Elis D Heüman

2 Heüman, Elis Daniel, kusin till H 1, f 7 mars 1859 i Morlanda (Göt), d 6 aug 1908 i Sthlm (Ad Fredr). Föräldrar: kontraktsprosten Carl August H o Elise Sofia Hortensia Björck. Mogenhetsex vid Gbgs h latinlärov vt 78, inskr vid LU 23 sept 78, teor teol ex 15 dec 79, praktisk teol ex 7 dec 80, pastorsadj i Tölö (Hall) 9 mars 81, prästv i Gbg 11 mars 81, v pastor i Tölö 1 maj 81, v komminister i Domkyrkoförs, Gbg, 1 febr 88—1 maj 89, pastoratsadj där 16 jan 89 (tilltr ej; vik på denna tjänst från 1 maj 89), pastoralex i Gbg 20 mars 89, kh i Falkenberg 21 febr 90, tjänstg eo hovpred 4 april 92, kh i Adolf Fredriks förs, Sthlm, 4 mars 95 (tilltr 97), assessor i Sthlms stads konsistorium 5 maj 97, led av sv kyrkans bibelkomm 05, led av FK 07—08.

G 27 sept 81 i Gbg (Domk) m Olga Maria Ulrika Paterson, f 10 juni 63 där (ibid), d 22 mars 27 i Sthlm (Matt), dtr till grosshandl Axel Pontus P o Maria Charlotta Blidberg.

Elis H utgick från ett strängt schartauanskt hem och tog under studieåren starka intryck av sin lärare Gottfrid Billing. Som dotterson till biskop G D Björck fick han förordnande som vice pastor i dennes prebende Tölö och utövade, trots sin ungdom, ett visst — om ock kritiserat — inflytande på biskop och stiftsledning under 1880-talet. H framstod alltmer som ledare för en modifierad, av lundensisk högkyrklighet påverkad, schartauansk åskådning. Han stod sålunda nära den högkyrkliga föreningen Kyrkans vänner, som i övrigt hade föga framgång i Gbgs stift. H utgav 1893—94 Bibliskt lutherskt veckoblad, ett organ i den pågående bekännelsedebatten för konservativ högkyrklig konfessionalism. Särskilt uppmärksammade blev H:s angrepp på ritschlianismen och dess företrädare i Sverige. I tidskriftsartiklar och pamfletter, vid kyrkliga möten och prästerliga sammankomster varnade H ivrigt för den nya teologin som en »ny hedendom». Bland konservativt kyrkliga teologer var han dock ingalunda ensam om att kräva censur i teologisk undervisning och förkunnelse. Efter flyttningen till Sthlm kom H att stå kungahuset och särskilt drottning Sofia nära. Beroendet av biskop Gottfrid Billing blev samtidigt alltmer markerat, så under dopstriden 1896—98.

Som praktisk kyrkoman var H öppen för att pröva nya vägar inom den officiella legala kyrkans ram. Han införde i Falkenberg som den förste i Sverige ett församlingsdiakonat, ett experiment som fick principiellt vägledande betydelse i diskussionerna om kyrkotukt och församlingsvård. H har hämtat sina tankar om stark församlings- centrering och småkyrkobygge framförallt från Tyskland och Danmark. Hans arbete på en delning av Adolf Fredriks församling gav också resultat, då Gustav Vasa och Matteus 1906 blev självständiga. Liksom flera ledande sthlmspräster arbetade H på att Sthlm skulle få egen stiftsstyrelse med egen biskop.

I skolpolitiska frågor hävdade H en praktisk nationalkyrklig linje för bevarandet av sambandet mellan kyrkan och skolan och arbetade för förbättrade lönevillkor för folkskollärarkår och prästerskap. Han bekämpade energiskt tanken på den religionslösa staten och den religionslösa skolan.

Som politiker var H konservativ. Han stod bakom en ekonomisk räddningsaktion 1904 till förmån för tidningen Vårt land, som H önskade bevara som ett konservativt politiskt och kyrkligt organ i rösträtts- och unionsfrågorna. Under unionskrisen 1905 framträdde H med aktivistiska tankar. I en uppmärksammad midsommarpredikan 1905 anklagade han regeringen för eftergifter gentemot Norge och varnade i skarpa ordalag åhörarna för »socialisternas fredspropaganda». Händelsen drogs inför konsistorium, men H friades.

H var uppskattad som predikant och själasörjare. Hans predikostil var av västsvensk typ med inslag av anglo-sachsisk konservativ teologi. Han var impulsiv och öppen till sitt väsen, bytte i sitt kyrkopolitiska agerande ståndpunkter men vidhöll livet igenom en konservativ kyrklig, teologisk och politisk grundsyn.