Peter (Pehr) Hernquist

Hernquist, Peter (Pehr), dp 27 april 1726 Härlunda (Skar), d 18 dec 1808 i Skara. Föräldrar: gästgivaren Gunnar Jonsson o Kerstin Andersdtr. Elev vid Skara skola 36, inskr vid UU 7 sept 50, vid univ i Greifswald 26 juni 56, mag där 18 okt 56, stud vid veterinärskola i Lyon 63, i Paris 66—69, lektor i matematik i Skara 73, förest för veterinärinrättn där 75, prof:s titel 18 mars 78.

G 8 juni 81 m Helena Maria Skarin, f 58 i Lidköping, d 30 april 82 där, dtr till handl o rådmannen Gabriel S o Inga Berg.

H:s tidigare bildningsgång tycks ha varit ovanligt mödosam och långsam. Vid tio års ålder medgavs honom inträde i Skara trivialskola, trots att han inte fyllde det erforderliga kunskapsmåttet, och först vid 19 års ålder inträdde han på gymnasiet. Hans ekonomiska villkor var mycket knappa, så att han redan under tidiga skolår måste skaffa sig uppehälle med informatorssysslor. Om hans studieintressen under skoltiden är intet särskilt bekant utom att han skall ha visat håg och fallenhet för musiken, vilket han också i hög grad skulle göra under sin senare levnad. I detta intresse torde han ha starkt stimulerats av sin mest ryktbare gymnasielärare, Sven Hof, språkforskaren, som även var framstående musiker och musikfrämjare. Efter fem år vid gymnasiet kom H på hösten 1750 till Uppsala och inskrevs vid universitetet med tillnamnet Hernquist, som han tydligen tagit efter hemsocknen.

Efter tre terminer måste han åter ta kondition och tjänade i nära två år som informator i den västgötska hembygden. Efter en ny vistelse i Uppsala 1753—54 fick han en privatelev, genom vilken hans bärgning blev tryggad för många år framåt, nämligen den späde baron Carl Edvard Taube, med tiden bekant som gustaviansk ordensbiskop. Med denne kom han 1756 för tredje gången till Uppsala och fick nu äntligen tillfälle att fullborda studierna i filosofiska fakulteten, avlade examina för magistergraden och författade en avhandling i praktisk filosofi De mediis tranquillandae animae naturalibus. Den blev dock ej ventilerad i Uppsala, emedan ämnesprofessorn Lars Dahlman »visade någon betänklighet». H begav sig då i stället till Greifswald, där han inom kort disputerade och promoverades. Återkommen till Uppsala vistades han där i sex år med den unge Taube som elev. Vad som nu hände honom var att han kom under Linnés inflytande och tilldrog sig dennes intresse och uppmuntran. Han ägnade sig under denna tid åt grundliga studier i medicin och naturalhistoria, och tydligen har han nu, efter många års trög och trevande studiegång, i den linneanska miljön med ens funnit sitt rätta vetenskapliga hemvist.

I början av 1760-talet drabbades landet av svåra epizootier bland husdjur. Veterinärmedicinen i Sverige var föga utvecklad, och som Europas första speciella veterinärskola grundats i Lyon 1761 av Claude Bourgelat, uppkom tanken att Collegium medicum skulle sända några stipendiater dit för utbildning. På Linnés rekommendation blev H en av de utvalda på grund av sina gedigna förkunskaper och sin ovanliga arbetsförmåga, och 1763 for han iväg med två kamrater för en treårig studiesejour. Vid Bourgelats läroanstalt, som åtnjöt stort anseende i Europa, fick svenskarna under ett par års tid en grundläggande undervisning. Snart nog uppstod dock missnöje med den och med andra förhållanden. H kom ett slag i konflikt med Bourgelat, och sedan hans kamrater begivit sig på hemväg, for han 1766 till Paris för att fullkomna sig i medicinens olika delar. Han åhörde föreläsningar i medicin, kirurgi och olika naturvetenskaper, gjorde kliniska studier på ett par av de större sjukhusen och försörjde sig bl a med en viss kirurgisk praktik. Efter något år kom han att knyta en viktig kontakt: han blev bekant och snart nära vän med Étienne Lafosse, läkare i k tjänst och med tiden berömd hippiatriker och läroboksförfattare. Denne hade grundat en egen veterinärskola i konkurrens med Bourgelat, och i brev hem till Abraham Bäck talar H entusiastiskt om tillvaron hos Lafosse, där han får utbildning i djurmedicinen på helt annan nivå än hos Bourgelat. Även som linneansk botanist verkade han i Paris, i det att han fick ordna Lafosses nyanlagda trädgård för medicinalväxter efter det Linneanska systemet.

