O A Henrik V Hesselman

1 Hesselman, Oskar August Henrik Vilhelm, f 28 jan 1874 i Sthlm (enl fdb för Å, Ög), d 11 juli 1943 i Djursholm. Föräldrar: fabrikören Bror August H o Marie Louise Åberg. Mogenhetsex vid h a latinlärov på Norrmalm 18 maj 94, inskr vid Sthlms högsk sept 94, inskr vid UU sept 95, FK 31 jan 98, FL 29 maj 01, assistent vid Forstl försöksanst 25 juni 02, disp pro gradu vid UU 11 maj 04, FD 31 maj 04, docent i botanik vid Sthlms högskola 14 dec 04, botanist vid Statens skogsförsöksanst 24 aug 06, prof o förest för den naturvet avd 31 dec 12, ordf i första riksskogstaxeringsnämnden 24—32 o i andra 37—43, chef för Statens skogsförsöksanst 29 aug 25—30 juni 39. — LLA 13, LIVA 20, LVA 28 (preses 41—42), HedLLA 37, LVS 37.

G 29 sept 06 i Sthlm (Klara) m Hilda Johanna Strandell, f 1 sept 78 i Söderhamn, d 12 april 64 i Danderyd, dtr till kh Carl Erik Axel S o Maria Lovisa Claesson.

Efter avlagd mogenhetsexamen sökte sig Henrik H till Sthlms högskola för att där bedriva främst botaniska och kemiska studier. Som högskolan vid den tiden inte hade examinationsrätt, fick H avlägga sina examina vid Uppsala universitet.

Som ännu blott fil kand fick H 1898 det hedrande uppdraget att som biträdande botanist delta i A G Nathorsts expedition till Spetsbergen och Kung Karls land. Deltagandet i denna expedition stimulerade i hög grad hans intresse för botanisk forskning, men det kom också indirekt att betyda mycket för hans framtida verksamhet. Han kom nämligen då i nära beröring med expeditionens förste botanist sedermera prof Gunnar Andersson. Då denne 1902 anställts vid den nyinrättade Forstliga försöksanstalten (snart benämnd Statens skogsförsöksanstalt) som ledare av den naturvetenskapliga verksamheten där, blev H assistent vid denna institution. Härigenom kom H in på den skogsvetenskapliga banan och knöts till den forskningsinstitution, där han sedan verkade i olika befattningar ända till sin pensionering.

I början av sin verksamhet vid Skogsförsöksanstalten sysslade H företrädesvis med deskriptiva och ekologiska skogssamhällsstudier men också med undersökningar över sambandet mellan klimatet och tallens höjd- och diametertillväxt. De mest kända av hans skogssamhällsstudier från denna tid behandlade den mellansvenska lövängen, på vilken studie han disputerade, samt den gotländska hällmarksskogen och den norrländska tallheden.

Snart började emellertid H med utgångspunkt från tallhedsstudierna att mer och mer koncentrera sitt forskningsintresse på skogsmarken och dess problem och härvidlag framför allt på humustäckets eller humuslagrets beskaffenhet. H byggde här vidare på den grund den danske markforskaren P E Müller och den danske växtfysiologen Frederik Weis lagt. Den förre hade klarlagt skillnaden mellan de två huvudtyperna av humustäcken, råhumus och mull, den senare hade påvisat salpeterbildning i naturliga skogsjordar. Genom H:s undersökningar över humustäckets beskaffenhet, vilka kom att utföras inom flertalet sv skogssamhällstyper, framkom emellertid många nya viktiga rön. Särskilt blev genom hans studier den roll klarlagd, som tillgången på lätt upptagbar kvävenäring ur humuslagret spelar för skogens föryngring och den skogliga produktionen. H fann också att skillnader i förnamaterialets (dvs det på marken liggande lösa växtavfallets) sammansättning ger skillnader i humustäckets egenskaper, vilket bl a ledde till en enkel tolkning av betydelsen av lövträdsinblandning i barrträdsbestånd.

