande själen. Med samma kraft och lättrördhet, som han ägnar militära och estetiska ämnen, diskuterar H religiösa och metafysiska spörsmål och håller 1819 högtidstalet över ämnet Människans återgång i sitt inre, till beredande av förbättring i levnaden, tankar och begär. I nov 1819 inträdde H i Manhemsför-bundet. Sommaren s å hade han börjat sin intima brevväxling med Almqvist, som han kom att stå mycket nära, och som han till en början beundrade hämningslöst. Henry Olsson har karakteriserat H från dessa år som den »mest trosvisst brinnande av Alm- quists adepter» och kallar honom »Almquistsektens inpiskare». H deltog också i förberedandet av Almqvistkretsens bondelivsplaner, men när dessa sattes i verket 1824—25 anslöt han sig ej till kolonien i Värmland. H:s officerstjänstgöring och hans omtanke om sin militära karriär upptog i stället allt mer hans tid. Vänskapen med Almqvist varade livet ut, även efter det att de sedan slutet av 1830-talet kommit att vandra skilda vägar inom politiken. H drogs åt det konservativa lägret, Almqvist åt det liberala.

Viktigast inflytande på H och hans vidare utveckling fick den mångsidigt bildade och intresserade sedermera generalen J P Lefrén, som sedan 1821 tjänstgjorde som guvernör på Karlberg. H har i sin självbiografi (Sv biogr lex, N F) understrukit, hur vänskapen med Lefrén »gav hos honom riktning för livstiden åt månge ledande tankar, vilka han under sin senare litterära verksamhet självständigt utarbetade, och vilket allt till den utmärkte mannen ställde honom i ett förhållande av vördnadsfullt förtroende».

1823 debuterade Ff som militär skriftställare med avhandlingen Om blifvande officerares bildande, som vann pris av Krigsvetenskapsakademin och publicerades i dess handlingar följande år. I denna skrift föreslår Ff bl a att en del av officersutbildningen skulle förläggas till universiteten; han understryker behovet av en krigshögskola och föreslår också att den indelta armén kombineras med en värnpliktsarmé. H fortsatte sitt författarskap med arbeten inom topografin, och sedan han 1829 knutits som lärare till olika militära institutioner, författade han under 1830-talet läroböcker i artilleri och i befästningskonst och utgav 1839 Föreläsningar öfver krigskonsten, 1. Samtidigt arbetade H oförtrutet som praktisk pedagog och som aktiv medlem i olika militära kommittéer för att höja standarden hos officerare och trupp.

1839—41 studerade H på statens uppdrag Europas militärväsen under en grundlig utlandsresa, som förde honom till Danmark, Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien, Schweiz och Belgien. Fackliga synpunkter redovisades i en redogörelse i Kr VAH 1842 —44. Men samtidigt fungerade resan som H:s grand tour och dess kulturella och litterära intryck kan avläsas i hans underhål- lande brev till hemmet, som formar sig till en ypperlig resebeskrivning, fylld av vakna iakttagelser, personliga kommentarer och gemytlig humor. Rom avverkades med topografens och historikerns energi; i Tyskland uppvaktade H romantikens koryféer som Schelling, bröderna Grimm och Bettina von Arnim. Resan har uppenbarligen varit av stor betydelse för H:s utveckling genom de vidgade perspektiv den medförde. Heckscher framhåller, att den lust »att ingripa och reformera i den sv statens inre och yttre förhållanden, som senare utmärker honom, föreskriver sig av allt att döma till ej ringa del just från denna tid».

H:s allmänna pedagogiska intressen och duglighet tog sig så småningom uttryck också i inlägg rörande civila utbildningsfrågor. Viktig är hans skrift Om student-examen samt elementar-läroverkens brister (1843). Här argumenterar han för att de levande språken skall få en utökad plats på skolschemat och att de skall studeras tidigare än de klassiska språken; vidare förordar han ämnesläsning och fri flyttning, något som redan provats på Karlberg och i Nya elementarskolan. Dessa synpunkter vidareutvecklade H i skriften Om läroverks-frågorna (1846). Inom politiken hade H sedan slutet av 1820-talet alltmer orienterat sig mot en konservativ åskådning. 1835 skrev han en artikelserie i Sveriges stats tidning, En af dagens Frågor, eller: Huruvida en minister-styrelse, sådan som den i Frankrike och England, är öfverensstämmande med svenskt folklynne och svensk grundlag?, som trycktes i broschyrform s å. H:s tes, som han ytterligare försvarade i polemik mot bl a Aftonbladet, är att parlamentarismen inte är förenlig med sv folkets kynne och inte överensstämmer med grundlagarna. H fortsatte till att börja med sitt politiska författarskap i Sveriges stats tidning med artikelserien Några samhällsfrågor (1836). Förnyade attacker mot liberalernas politiska åskådning levererade H i Posttidningen 1844-48. Efter 1851 hade han ett eget organ i Svenska tidningen.

