Sven J Hedenberg

Hedenberg, Sven Johannes, f 17 febr 1888 i Gbg (Kristine), d 21 nov 1966 där (Vasa). Föräldrar: grosshandl Anders Magnus H o Emma Holmberg. Studentex 11 juni 1910 i Lund, inskr vid LU vt 11, MK där 29 maj 15, ML i Sthlm 9 april 21, tf bitr läk vid Gbgs hospital okt 21—dec 22, eo hospitalsläk vid Uppsala hospital o amanuens vid kliniken där mars 23—juli 24, bitr läk vid vårdhemmet Gibraltars sinnessjukavd i Gbg 1 jan 25—31 dec 32, disp pro gradu vid UU 1 nov 30, MD där 30 maj 31, läk vid psykiatr poliklin i Gbg 32—33, överläk vid Lillhagens sjukhus 1 jan 33—53, prakt läk i Gbg från 33, ordf i Sv psykiatr fören 43— 44 o i Gbgs läkaresällsk 44.

G 11 aug 24 i Oslo (Frogner) m Gudrun Bergene, f 24 juli 01 där (ibid), dtr till grosshandl Anders Edvard B o Julie Marie Andersen.

Efter utbildning hos B Gadelius och H Sjöbring verkade Sven H inom Gbgs stads mentalvård och som praktiserande läkare. Han hade glädjen få uppleva, hur effektiva behandlingsmetoder tillfördes psykiatrin, först chockbehandlingen och senare nya verksamma läkemedel. Han arbetade efter den s k psykopatologiska metoden, dvs han ville genom ingående samtal med patienten söka sätta sig in i dennes tankevärld och analysera hans symtom, en konst som han behärskade till fulländning.

H gav sig i kast med psykiatrins grundproblem, de kunskapsteoretiska frågorna kring det friska och sjuka psyket, frågor som samtidigt sysselsatte O Kinberg och Sjöbring. Han samarbetade med filosofen Åke Petzäll. H var analytiker och kritiker; att med fantasi skapa nytt var honom mer fjärran. Schizofreni är psykiatrins crux, och problemen kring denna sjukdom följde H genom livet. H ställde psykiatrin på naturvetenskaplig grund, och vid schizofreni förelåg enligt honom en biologisk process, som hindrade sammanhang mellan tankarna.

Det finns en tendens att vilja anse särpräglade gestalter som psykiskt avvikande eller sjuka och då särskilt i den diffusa sjukdomen schizofreni. H ansåg detta betraktelsesätt lättsinnigt, och från denna utgångspunkt studerade han med sin vanliga grundlighet Strindberg, van Gogh och kejsar Tiberius. Hos den sistnämnde kunde H inte finna några säkra symtom på sinnessjukdom, van Gogh var epileptiker men inte schizofren. Hans streckteknik hade tolkats som tecken på schizofreni, men var enligt H geniets kamp med olika tekniker. Den tyske psykopatologen Jaspers ansåg, att Strindberg led av schizofreni, och hans åsikt hade vunnit stor spridning. Envetet gick H till anfall för att utrota denna föreställning. Schizofreni leder till demens. Men Strindberg levde de senare åren av sitt liv harmoniskt, för att vara han, med obruten och genial skaparkraft. Strindbergs självbiografier skall enligt H tolkas som diktverk och ej som sjukjournaler, vilket Jaspers gjort. Infernokrisen bör ses mot bakgrunden av Strindbergs ömtåliga och fantasifulla personlighet och som en följd av den vidriga situation han befann sig i, både socialt och ekonomiskt. Han genomgick visserligen ett par kortvariga psykoser, men så snart han kommit i trygghet, återvann han psykisk hälsa. H:s bild av Strindberg präglas av en odogmatisk och fördomsfri förståelse för den unika människan Strindberg.

Intresset för den egendomliga företeelsen människan fångade H även inom skönlitteratur, konst och musik, för honom väsentliga livsvärden. Han var själv violinist. Tal och skrift var personliga och tydliga men ej engagerande. Han charmerade ej som person utan föreföll sluten och svårtillgänglig. Vid närmare bekantskap upplevde man det varma och gedigna hos honom, hans stilla humor och hans innerliga glädje över livet.