H återkom till Sverige 1769, och hans nu ojämförliga veterinärmedicinska sakkunskap anlitades under de närmaste åren i en del speciella uppdrag, men på den sv veterinärskola som ställts i utsikt fick han tills vidare vänta förgäves. I saknad av fast tjänst sökte han 1771 befattningen som botanices demonstrator i Lund och meriterade sig med en skrift om Tourneforts växtsystem jämfört med Linnés; tjänsten tillföll emellertid A J Retzius. I stället erhöll han matematiklektoratet i Skara, som i praktiken inneslöt huvuddelen av den naturvetenskapliga undervisningen. Ett statligt underhåll, som han 1770 fått för sin veterinärmedicinska verksamhet, fick han behålla vid sidan av lektoratet på villkor att vart tredje år två av honom utbildade veterinärer dimitterades till det allmännas tjänst. 1775 tillkom så på prebendehemmanet Brogården i Skara den första och till 1819 enda veterinära läroanstalten i Sverige, som han till 1780 skötte helt ensam och till sin död ledde vid sidan av lektoratet, detta med tillskott delvis av egna medel till anläggningar och materiel som inrättningen krävde för att kunna bestå och utvecklas. Till veterinärinrättningen testamenterade han också sin förmögenhet. Som dess föreståndare erhöll han 1778 professors titel.

Det är för denna pionjärinsats som H har blivit känd och berömd i eftervärlden, och veterinärinrättningen i Skara är det av hans verk som har blivit bestående in i våra dagar. Men även om veterinärmedicinen var en hjärtesak för honom under större delen av hans mannaålder, var den endast ett intresse och en syssla bland många andra i ett sällsynt verksamt liv. Hur mångsidig hans verksamhet var under lektorsåren i Skara, det visar hans mycket omfattande skriftliga kvarlåtenskap. Där finns en mängd utförliga manuskript till elementära lärokurser i naturvetenskap och medicin, som H enligt ett särskilt avtal med domkapitlet höll vid gymnasiet, och som vittnar om hans strävan att höja gymnasieutbildningen i naturvetenskaper till en nivå som måste ha varit ovanlig i det dåtida Sverige. Botaniken intar där en framträdande plats, och redan i början av sin lektorstid fick H också till stånd en botanisk trädgård i Skara, anlagd efter mönster av Linnéträdgården i Uppsala. Zoologin är däremot ganska litet representerad utom i fråga om husdjuren. Desto bättre är kemin tillgodosedd, och den tycks ha haft ett ansenligt rum i H:s undervisning. Det mest anmärkningsvärda är dock den stora plats som humanmedicinen intar, och synbarligen har H åtminstone under vissa tider givit gymnasisterna ett slags propedeutisk läkarutbildning. Flera av hans bevarade lärokurser är som hela utarbetade medicinska läroböcker, däribland en i allmän kirurgi, den disciplin som H under sina parisår tycks ha särskilt grundligt studerat och praktiserat. En specialitet som han ägnade stort intresse var obstetriken, och av allt att döma har han även givit undervisning åt barnmorskor i Skara. Därtill bedrev han en viss läkarpraktik, i det att han på 1780-talet för egna medel inrättade och skötte en klinik för veneriskt sjuka från skaraborgsbygden.

Den litteratur som H i sina lärokurser åberopar visar klart hans franska orientering. Vad han under åren i Paris inhämtat framgår än mer i ett stort koncept, som möjligen också tillkommit för gymnasieundervisning, och som utgör en kritisk framställning av alla de ledande franska upplysningsfilosoferna från 1750- och 60-talen. Med stor beläsenhet granskar H deras åsikter särskilt i fråga om religion och moral och bemöter med skärpa såväl materialismens representanter som deismen och »fritänkeriet» hos Voltaire och andra. H:s egen åskådning framstår här som traditionellt luthersk-kristen, om än inte utpräglat ortodox.

Även för musiklivets höjande i Skara och djäknarnas musikundervisning ivrade H starkt. Annars låg hans pedagogiska huvudintressen framför allt inom de områden som direkt lände till samhällsnytta och särskilt till lantbruksnäringarnas förkovran. Bl a författade han ett utförligt projekt till en ekonomisk skola, dvs lantbruksskola, för vars upprättande han försökte intressera myndigheterna, och i sådana sammanhang sysslade han även med ekonomisk teori. I allt detta, som även innesluter hans veterinära insats, var hans verksamhet helt i tidens anda, den som i samtiden fick sin främsta yttring i Vetenskapsakademin. Desto egendomligare är att H aldrig invaldes i den; tvärtom fick han vid ett par tillfällen bidrag till Handlingarna refuserade.

Hans rent vetenskapliga arbeten och publikationer är också få och föga betydande. Någon originell forskarbegåvning hade han uppenbart inte; hans lärda författarskap var så gott som helt av reproducerande natur. Sin ansenliga betydelse för vår vetenskapliga odling fick han dels som organisatör, dels och kanske främst som lärare med solid mångkunnighet och ovanlig arbetsförmåga in i hög ålderdom.