Under nära ett decennium — från nov 1851 till nov 1859 — utkom Svenska tidningen. Den var inte något officiellt regeringsorgan, men den stod i många avseenden regeringen nära. I fråga om parlamentariskt styrelsesätt behöll H sin moderatkonservativa ståndpunkt. I representationsfrågan motarbetade han fördelningen efter skilda stånd och den självskrivna riksdagsmannarätten och förordade en tvåkammarriksdag samt val efter klasser eller yrken. Han var också en varm anhängare av tryckfriheten och intresserade sig under 1850-talet alltmer för ekonomiska frågor.

Vad utrikespolitiken beträffar kom Svenska tidningen att inta en minst sagt uppmärksammad hållning i samband med Krimkriget. Som bekant ivrade den liberala pressen för att Sverige skulle delta på västmakternas sida i kriget mot Ryssland. H motarbetade krigsivrarna av all makt, och 30 mars 1855 avslöjade han i en artikel sakkunnigt hur utomordentligt uselt rustat Sverige var för ett krig. Bristerna summeras med obeveklig klarsyn: Vårt krigsväsende är »utan generalstab, utan tross, utan fältläkare, utan tillräcklig sjukvård, utan armé-organisation för kriget, utan ordnad beväring . . . utan tillräcklig artilleri-utrustning, utan kommissariat, utan tillräckligt befäl». H blev visserligen häftigt angripen för sin artikel, men hans initierade varningsord gjorde intryck; den följande pressdebatten visade också, att det förelåg en stark opposition mot aktivistiska engagemang.

Som chef för topografiska kåren lämnade H redaktörsposten i Svenska tidningen; han tog visserligen inte sin hand från politiken, men hans militära uppgifter trädde rimligt nog i förgrunden. Han höjde sin kårs effektivitet och igångsatte f ö utgivandet av kårens kartverk (föregångare till våra dagars generalstabskarta). Han förordade länge och ihärdigt inrättandet av en modern generalstab; denna fråga jämte andra togs upp i 1861 års lantförsvarskommitté, där H var en av de ledande krafterna.

Som riksdagsman och stadsfullmäktig intresserade sig H vid sidan av försvars- och undervisningsfrågor för bl a så skilda problem som järnvägsfrågan och gift kvinnas rätt att själv förvalta sin egendom. Hans sista skrifter analyserar det då ännu inte avslutade fransk-tyska kriget, där han politiskt och militärt tar ställning för Tyskland och Preussen och förutsäger krigets utgång.

H var en ovanligt mångsidig begåvning, en rik och kraftfull personlighet. Han var till sitt väsen en blandning av lättänd entusiasm, målmedveten energi och praktisk common sense. Hans temperament var livligt men inte ombytligt, han var vänsäll och trofast. Hans impulsiva engagemang i de mest skilda frågor kan stundom göra ett splittrat intryck — en elak samtida karikatyr karakteriserar honom med repliken: »Jag ser allt, / Jag vet allt, / Jag lägger näsan uti allt, / allt, allt, allt, allt, allt» — men hans omdöme och energi räckte till för att han skulle göra stora och genomförda insatser på väsentliga områden.

I ett riksdagsanförande 1869 framhöll den ännu oförbränneligt aktive H, att ansträngningen »är något som såväl i fysiskt som i intellektuellt hänseende håller människan vid makt, livar hennes sinne och stärker hennes krafter». Hela H:s rastlöst verksamma liv som militär, pedagog och skriftställare illustrerar denna tes.

Bertil Romberg


Svenskt biografiskt lexikon