Joseph Hermelin

5 Hermelin, Joseph, f 22 april 1857 på Gripenberg, Säby (Jönk), d 28 mars 1938 där. Föräldrar: godsägaren frih Samuel Axel H o Teodora Eugenia Fjellstedt. Mogenhetsex som privatist vid Nya elementarlärov i Sthlm vt 75, studier vid Tekn skolan i Sthlm 75—76, arrenderade Gripenberg o Mörbylund (Jönk) från 77, Åby från 79, Ulvåsa o Brittas (samtliga i Ekebyborna, Ög) från 80, Restad (Tranås) från 81, delägare i sistn gård o från 06 ägare till halva Ulvåsa, led av AK 06—09 o 14 B (suppl i tillf utsk 06—07 o i bevilln:utsk 14 B), led av Östergötlands läns landsting 10—16, tillträdde Gripenbergs o Mörbylunds fidiekomissegendomar 16. — Ordf i Ulvåsa blåbandsfören från dess konstit 10 febr 89—16, i Östergötlands blåbandsförb 92—24, i Sveriges blåbandsfören 00—18, HedL i dess styr från 18.

G 1) 2 aug 82 i Jonsberg (Ög) m Honorine Louise v Koch, f 10 juli 58 där, d 29 okt 86 i Ekebyborna (Ög), dtr till majoren Hans v K o grev Oktavia Lovisa Stackelberg; 2) 11 sept 99 i Falu landsförs m Jane Marie Matilda v Koch, f 20 dec 77 i Falun, d 12 sept 63 där, dtr till häradsh Fabian Vilhelm v K o frih Hedda Johanna Leijonhufvud.

H växte upp i ett hem, som präglades både av hårt arbete och kulturella intressen. Fadern, godsägaren Axel H styrde hemmet patriarkaliskt och stundom med despotiska medel. Dennes dominans skapade hos H en viss mindervärdighetskänsla, som han skulle få svårt att helt frigöra sig från. Modern, dotter till Peter Fjellstedt, var till hela sin läggning mannens motsats och bidrog till hemmets atmosfär med sin idealitet, estetiska läggning och musikalitet. I det gudfruktiga hemmet med tämligen asketisk livsföring tilläts varken dans eller kortspel men gärna litterära och intellektuella lekar. Faderns stora arbetsförmåga och engagemang i jordbruket ärvdes av sonen, men också från modern gick vissa drag igen som talargåvan och musikaliteten; H spelade själv piano och hade en vacker sångröst. H saknade inte anlag för tungsinne — hans dotter berättar, att han stundom kunde bli »svart i ögonen» och för en tid dra sig undan till sin kammare. Från 1896 och flera år framåt led han av klenhet och nervositet med skygghet för folksamlingar, vilket medförde att han inte lyckades genomföra tilltänkta föredragsturnéer i nykterhetsupplysningens tjänst. Som godsägare och jordbrukare tillbringade han större delen av sin mest verksamma tid på den av fadern 1878 inköpta historiskt bekanta egendomen Ulvåsa, först som förvaltare, sedan som arrendator och slutligen som ägare till halva gården fram till 1916, då han övertog Gripenbergs fideikommiss. H, som redan tidigt blev högerman, var 1906 en av initiativtagarna till en sammanslutning av Östergötlands jordbrukande arbetsgivare gentemot den framträngande lantarbetarrörelsen.

