Gustav H Hedenvind-Eriksson

Hedenvind-Eriksson, Gustav Hedvin, f 17 maj 1880 i Alanäs (Jämtl), d 17 april 1967 i Sthlm (Bromma). Föräldrar: hemmansägaren Erik Håkan Gustafsson o Juliana Mikaelsdtr. Skogsarbetare, timmerhuggare, flottare, kraftverksbyggare o gruvarbetare, studier vid Birka folkhögskola i Ås 03—04, ägde o brukade Skäggetorp i Taxinge (Söd) 30—38. Förf. — Fil hedersdr i Uppsala 31 maj 56.

G 28 jan 28 (—51) i Sthlm (Matt) m Astrid Maria Pihl, f 4 okt 03 i Oskarshamn o förut g (till 26) m typografen John Olof Bach, dtr till stenarbetaren Bror Edvard P o Hulda Helena Maria Johansson.

Genom ett missförstånd erhöll H i dopet förnamnen Gustav Hedvin i stället för Gustav Edvin, men då namnet Hedvin sedan blev föremål för löje ändrade H det själv till Hedenvind för att därefter som författare låta det ingå som en del i efternamnet. Hans tidigt visade litterära intresse väcktes av morfadern, som var en god sagoberättare och tidigt invigde honom i Frithiofs saga, Fänrik Ståls sägner, Rydbergs dikter och Fädernas gudasaga liksom i de isländska sagorna. H:s mor, som i motsats till hans far var religiös, hade i sin ungdom haft för-fattarplaner.

Fadern såg emellertid med oblida ögon på H:s litterära intressen och satte honom redan i tioårsåldern i hårt arbete dels på gården, dels på avverkningar i skogen. Bland skogsarbetarna, som lejts från olika landsändar, fanns åtskilliga vinddrivna existenser med hårda och fantastiska erfarenheter och drastisk berättarförmåga, som kom H att lyssna och minnas. Förhållandet till fadern var dock spänt, och i femtonårsåldern visade han handgripligt, att han var starkare än denne, och lämnade omedelbart därefter hemmet för alltid. Under många år blev han så kringflackande skogsarbetare — snart känd som Jämtlands starkaste karl — och senare bl a anläggningsarbetare, rallare, gruvarbetare, körkarl, sjöman, gravör och förtennare. Utom i Norrland och Bergslagen arbetade han huvudsakligen i Nordnorge, men hans oro och vetgirighet drev honom även för kortare tid till flera platser långt utanför Sveriges gränser, tom till Kongo och USA.

Den skolundervisning H fått var bristfällig; betydligt mer lärde han sig av två originella förkomna akademiker, under skoltiden av en poststationsföreståndare och under åren som skogsarbetare av en lärd landsvägsfilosof. Av betydelse blev också hans läsår 1903—04 vid sedermera Birka folkhögskola i Jämtland, där han bl a medarbetade i elevtidningen och blev uppskattad som historieberättare. En av lärarna, arkeologen Knut Kjellmark, tog honom till hjälp vid utgrävningarna av de s k vikingagravarna på Röstahammar, ett arbete som fascinerade honom och senare ledde till arkivstudier i Jämtlands historia och även satte spår i hans forntidsskildringar. På sin trots det hårda kroppsarbetet energiskt fortsatta bildningsväg kom han bl a att ansluta sig till katedersocialisternas optimistiska utvecklingstro liksom till kooperationens idéer, med vilka han fått kontakt under amerikavistelsen, och vilka han en tid praktiserade som stiftare av och föreståndare för en kooperativ förening för skogsarbetare i Orsatrakten. I Orsa tog han också bemärkt och stridbar del i arbetarnas fackliga organisering.

H har skildrat sitt växlingsrika liv och kommenterat sitt författarskap i många sammanhang. I bokform är hans viktigaste självbiografiska bidrag Med rallarkärra mot dikten (1944). Andra sådana är En bondes dagbok (1937), Med dikten mot befrielse (1955), Befrielse (1958), Gudaträtan och proletärdiktaren (1960) och På minnets älv (1961). Men även hans övriga böcker har nära anknytning till hans egna erfarenheter och funderingar. Debutromanen Ur en fallen skog, som påbörjats redan i ynglingaåren och utgavs på den radikale Axel Holmströms förlag 1910, bygger dels på hans indignerade upplevelser av hur trävaruindustrin med prästerligt stöd bröt in i hans hembygd och hänsynslöst utnyttjade de ont slitande skogsarbetarna, men dels också på hans iakttagelser av en dov opinion bland bönderna som kom honom att forma bokens hjälte "såsom prototyp för den grupp arbetare, som då höll på att vakna till socialt medvetande och därmed undergå en nödig individuell uppryckning" (Ansikten, s 54). I sina närmast följande böcker upptog H likartade miljöer och motiv, medan Vid Eli vågor (1914) skildrar livet vid ett kraftverksbygge — H hade själv varit anläggningsarbetare vid Älvkarleö från hösten 1911 till försommaren 1912 samt vintern 1912—13.

