Johan Hermansson, von

2 von Hermansson, Johan, bror till H 1, f 8 mars 1726 i Uppsala, d 19 nov 1793 i Sjörup (Malm). Inskr vid UU 12 dec 29, volontär vid fortifik:staten 25 nov 41, adl 4 jan 44, konduktör vid skånska brigaden 9 jan 46, löjtn i fransk tjänst 46, kapten vid sv fortifik:staten 30 okt 51, major där 18 dec 56, volontär vid österrikiska armén 57, överstelöjtn (generalkvartermästarlöjtn) vid gbgska brigaden 28 febr 65, överste för finska brigaden av fortifik 21 juli 66, överste för skånska brigaden 11 aug 66, generalmajor i armén 27 dec 78, generalkvartermästare o dir för fortifik 26 sept 84, avsked ur krigstjänsten 11 jan 91. — LVA 90.

G 18 april 74 i Odarslöv (Malm) m frih Christina Charlotta Gyllenkrok, f 21 dec 55 där, d 23 juni 76 i Kristianstad, dtr till hovmarskalken frih Fredrik Gustaf G o grev Charlotta Bielke.

H fick en vårdad uppfostran i professorshemmet i Uppsala och inträdde 1741 vid 15 års ålder som volontär vid fortifikationen. Han tjänstgjorde först vid fästningsarbetena i Vaxholm och därefter som lärare i matematik vid informationsverket i Sthlm. 1746 trädde han i fransk krigstjänst och deltog i österrikiska tronföljdskriget under Moritz av Sachsens befäl. Han var med om belägringen av Bergen op Zoom 1747 och beordrades följande år att utstaka vägen för arméns marsch genom Luxemburg, varefter han deltog i striderna kring fästningen Maastricht.

Efter freden 1747 återvände H till Sverige och hade förmånen att placeras vid fästningsarbetena i Landskrona, där han under general H H v Liewens erfarna ledning deltog i anläggningen av den nya staden och huvudfästningen. H, som 1756 fick majors titel, begav sig följande år till österrikiska armén och tillerkändes ett rikligt resebidrag ur allmänna medel, eftersom han »med mycken nytta under förra kriget tjänt uti Frankrike» och »sedan med särdeles beröm varit brukad vid fästningsbyggnaden i Landskrona» och nu i detta krig ville »göra sig än mer skickelig». H kom i lagom tid för att vara med om slaget vid Kolin, och under de fortsatta operationerna i Böhmen och Schlesien ledde han belägringsarbetena mot fästningen Schweidnitz, som intogs.

Efter hemkomsten 1758 beordrades H att undersöka fästningarna i Bohuslän och särskilt ägna sig åt att sätta Älvsborg i försvarstillstånd — ett arbete som han av ritningarna (Stads- och fästningsplaner, KrA) att döma lade ner ett stort intresse på. Två år senare kommenderades han till armén i Pommern. I febr 1762 fick han befälet över en av de båda sv grenadjärbataljonerna i den Sprengtportenska frikåren och utmärkte sig vid erövringen och försvaret av Malchin.

Efter freden kommenderades H till Finland och fick där under A Ehrensvärds befäl förestå fästningsarbetena i Lovisa och Svartholm. Av brist på pengar kunde han bara färdigställa en del av strandbatterierna på Svartholm. Hösten 1764 rekognoscerade han den ryska gränsen från Abborrfors till Nyslott för att enligt 1762 års riksdagsbeslut söka efter lämplig plats för ett gränsfäste vid Saimen. Han utforskade vägarna som ledde över gränsen och undersökte vilka möjligheter man hade att försvara denna landsdel. Hans kännedom om gränstrakterna blev till nytta, när han 1765—66 arbetade med försvarsfrågorna i sekreta utskottet.