Under inflytande av H:s resultat på detta forskningsområde har den moderna skogsskötseln i Sverige (liksom förut tack vare P E Müller i Danmark) till en inte ringa del kommit att bli en fråga om markvård, till stor del inriktad på att söka hålla humustäcket i ett så gynnsamt biologiskt tillstånd som möjligt.

Av H:s talrika avhandlingar på detta forskningsområde, som var hans förnämsta och det inom vilket han vann sin största internationella berömmelse, må särskilt anföras Studier över salpeterbildningen i naturliga jordmåner och dess betydelse i växtekologiskt avseende (1916—17), Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på salpeterbildningen i marken och dess betydelse för barrskogens föryngring (1916—17), Studier över barrskogens humustäcke, dess egenskaper och beroende av skogsvården (1925) och Om humustäckets beroende av beståndets ålder och sammansättning i den nordiska granskogen av blåbärsrik Vaccinium-typ och dess inverkan på skogens föryngring och tillväxt (1937).

Vid sidan om humustäckets hemligheter, som H nog alltid såg som sin huvuduppgift att utforska, var han under 1930-talet sysselsatt med undersökningar över klimatets humiditet i Sverige, vilka undersökningar ofta citeras. Han utförde också experimentella undersökningar över hur långt frön av tall och gran kan spridas på kalhyggen och brandfält från beståndskanterna och över pollenkorns spridningsförmåga.

Som den positiva och levande personlighet H var, isolerade han sig inte i sin vetenskap utan ville på allt sätt göra den naturvetenskapliga skogsforskningens rön kända utåt. För detta verkade han under många år bl a som lärare vid Skogshögskolan och som redaktör för Sv skogsvårdsföreningens tidskrift.

Som erkänd auktoritet på det skogsvetenskapliga området togs H i anspråk för ett flertal offentliga utredningar och uppdrag. Viktigast av dem är de som har med rikstaxeringen av Sveriges skogar att göra. Han blev 1910 ledamot av och sekreterare i den av K M:t tillsatta kommissionen för försökstaxering rörande virkeskapital m m av skogarna i Värmlands län och skrev dess år 1914 avlämnade betänkande. På grund av den insats han här gjorde, blev H ordf inom den kommitté som tillsattes 1917 för att förbereda en skogsavverkningsstatistik och en taxering av hela landets skogar. Då denna riksskogstaxering blev verklighet, blev han 1924 ordf i Riksskogstaxeringsnämnden, ett uppdrag som 1937 förnyades, då en andra riksskogstaxering sattes i gång. Detta viktiga uppdrag innehade han ända till sin död.

Aktiv del tog även H i flera vetenskapliga föreningars verksamhet. Han var sålunda styrelseledamot av och under vissa perioder ordf eller v ordf i Sv sällskapet för antropologi och geografi, Sv botaniska föreningen, Sv naturskyddsföreningen och Markläresällskapet.

För det internationella samarbetet på skogsforskningens område visade han ett stort intresse. Han var själv initiativtagare till att den internationella unionen av skogsforskningsanstalter, som upphörde under första världskriget, åter trädde i funktion och 1929 hade sin första kongress i Sverige. På grund av sin vetenskapliga verksamhet och sina insatser på det internationella området blev han ledamot av flera utländska akademier och lärda samfund samt mottog två utländska hedersdoktorat.

H kan med rätta betraktas som en av landets främsta märkesmän på skogsforskningens och den tillämpade skogsvetenskapens område. Hans arbetsprestation har varit imponerande och vittomfattande. Man kan inte nog förvåna sig över att hans tid räckte till allt han uträttat. De som stod honom nära märkte dock, att han arbetade ovanligt lätt, inte minst då det gällde att i skrift uttrycka sina tankar. Han var av naturen utrustad med ett rikt intellekt förenat med snabb uppfattning, ett sällsynt gott minne, men framför allt ett glödande forskningsintresse. Han hade också redan som ung skaffat sig en mycket vid och grundlig skolning, framför allt i olika naturvetenskapliga ämnen, och försummade inte heller på äldre dar att underhålla och vidga sina kunskaper.