Första världskriget medförde en svår kris för H. Han fann de aktivistiska inslagen i sv debatt ytterligt motbjudande och uppehöll sig 1914—18 huvudsakligen i Norge, där han framför allt arbetade som gruvarbetare och rallare; under de första åren låg hans författarskap helt nere. Han såg kriget — "knivleken" — som seklets natt, då mänskligheten visade sina snikna avgrundsdrag och då både arbetarrörelsen, religionen och vetenskapen svek sina ideal. Konstnärligt verkningsfullt gestaltade han denna syn särskilt i genombrottsverken Tiden och — en natt (1918) och En dröm i seklets natt (1919), båda realistiskt detaljskarpa men samtidigt präglade av det symbolspråk som blev utmärkande för hans fortsatta diktning.

Från sommaren 1918 bodde H i Sthlms närhet, där han efter att ha uppmärksammats av Erik Hedén och Richard Steffen med avbrott för perioder av kroppsarbete kom att ägna huvuddelen av sin tid åt författarskap. Ett djupt personligt verk och samtidigt en forntidssaga är Järnets gåta (1921), som handlar om vad upptäckten av järnet betytt för mänskligheten, på både gott och ont. Motivet har beröringspunkter med anläggningsarbetenas och den moderna teknikens betydelse för de mänskliga villkoren i den stora trilogin De förskingrades arv (1926), Det bevingade hjulet (1928) och På friköpt jord (1930), utmynnande i ett arbetslags återgång till jorden. H ansåg vid denna tid, att litteraturen bara var "tjafs" och att "en självägande och vettig bondeklass är framtiden" (brev till R Värnlund 22 febr 1928). Så som trilogin förelåg färdigtryckt inköpte han också för medel som insamlats till hans 50-årsdag gården Skäggetorp i Taxinge i Södermanland, och där levde han sedan som bonde till 1938. Samtidigt fördjupade han sig i Hägerströms filosofi, deltog i det kommunala livet och fortsatte sitt författarskap.

Från Skäggetorp flyttade H till Nysund i Värmland, som han efter några år lämnade för att under återstoden av sitt liv helt ägna sig åt författarskap i Sthlm och dess närhet. Nu fick han — även genom litterära anslag och belöningar — tid och ro att samla sig framför allt till två mäktiga serier, präglade av imponerande överblick och originell historie- och samhällsfilosofi. Den ena serien omfattar fyra volymer jämtländska sagor och myter. Den andra serien, som är H:s mest betydande verk, behandlar i romanerna Silverskogen sydväst om månen (1950), Gästabudet (1951), Guld och mjöl (1951) och Snöskottning i paradiset (1952) skogsskövlingarnas och trävarutidens förvandlingar i Norrland på ett utförligare men också mera sagobetonat sätt än 20-talets trilogi. Båda serierna bygger på omfattande arkivstudier men framför allt på fragmentariska — ofta skämtsamma — folksagor som H hört berättas av morfadern och andra och som han sedan fritt omdiktat.

Genomgående skildrar H i sitt författarskap människans situation i en brytningstid, då hon samtidigt lever i både det förflutna, nuet och framtiden, och överallt är miljön nordskandinavisk utom i Boccaccios kock (1954), som H f ö själv betecknat som en satir på den materialistiska historieuppfattningen. Genomgående är också tanken att ingenting är som det synes vara, att dröm, dikt och verklighet har nära beröringspunkter och att allt skeende är logiskt och dessutom symboliskt betonat. I hans romaner rör sig — ofta på vandrande fot — ett myller av människor, några i fåfäng ävlan, andra som H själv i medvetandet om att den materiella vinningslystnaden blivit en tvångströja som hotar att förkväva det väsentligaste: solidariteten, samhörighetens och medkänslans makt.

Som arbetarskildrare är H en av vår litteraturs viktigaste pionjärer. Men han hade en ambivalent inställning till arbetarklassen liksom till litterära skolor, vilket hängde ihop med — som han ofta framhöll — att han hade oerhört svårt att gå i flock. Hans åskådning låg närmast anarkismen, och som författare var han både realist och romantiker. Hans verk uppvisar våldsamma stilbrytningar, materialet är ofta osovrat och kompositionen är sällan enhetlig eller överskådlig. Det sammanhänger med hans uppfattning att dikten är ingens träl och att dess grund är den muntliga berättartraditionen. Särskilt över hans senare produktion vilar ett homeriskt drag med talrika stående epitet och episka formler och med utförliga liknelser i form av jämtska "gammelord".

Även om H med besvikelse kunde konstatera, att hans böcker inte köptes och lästes i den utsträckning han hade hoppats, så kunde han glädja sig åt att en oreserverad beundran mötte honom från yngre författarkolleger, bl a Rudolf Värnlund, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Lars Ahlin. I det personliga umgänget beundrades han främst för sin ursprungliga berättarförmåga, sin hederlighet och anspråkslöshet — självkänsla förenad med självironi — liksom för sin filosofiska läggning, där det obändiga lynnet mejslats till rättframhet och till vad han i sina romaner betecknat som de nödvändigaste dygderna: eftertanke och besinning.