Efter inval i riksdagens AK anslöt sig H till det 1906 bildade Nationella framstegspartiet. Han karakteriserades 1909 som »en av de konservativaste män, som någonsin suttit i AK» (Millqvist). Orsaken till detta omdöme torde ha varit H:s hållning till ett förslag efter danskt mönster vid 1908 års riksdag om införandet av prygelstraff. I ett uppmärksammat tal förnekade han, att ett sådant straff skulle innebära en klasslag, som socialdemokraterna gjorde gällande. Likväl utgjorde större delen av anförandet en skarp vidräkning med just socialdemokratin. För H var främjandet av nykterheten helt dominerande, och det var i ljuset härav, som han såg lösningen av flera politiska frågor. Han menade, att även den sociala frågan kunde lösas, om blott den rådande dryckenskapen upphörde och nykterheten befrämjades. Under försvarsstriden 1912—14 ansåg han dock att försvarsfrågan borde prioriteras framför nykterhetsfrågan. I denna senare, som visserligen inte var en klart markerad partifråga, samarbetade H med både liberaler och socialdemokrater; ofta uppträdde han sida vid sida med den politiskt radikale Jacob Byström. I rösträttsfrågan var han proportionalist och verkade som föredragshållare för Allmänna valmansförbundets räkning. Ledande högerpolitiker var före 1907 års rösträttsbeslut mycket angelägna om att H skulle uppträda i landsdelar, där nykterhet och religiositet dominerade bland befolkningen t ex i Jönköpings län, där hans namn betraktades som överbryggande en befarad splittring av länets konservatism.

Det var som hängiven ivrare för nykterheten i Sverige som H kom att spela en roll. I sina minnen berättar han om vilket starkt intryck det gjorde på honom, när han en dag i slutet av 1880-talet av en tillfällighet fick i sin hand ett nummer av nykterhetstidningen Blå bandet, organ för den på kristen grund vilande nykterhetsorganisationen med samma namn, vilken införts från England i början av decenniet. Han anger vidare som huvudskäl till att han, dock med viss tvekan, 10 jan 1888 lät sy fast det blå bandet på sitt rockuppslag, att han ville tjäna som föredöme för arbetarna på Ulvåsa, som ofta for till Motala krog och där spenderade sina små inkomster. Det förefaller likväl som om H:s ställningstagande och senare så djupa engagemang i nykterhetssaken varit betingade också av personliga skäl — möjligen kan man ana som det djupaste motivet härtill en eventuell reaktion mot broderns alkoholmissbruk (jfr H 6).

Efter Ulvåsa blåbandsförenings bildande, till vilken H var initiativtagare, bidrog han till att organisera nya liknande föreningar i Östergötland och i norra Småland. Blåbandsmöten på Ulvåsa eller närliggande platser samlade ofta deltagare från också andra län, och vid de stora sommarmötena kunde deltagarantalet uppgå till flera tusen. Östergötlands blåbandsdistrikt blev tack vare honom både numerärt och kvalitativt ett av landets bäst organiserade. Hans storhet som talare är omvittnad av flera; hans förmåga att få publiken med sig genom sitt klara uttryckssätt, sin välljudande stämma och sitt sinne för humor som inte saknade satirens udd, gjorde honom under flera år till en av landets mera bemärkta talare. Sitt första offentliga nykterhetsföredrag höll han i febr 1889 och sitt sista i Immanuelskyrkan i Norrköping i nov 1923. Inalles höll han 568 föredrag, de flesta i nykterhetsupplysningens tjänst. Han betraktade inte alltid de offentliga framträdandena som lätta; ju vardagligare förhållanden han uppträdde i, desto svårare fann han uppgiften, medan han i större sammanhang kände sig säker. Som föredragshållare genomkorsade han stora delar av landet, besökte minst ett sextiotal städer och fick ofta skynda från en plats till en annan för att hinna med det uppgjorda programmet. Som broschyrförfattare och som översättare av utländska nykterhetsskrifter har han också bidragit till nykterhetslitteraturen. När han 1900 efterträdde redaktören för Sv Morgonbladet P Ollén som Sveriges blåbandsförenings ordf, skedde valet med stor majoritet. Även om uppgiften som ordförande knappast torde ha varit särskilt tyngande, då den egentlige ledaren för rörelsen var dess sekreterare, ökade Blåbandsföreningens utbredning och medlemsantal i Sverige under H:s ordförandeskap avsevärt.