1766 blev H överste och chef för skånska brigaden. Under 18 år kom han att leda fästningsarbetena, särskilt i Kristianstad, där han hade sin bostad i ett stort hus snett emot kyrkan. 1774 gifte han sig med den unga Christina Charlotta Gyllenkrok. Efter bara två års äktenskap avled hans maka i barnsäng, och i fortsättningen skulle han ägna all sin omsorg åt den ende sonen (H:s brev till denne i arkivet på Björnstorp).

Vid revolutionen i Kristianstad i aug 1772 var H tf landshövding och vistades då vid Ramlösa brunn. Han slöt sig genast till de trupper, som under hertig Karls befäl skulle slå ner upproret (hans intressanta rapporter i RA: Landshövd:arnas skriv:er o Strödda hist handl 1772—1792) utan att ana den komedi som höll på att utspelas. Efter Gustav III:s statskupp svängde H om och blev kungens man. Han ordnade det stora fältläger i Skåne, som kungen besökte 1774, och befordrades 1778 till generalmajor. År 1784 efterträdde han A M v Arbin som generalkvartermästare och direktör för fortifikationen. Genom en ny fortifikationsstat 1785 sökte H slå vakt om de många lönlösa officerarna och den civila personalen. Han vårdade sig om utbildningen av befälet och förstod att göra sig respekterad av sina underlydande. Under de första åren åtnjöt H kungens förtroende. Vid flera tillfällen deltog han i krigsberedningens sammanträden. Tillsammans med överamiralen C A Ehrensvärd utarbetade han i mars 1785 en promemoria om Finlands försvar (RA: Prot i krigsärenden), som innebar att man i första skedet skulle samla armén till Sveaborg och lämna gränsområdena öppna för fienden. Denna PM lades till grund för försvarsplanen.

I jan 1788 åtföljde H kungen till Finland som generalkvartermästare i fält. Han var motståndare till J C Tolls plan på ett anfall mot Petersburg (memorial i UUB: F 456) och tycks ha varit så pessimistiskt inställd mot ett krig att han inte fick kvarstanna i Finland. I okt 1788 blev han kommendant i Göteborg. Han rekognoscerade i Bohuslän och Dalsland och uppsatte en pontonträng för armén. I aug 1789 uppgjorde han en plan för stockholmsskärens försvar (UUB: Ihreska hs-saml), och i dec avgav han som generalbefälhavare i Skåne en berättelse om de skånska och bohuslänska fästningarna (KrA: Försvars- och befästningsplaner).

Under debatterna i riksdagen i febr 1789 försvarade H armén i ett kort, kraftfullt anförande, där han skyllde utgången av kriget på bristen på tross, magasin och pengar. H blev ledamot i krigsrätten över Anjala-männen. Han angrep advokatfiskalens åtgärder och lade tydligt i dagen sin sympati för de arresterade, vilket kan ha varit orsaken till att han i sept kommenderades till Skåne och därvid måste lämna krigsrätten.

H var liksom sin broder Matthias motståndare till förenings- och säkerhetsakten. Några månader efter fredsslutet ingav han sin avskedsansökan, som beviljades i jan 1791. Året före hade han blivit medlem av vetenskapsakademin. Vid sin avgång som styresman 1791 höll han ett tal, där han i kärnfull och sammandragen stil framlade sin syn på en chef: »Han bör låta förnuft, icke självmyndighet styra överläggningarna, ferm uti dess beslut, tydlig och kort uti order, allvarsam och oförtruten i tjänsten, lätt i umgänge, sparsam i löften, värdera förtjänster, oväldig uti val, instruktiv för ungdomen, exemplarisk i levnad, trogen undersåte, redlig medborgare.»

Efter avskedet slog sig H ner på sin gård Rynge i Skåne. Vid en lusttur runt ägorna i nov 1793 blev hästarna skrämda. Vagnen välte, och H, som hade en tung kropp, skadades så svårt att han avled fjorton dagar senare. »En rättskaffens man med beprövad heder» skriver Hedvig Elisabeth Charlotta om honom i sin dagbok, och detta omdöme förefaller riktigt. H var dessutom en tapper krigare och en skicklig fortifikationsofficer.