Emanuel Geijerstam, af

1 af Geijerstam, Emanuel (före adl Geijer), f 10 okt 1730 på Uddeholm, N Råda (Värml), d 24 sept 1788 i Filipstad (enl db för Bjurtjärn, Ör). Föräldrar: brukspatronen Bengt Gustaf Geijer d ä (s 4) o Lovisa Sophia Tranæa. Inskr vid UU 6 mars 49, ämnessven i VA 28 okt s å, auskultant i bergskoll 26 juni 50, disponent för Uddeholmsverken 53–67, adl 2 aug 73 (introd s å), deltog i riksdagarna 78 o 86, över-dins titel 9 febr 79, bergsråds titel 14 maj s å. – LPS 82.

G 4 okt 53 i Ekshärad (Värml) m Sara Helena Piscator, f 20 juni 34 där, d 21 (enl likpred) april 98 på Alkvettern, Bjurtjärn, dtr till prosten Bengt P o Magdalena Norin.

Undervisad i hemmet av informatorer efter tidens system, som G i sin levernesbeskrivning kritiserar, fick han från 1747 på grund av svag hälsa större frihet och ägnade sig åt att utgräva »antikviteter» i Klarälvsdalen, korresponderade med den historiskt intresserade landshövding Nils Reuterholm i Örebro och började 1749 akademiska studier i Uppsala. Hans intresse riktades, sedan han fått tillstånd att bevista Vetenskapsakademins sammanträden, från antikviteterna mot bergsvetenskapen. Han fick medfölja en kommission som undersökte silversmältningen i Sala och vann här Anton (von) Swabs bevågenhet 1750, varefter han blev auskultant i bergskollegium s å. Fortsatta studier bedrevs i Falun och Avesta m fl platser, tills han återvände till Uddeholm i början av 1751, där hans mor Lovisa Tranæa avlidit, och deltog i arvskiftet. Hans »faderliga mentor» Swab kallade honom sedan att delta i en kommittéutredning rörande smidesteknik i Billingsfors, varefter han besökte olika bruk i Östergötland, Småland och Skåne samt Danmark i två omgångar, där han bl a studerade manufaktursmide. En planerad Englandsresa gick om intet på grund av seglationssvårigheter. Återkommen till Uddeholm utsågs han 1753 till disponent efter brodern Jan Gustaf G, med förbigående av brodern Carl Fredrik, som erhöll fyra röster mot fem för G. På grund av sin ungdom kände han någon ängslan inför uppdraget, för vilket han genom sina studier och erfarenheter dock hade goda förutsättningar.

G:s verksamhet som disponent ägnades huvudsakligen åt förbättring av företagets industribyggnader. Han kunde i hög grad inkassera resultaten av sina föräldrars framåtsyftände åtgärder, men fullföljde dem också med konsekvens och skicklighet. Han började med att förvärva det viktigaste av Tabergs gruvor samt fick privilegium på dels en ny stångjärnshammare vid Loviseberg, som skulle ersätta hammaren vid Stjärn, dels ett manufakturverk vid Stjärn, båda 1756. Med Sunnemohyttan förvärvades en ny masugn (1757–66). Han utverkade vidare rätt för Uddeholm att frakta järnet på egen hand genom Karlstad samt fick med Jernkontorets stöd större frihet i förhållande till de gbgska handelshusen. Ett antal dammbyggnader förbättrade vattenkraftsförhållandena, varjämte hyttor och hamrar ombyggdes och moderniserades. Han försummar inte att i sin levernesbeskrivning uppräkna sina insatser i detalj.

G avslutade sin verksamhet som bolagets ledare, då den kris för järnhanteringen inträdde, som var en följd av mössornas deflationspolitik 1766. Med nedsatt hälsa som motivering drog han sig tillbaka 1767 och lämnade ledningen till brodern Christoffer Gustaf hösten detta år. Han flyttade då till Nygård i Ekshärad, som han köpt 1754. 1768 köpte han Alkvetterns säteri med Lanfors' två hamrar och Silverhyttans masugn på inrådan av direktör Clas de Frietzcky (om de komplicerade förvärvsförhållandena, se Hegardt, s 58 ff). Sedan han efter brodern Christoffer Gustafs död s å åter fungerat som disponent på Uddeholm en kortare tid, flyttade han 1769 till Alkvettern, där han bodde till sin död. Han rustade upp gården och bruksanläggningarna med framgång. Han var vid flera tillfällen (tidigast 1760) deputerad till Jernkontoret för Värmlands och Dals bruksägare.

Med Alkvettern följde del i byggnader vid Loka brunn, som G även tidigare besökt för sin hälsas skull. Här råkade han sommaren 1772 Gustav III och »blev befalld spisa vid dess eget höga bord, en nåd, som var högst ovanlig för en ofrälse och blott brukspatron». Kungen var då sysselsatt med planer för den kommande statsvälvningen, och enligt G skrevs »den nuvarande regeringsformen ... uti mina rum vid Loka». Han blev då en hänförd anhängare av kungen, fick vid flera tillfällen utveckla sina synpunkter på Värmlands tillstånd och behov för denne och belönades i tur och ordning med Vasaorden vid kungens resa till Värmland i nov 1772, med adelskap i Loka 3 aug 1773 (af Geijerstam, skrivet Geijersstam), och sedermera med överdirektörs titel, utbytt mot bergsråds.

I sin levernesbeskrivning framstår G som en man av mycken självmedvetenhet och en viss egocentricitet, vars stora upplevelse blev kontakten med Gustav III. Det hetsiga temperamentet, som var farsarv, erkänner hart och tillskriver sin hustru förmågan att kunna »leka med mig, min hitsighet, och /i/ sinom tid förebrå mig mina fel.» Han är så vitt vetes den förste i släkten som visat intresse för historiska och antikvariska ämnen och hade på Alkvettern ett ansenligt bibliotek.